Band jag minns med värme del 6 - Able

I januari 1994 flyttade jag norrut till Uppsala. Jag hade tröttnat rejält på Lund och därför bott på Möllevången i Malmö under hösten, men det gick inte att sköta studierna därifrån, utan jag hade levt en renodlad tillvaro som slacker. Min dåvarande flickvän bodde och jobbade i Uppsala, så jag hamnade också där. Det var lätt att gilla den pittoreska idyll som präglade stadskärnan, särskilt väster om Fyrisån, ungefär så som man sett staden i illustrationerna i Pelle Svanslös-böckerna som barn. Jag tyckte det var spännande att upptäcka en helt ny stad och Uppsala blev min lekplats för några år, en vacker fond för nya romanser, ymnigt festande och massvis av musikupplevelser. Flera av de vänner som jag idag regelbundet träffar, mötte jag där.

Jag började plugga på etnologiska institutionen på Åsgränd och satte rätt omgående igång att snacka med en några år yngre kille på kursen: Erik hette han och kom från Västervik. Eftersom det fanns en några år äldre namne på etnologikursen, kallade jag min nyfunne vän för Lill-Erik. Vi pratade genast om indiepop (han hade spelat i ett Popsicle-influerat band som hetat Poodle) och hans nya favoritsubgenre lo-fi. Tack vare Lill-Erik upptäckte jag Pavement den våren. Dessutom var han med i Kalmar Nation som körde liveband flera gånger i veckan. Anders Nilsson (bördig från Vena utanför Hultsfred) var bandbokare och det var indie för hela slanten. I princip alla dylika svenska band från den eran har spelat på den lilla scenen minst en gång. Såklart skrev även jag in mig vid Kalmar Nation vid följande termins start.


På hösten berättade Lill-Erik att han börjat spela oortodoxa instrument som lap steel guitar och klarinett i ett uppsalaband med namnet Able; nästan alla indieband hade ett diffust en- eller tvåstavigt namn (dessutom skulle bandnamnet skrivas aBLe). Det visade sig att även nations-profilen Anders Nilsson redan spelade gitarr där. På vintern kom en demo som lät riktigt lovande. Nån låt påminde starkt om The Cardigans pastellfärgade tweepop. Redan från början lade jag märke till melodirikedomen och de sofistikerade arrangemangen av instrument och stämmor.

Able - April Sky (demoversion 1994)

Någon månad senare såg jag Able första gången live i den vackra balsalen på Västgöta Nation, en gammal byggnad från 1600-talets början nere vid ån. Eftersom de spelade i anslutning till någon slags middag, gjorde de det dämpat denna gång. Jag blev alldeles exalterad när den ena vackra poplåten kom efter den andra. När de framförde Carole Kings gamla hit You've Got A Friend i en slags jazzvalstakt så förstod jag att detta inte var ett vanligt indieband. De var inne på samma resa som mig - bakåt. Jag beslöt mig i detta ögonblick att bli vän med Johan och Lotta, som delade på sånginsatserna och dessutom var ett par. Det blev vi också, genast! Jag skulle säga att det var som en förälskelse och jag träffade dem i princip varje dag under det dryga år jag skulle bo kvar i staden. Tämligen snart delade jag deras förtjusning i country, folk och singer/songwriters.

Så otroligt entusiastisk var jag att jag kallade mig Ables manager och försökte hjälpa dem att fixa spelningar (vilket jag misslyckades med totalt) och körde dem ett par gånger då de spelade utanför stan. Den största funktionen jag fyllde var väl att vara oupphörligt uppmuntrande - deras största supporter. Jag var så nyfiken och hängiven att jag brukade hänga med till repningarna för att lyssna.

Able - I Was So In Love (And Now I Don't Know Why) (demoversion 1995)

Johan Gille var bandets obestridde ledare. Han skrev nästan allt material och sjöng de flesta låtarna. Johan var besatt och resolut på ett sätt som fick de flesta andras viljor att stå tillbaka. Han var insprirerad av de stora låtskrivarna från förr - som Brian Wilson, Lennon/McCartney, Alex Chilton/ Chris Bell, Nick Drake, Burt Bacharach och Gene Clark - och närstuderade deras låtar. Det var nog den besläktade omsorgen i låtskrivandet som gjorde Able speciella för mig. Redan på bandets tre första demokassetter från 1993-95 finns fler fantastiska melodier än vad nästan alla andra svenska indieband lyckats skaka fram överhuvudtaget. Men Johan hade också lyssnat mycket på The Go-Betweens, The Church, Prefab Sprout och en rad band från Sarah Records under tonåren och tiden därefter.


Ett litet skivbolag från Eskilstuna (Harry Lime Records) fick kontakt med Able och det blev tal om en skiva. Förväntningarna växte. Drömmar om Japan-lansering slog ut som körsbärsblom om våren; i soluppgångens land var de som tokiga i gullig, melodisk blågul indiepop vid den här tiden. Nånstans där tröttnade Anders Nilsson på att vara med och slutade spela sina skeva motmelodier på gitarren, antagligen för att han tyckte att musiken kommit för långt bort från indierötterna.

Jag tycker i efterhand att första plattan (Prestigeless Lovesounds) är ojämn och indiekostymen började sitta illa, aningen trångt över axlarna; den matchade inte de växande musikaliska ambitionerna. Men när skivan kom ut hösten 1996 ville jag inte ens erkänna det för mig själv, utan var jätteglad över att de äntligen släppt ett album. Jag upplevde att den anlände för sent, när hela indieeran sjöng på sista versen. Inget hände, förutom att Johan och Lotta gjorde slut efter sju år tillsammans.

Able - Split (från Prestigeless Lovesounds 1996)

Separationen kom närmast som en chock även för mig, men Lotta fortsatte som medlem i bandet ett bra tag till. Hon medverkade även vid inspelningarna vid nästa skiva, Lost Love Songs. Detta var den så kallade skilsmässoskivan, men en annorlunda sådan, eftersom båda kontrahenterna medverkade och bearbetade det som hänt. Lotta Nyblads låt Sail On A Mill är en av de finaste och rakaste låtar som Able gjorde, här förstärkt av stråkar i ett underskönt arrangemang.

Able - Sail On A Mill (från Lost Love Songs 1999)

Ett litet amerikanskt bolag (Blackbean and Placenta) släppte Lost Love Songs år 1999 och den fick fin kritik av de svenska och amerikanska tidningar som recenserade albumet. Några av låtarna spelades också ganska frekvent i amerikansk collegeradio. Denna skiva är full av starka, välspelade spår och helheten känns mer sammanhållen och jämn än Prestigeless Lovesounds. Musiken på Lost Love Songs är betydligt mer vuxen till sin karaktär och man anar i flera låtar en rörelse i åt countryrocken till. Faktum är att skivan fortsätter av växa fortfarande 12 år efter att den kom.

Able - Trouble Among The Horses (från Lost Love Songs 1999)

Jag hade flyttat från Uppsala i april 1996, redan innan första plattan kom, och missade hur alla turer gick kring Able med medlemsbyten och sånt. Lill-Erik, den stabile basisten Bo Larses stannade i bandet länge och sammanlagt sex trummisar avlöste varandra under de tio år Able var verksamma. Johan fann en ny musikalisk kompanjon i gitarristen och sångaren Jonas Olsson efter Lost Love Songs.


Runt 2001-02 spelade Able in nytt material till minst ett helt album. Vid det här laget hade bandet lämnat popen bakom sig och spelade vad man kan kalla americana. Särskilt Townes van Zandt och Gram Parsons var husgudar, men också en lång rad andra singer/songwriters och countryrockband. Tyvärr blev aldrig inspelningarna mastrade eller utgivna och medlemmarna skringrades. Johan och Jonas fortsatte att dock att spela och sjunga ihop.

Able - We'll Get By (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

I We'll Get By framstår Able som mer rockigt och maskulint än nånsin tidigare. Man hör också hur Johan har utvecklats som sångare över åren. Det är ganska långt från de My Bloody Valentine-covers som bandet gjorde på sina första spelningar nästan tio år tidigare. Och i Me & Kate åker inte bara munspelet fram, utan även banjon och felan. Jag önskar att dessa högklassiga inspelningar inte bara ska ligga och samla damm i nån låda.

Able - Me & Kate (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)

Hoppas på en fortsättning...

Band jag minns med värme del 5 - Campo Mondo

Massor av musik kommer inte längre än till vänkretsen kring musikerna genom stödköpta skivor eller demoinspelningar. Jag kan tycka att den vetskapen både är kittlande men också lite vemodig. Drömmar, förhoppningar och förväntningar som aldrig uppfylldes, bandkonstellationer som upplöstes och projekt som övergavs. Många av mina gamla polare har lämnat tonvis av briljanta låtar och även hela album bakom sig i livets dikesren. Så är det bara.

Ett lysande exempel är det kortlivade sidoprojektet Campo Mondo som runt 1998 lämnade efter sig en sexspårs mini-CD och jag kan inte minnas om den salufördes eller bara delades ut bland nära och kära.


De nyfunna vännerna Måns Wieslander och Ola Frick var två killar som åt, drack och andades musik och hade varsin plats lite i utkanten av Malmös sjudande musikliv. Måns var vid det här laget redan en veteran och hade gjort en offensiv vid mitten av 1990-talet med powerpopbandet Elevator Adam. Resultatet hade blivit en mini-CD och en singel, en video som hade gått varm ett tag på ZTV, en hygglig stor skara lokala anhängare och att gruppen hade fått spela förband till flera idoler/förebilder som Hoodoo Gurus och The Posies. Men vid den här tiden hade luften börjat gå ur Elevator Adam. Den några år yngre Ola hade bildat duon Moonbabies tillsammans med sin flickvän och kompanjon Carina och deras karriär låg fortfarande i sin linda. Ola höll på att bygga upp en egen studio, skrev och spelade in musik nätterna igenom och slipade idogt sina kunskaper.


Campo Mondo - Elephant Hospital (1998)

Först ut en ljuvlig komposition av Ola. I outrot av denna sköra indiepoplåt kommer oljuden in och skapar disharmoni. Detta är betecknande för det sena 1990-talet. Tongivande band som Radiohead och Wilco jobbade hårt med att demontera vackra poplåtar med störande ljud.


Campo Mondo - Enemy (1998)

Samtidigt kombinerade Måns ett singer/songwriter-tonläge med sitt sinne för det storslagna i Enemy.

- - -

Vad hände sen? Jag snabbspolar och kör tre videor.


Moonbabies - War On Sound (2005)


Moonbabies - Take Me To The Ballroom (2007)


Twin Piloda [Måns Wieslander] - Not Invented (2010)

1988

En fredagskväll för snart två veckor sedan samlades sju nördar, varav fem är Spengo-skribenter, hemma hos mig till ännu en skivspisarafton. Temat var det något glömda året 1988. Alla hade med sig skivor från detta år, förutom alesorter från småbryggerier (typiskt småbarnspappor i 40-årsåldern). Dessutom kånkade några på gamla skolkataloger och framför allt tidskrifter som ringade in tidsandan - Slitz, Sound Affects, Magazin April, Pox, Bucketfull Of Brains, Spin och Q. En finstämd klassiker som Excelsior av LOB åkte också fram.

Jag hade haft minnet av 1988 som ett rätt beigt musikår. Pop- och rockvärlden verkade stå avvaktande still i väntan på något nytt. Många band hade börjat ge ut album i tvåårsintervall och verkade i många fall hoppa över detta år. Produktionen var clean med gateade trummor, bas och sång långt fram och dimmor av gitarrer och syntsjok längre bak. Gammal analog studioutrustning hade fyllt containrar utanför studiorna tidigare på 80-talet och den digitala eran stod i sitt flor. Eller var det så illa?

Jag inledde kvällen med en introtävling med hits. Stämningen höjdes genast. Detta var året då den engelska klubbmusiken erövrade topplistorna, den självlysande neonfärgade ravekulturen föddes och gav upp ett glatt acid. Klubbarna på Ibiza kokade av extas. Coldcut och Bomb The Bass pumpade ut livsbejakande house för dansgolven, ibland hiphop-inspirerad. Stock, Aitken & Waterman fortsatte dränka oss i danspop. Ta en sådan house-låt som Good Life med Inner City och förundras över hur fräsch den fortfarande låter. Medan Amerika fortfarande diggade REO Speedwagon och sådant, härskade engelsmännen över topplistorna, och 80-talet var rätt mycket deras. Här kommer 20 fina hits (klicka på dem också se videorna):

S'Express - Theme From S'Express
Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
Salt 'n' Pepa - Push It
Neneh Cherry - Buffalo Stance
Inner City - Good Life
Pet Shop Boys - Left To My Own Devices
Erasure - Ship Of Fools
Terence Trent D'Arby - Sign Your Name
Fine Young Cannibals - She Drives Me Crazy
Trance Dance - You're Gonna Get It
Roxette - Dressed For Success
Transvision Vamp - I Want Your Love
The Primitives - Crash
The Proclaimers - (I'm Gonna Be) 500 Miles
Tanita Tikaram - Twist In My Sobriety
Tracy Chapman - Fast Car
Crowded House - Better Be Home Soon
Aswad - Don't Turn Around
Womack & Womack - Teardrops
Sam Brown - Stop

Ofta hade musiken ett upplyftande och optimistiskt driv. Var det på grund av avspänningen mellan supermakterna efter Gorbatjovs glasnost och perestrojka? Reflekterade musiken den glädjerusiga yuppie-eran med dess blomstrande högkonjunktur, visserligen byggd på lösan sand?

Nördfesten fick en jävla fart. Det blev ganska mycket gitarrskrammel.

När Crash med The Primitives gick upp på Trackslistan förstod jag hur mycket jag hade längtat efter gitarrer i popmusik, gitarrer som jinglade och janglade eller som helt enkelt briserade i högtalarna. Undergroundmusiken hade sällsynt nog borrat sig upp till ytan. Jag suktade som sjuttonåring efter mer. Det rörde på sig bland pop- och rockmusiken på de oberoende skivbolagen bortom hitlistorna. Nu sköt de groddar upp ur myllan, som under 90-talet skulle frodas som indie, alternative rock och grunge. Jag ger er några fina exempel:


Cheepskates - Someday


The House Of Love - Christine


Pixies - Broken Face


Dinosaur Jr. - Let It Ride


The Godfathers - Cause I Said So

Sedan for några av småbarnspapporna hem, eftersom de fruktade följderna av att festa för länge. Några av oss orkade fortfarande hålla ögonen öppna och gick ut på krogen. Alla hade fått en ny positiv syn på musikåret 1988.

Godsmagasinet i Simrishamn del 2

Jag tror att anledningen till att Godsmagasinet lyckades attrahera sin tids främsta svenska band var att man behandlade varje band som om det var det första som spelade i Simrishamn på 25 år, vilket nästan var sant. Banden och artisterna smittades av prestigelösheten, entusiasmen och charmen. Eggstone övertalade andra band i sin närhet att spela där. De som engagerade sig i Godsmagasinet dansade själva ivrigast och öste längst fram i publiken på spelningarna.

De enda som var sura var nog Brainpool, men jag kan förstå dem. Jag fattar att de – som detta år 1993 var på väg att slå igenom stort – var besvikna över en gles avslagen publik på 30 personer. De började käbbla om ersättning för en gitarr som gick sönder. Vi tyckte att de uppvisade divalater. Men det var dumt av oss att boka en inomhuskonsert på midsommardagen när alla var bakis och trötta. Killarna i Brainpool hade väl själva kämpat med att övervinna sin bakfylla, kånkat utrustning och kört från Lund för ett ökengig.

Under sommarklubben 1993 blev Godsmagasinet verkligen en samlingspunkt för de musikintresserade som fortfarande gick i gymnasiet och de något äldre som nyss lämnat Österlen, men som var tillbaka i trakten över sommaren för att sommarjobba. Chris Bailey – veteranen från australiensiska The Saints – åkte ut och spelade som ensam singer/songwriter med akustiskt gitarr alltmedan han sänkte åtminstone två flaskor vin och kvällssolen sken in genom de högt belägna fönstren och strålar slank genom gliporna mellan väggbrädorna. Agurk Players (senare Damn! som idag spelar med Timbuktu) körde en långt svettigt och funkigt jam där publiken interagerade. Presleys från Trelleborg spelade varm och mild sommarpop med såpbubblemaskinen på.

En kväll kom några av stans största raggaraktiga bråkstakar in på Godsmagasinet. Vi trodde att de snart skulle börja mucka och slåss. Men de köpte öl i baren och satte sig lugnt vid ett bord. Vi försökte bete oss som vanligt, trots att vi trodde att slagsmålet hängde i luften. Efter en stund utbrast plötsligt ett av råskinnen: ”Här e ju trevlet å ni knarkar ente”. De och många andra knudor (raggare utan raggarbil) var förmodligen övertygade om att Godsmagasinet var ett centrum för drogkultur och att vi relativt svartklädda ungdomar som hängde där var ständigt påtända av narkotika. Vi förstod att det var därför de hållt sig borta från stället så länge.

Foto: Louise Eriksson

Jag lämnade Skåne för Uppsala och missade rätt mycket av fortsättningen. Eldsjälarna som höll i verksamheten blev mer självsäkra och bokade band som The Cardigans och Wannadies och artister som Stefan Sundström och Johan Johansson.

bob hund spelade där två gånger, de stannade kvar efteråt och festade och jammade med ungdomarna hela natten. Inför andra spelningen ringde de själva upp Godsmagasinet för att få in Simrishamn i turnéplanen. Med en ljusblå Godsmagasinet-t-shirt på sig sitter en av bandmedlemmarna bakfull i en trädgårdstol på en bild i ett collage till en av bob hunds skivor från slutet av 90-talet.


bob hund framför Allt på ett kort på Mejeriet i Lund 1996. Den här låten har tagit mig fem meter upp i luften. Jag har sett dem åtskilliga gånger men tyvärr inte på Godsmagasinet 1994-95.

Men så drog kommunen in utskänkningstillståndet och förbjöd affischering för evenemangen (och hänvisade till ett nytt regelverk inom EU som styrde detta). Den främsta inkomstkällan försvann och medelåldern sjönk till ett bit under 18 år. Indiepop-eran var över och skatepunkband som Satanic Surfers och Randy samt trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna intog scenen. Man var också tvungen att ordna diskokvällar (eftersom det var billigare och drog större publik), något som var tvärt emot ursprungstanken bakom verksamheten. Sista gången jag besökte stället i slutet av 1995 såldes läsk i baren, tonåringarna stod utanför entrén och drack häxblandning och inne rådde samma gamla hopplösa tonårsstämning som vi en gång själva upplevt före Godsmagasinet. Någon slyngel med mössa på inomhus började mucka med något annat tonårsfrö. Jag förstod då att Godsmagasinet var en parentes och detta var slutet.

- - - -

Bland det jag minns tydligast var ljuset, som var dovt och varmt inne i Godsmagasinet när mörkret hade fallit, som om allt trä i huset sög upp ljuset in i taket, väggar och golv. Byggnaden är borta, men vi som var med bygger upp den igen ur minnet.

- - - -

Jag vill tacka de entusiaster som startade verksamheten och ideellt lade ner en massa jobb på Godsmagasinet. Ni vet vilka ni är. Stolta ska ni vara!

Sugen på att läsa första delen om Godsmagasinet? Klicka här!

Godsmagasinet i Simrishamn del 1

Natten till den 10 februari 2010 brann det gamla godsmagasinet ner till grunden i Simrishamn. Branden var anlagd, en eller flera pyromaner härjar i trakten och sprider oro bland befolkningen. Senast var Godsmagasinet en cykelaffär, men i början av 90-talet var det ett vattenhål för popälskare.
Foto: Martin Svensson (tack!)

- - - -

Före Godsmagasinet fanns inget att hämta på Österlen, för mig i alla fall.

- - - -

Jag hade köpt en langat helrör Explorer Vodka för ett par hundringar som jag blandade med Fanta eller Coca Cola och tryckte i mig de vidriga groggarna hemma hos någon i byn där det var föräldrafritt. Sedan gick taxibussen mot diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det hände att jag inte mindes mycket av vare sig bussfärden eller att jag hade betalt inträdet på en hundralapp och kommit in. Ibland vaknade jag upp på en toalett där jag spydde, utan att veta egentligen var jag befann mig. När den värsta fyllan klingat av släntrade jag omkring mellan dansgolven där halvgamla svenska hits som Gyllene Tiders Sommartider, Snowstorms Sommarnatt och Attacks Ooa hela natten oinspirerat varvades med låtskrivar- och producentteamet Stock, Aitken & Watermans lättuggade danspop. Jag kände mig ensam och oälskad. Den blaskiga sura ölen, som pumpades upp i varma plastglas, var så äckligt dyr att man lät bli. Inne på diskot, ute på gården och på parkeringen blossade hela tiden slagsmål upp. Allt var så… andefattigt. Min andedräkt stank av sprit och spyor. Fyllan höll på att gå ur kroppen. Jag var trött ända in i själen. Och pengarna var slut.

Det var inte roligare i Simrishamn på Jimmy’s, ett ställe som också präglades av fylla, dålig stämning och bråk. Inte ett ont ord om diskoteksägaren Jimmy Touré, men på Österlen var han en eldsjäl som jobbade i motvind. Han var tvungen att ägna sig mer åt ordningsproblem än åt funk- och soulmusiken som han älskade. I jämförelse med diskoteken ute på vischan var gillena och likaså hamn- och byfesterna till och med roligare med sin kletiga sega dansbandsmusik.

Ett nöjesalternativ var att köra runt i bilen längs raggarrundan: Stortorget → Storgatan → Hamngatan → Stenbocksgatan → Järnvägsgatan → Stortorget → Storgatan om och om igen. Det var en fruktlös jakt på liv och rörelse i den folktomma småstaden vid kvällstid. I de andra bilarna spelade de säkert Eddie Meduza på bandaren. I vår bil ljöd The Smiths och vi sjöng med Morrissey för full hals, röda i ansiktet av småstads- eller landsortsfrustration:

Burn down the disco
Hang the blessed DJ
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life

Hang the DJ, hang the DJ, hang the DJ…

Några var så uttråkade att de på kvällarna slängde parkbänkar och blinkande vägkoner i hamnens mörka vatten eller släckte gatlyktor genom att sparka på dem. Vi hade ingen annanstans att ta vägen än att sitta hemma hos varandra och spela skivor av våra älskade kultband. Det räckte inte.

En man, som då var runt fyrtiofem, hade berättat för oss att han och polarna hade haft en modsklubb vid mitten av 60-talet i en lokal i Simrishamn. Vi tyckte det var otroligt coolt. Dessutom hade The Who år 1966 spelat på Gislövs Stjärna (en dansrotunda mitt på Österlen). Sedan dess hade ett kvartssekel gått, inget verkade ha hänt och inga pop- eller rockgrupper hade kommit till Simrishamn för att ge spelningar för ungdomen. Jag flyttade till Lund för att plugga och många andra drömde om att lämna bygden för större städer.

Därför blev jag jublande glad när några polare berättade att de fått tillgång till det gamla övergivna godsmagasinet vid järnvägen. Jag åkte ut till Simrishamn när kultur- och musikföreningen Godsmagasinet bildades på Korsavadsskolan på vintern tidigt 1992. Gänget började röja ur all bråte, föreningen fick fondbidrag för att renovera stället för konsert- och kaféverksamhet och ungdomarna började tillsammans snickra och måla. Jag sommarjobbade som vårdbiträde på ett gruppboende för utvecklingsstörda i staden och brukade köra till godsmagasinet för att heja på och ge en hjälpande hand.

Jag var med på stödspelningarna med lokala band den sommaren för att vi skulle samla pengar till den fortsatta upprustningen av byggnaden. Stället var knappt halvfärdigt men vi var så stolta och förväntansfulla på framtiden. Tack vare ett utskänkningstillstånd kunde man köpa öl och vin till en blygsam peng i baren, men trots vår ungdom spårade ingen ur av alkoholen, för musiken stod helt klart i centrum på Godsmagasinet. Men baren gav intäkter också.

Mina bidrag till verksamheten var två bandbokningar. Först ut var lundabandet The Girls till den officiella öppningskvällen den 28 december 1992. När det djupt sextiotalsinfluerade popbandet uppträdde i stilenliga kostymer med smala slipsar och kavajslag och slängde in en Small Faces-cover bland repertoaren av egna låtar, kände jag att cirkeln slutits med den gamla modsklubben i stan.

Två dagar senare var dags för Eggstone från Lomma att ställa sig på den hemsnickrade träscenen. Det var ofattbart att jag lyckats övertala mitt favoritband att packa instrument och högtalare och korsa den skånska kontinenten med Volvo Amazon och släpvagn för att spela i Simrishamn – en vit fläck på popkartan – för ett par tusenlappar i ersättning.


Eggstone framför My Trumpets på Lilla Dansbanan på Hultfredsfestivalen 1992. Även där hoppade jag längst fram.

Och att sedan stå på scenen och presentera dem var oförglömligt. Eggstone var ett briljant liveband och piskade upp stämningen till frenesi bland 200 euforiska ungdomar i publiken, som länge varit svältfödd på livemusik. Jag kan tänka att så här måste det vara att för första gången se Sex Pistols i England när punken fortfarande var i sin linda 1976. Detta var den egentliga startpunkten för Godsmagasinet och vi firade årsdagen av detta genom att bjuda tillbaka Eggstone ytterligare två år, 1993 och 1994. Dessa konserter var fullständigt fantastiska och sinsemellan helt olika.

Före konserterna i mellandagarna 1992 spelade vi Hey Princess av Popsicle på repeat. Vi var helt knockade av indiepopen och dansade frenetiskt. En ny era hade kommit till Simrishamn. Fortsättning följer...


Foto: Sebastian Lindberg (tack!)

Sugen på att läsa andra delen om Godsmagasinet? Klicka här!

Musikbiografi.

Mattias, min vän och medskribent på Spengo, har startat en ny blogg: Musikbiografi. Härförleden hittade han några kalendrar där han skrivit upp sina skivinköp mellan 1990 och 1995.

Från årsskiftet kan vi alltså följa vilka kultskivor Mattias hittade för exakt 20 år sedan, i 90-talets begynnelse. Febrig av musiktörst trålade han framför allt Umeås skivaffärer nästan dagligen. Det är inte bara spännande att följa hur hans musiksmak utvecklades, vilket vi kanske får göra de kommande fem åren, utan också intressant att ta del av hans reflexioner två decennier senare.

Nittonårige Mattias köpte en EP med hårdrocksgrungiga Soundgarden en dag och The Sundays otroligt engelska mjukpop dagen efter, öppen för det mesta, bara det inte låg på topplistorna. Musikbiografi är en nostalgitripp för sextiotalister och sjuttiotalister som ville var alternativa och indie som unga.


Thirteen Moons - Suddenly One Summer

När jag hör svenska Thirteen Moons storslagna och melankoliska Suddenly One Summer, som Mattias köpte på singel 9 januari 1990, åker jag själv tillbaka till den tiden i ljusets hastighet. Till dessa smäktande toner minns jag känslan som jag hade när jag tjuvrökte i natten utanför pojkrummet med hjärtat som skälvande av sturm und drang. Suddenly One Summer var ganska udda för sin tid. Gillade den låten trots att jag då avskydde saxofoner.

Kom att tänka på att jag i höstas hittade ett kartotek, där jag registrerat mina skivinköp fram till 1993 (tyvärr fann jag bara boxen med M-Z), detta var före datoriseringen. De nördiga tendenserna fanns alltså redan då.

En annan nostalgiblogg för gamla kultrockare, syntare och särskilt indiepoppare är Mr. Zaines Konsertarkiv, där en gammal bekant till mig redogör för de mer än 500 konserter eller spelningar han besökt, spelat på eller arrangerat sedan mitten av 80-talet och framåt. Som bandbokare på Kalmar Nation i Uppsala på 90-talet var han en viktig kugge i den svenska indievärlden. Börja med de äldsta inläggen först. Bloggen är ett monument!

Körsbärsröd Extravaganza

Jag har egentligen inget djupare förhållande till Cherry Red Records även om jag verkligen gillar Everything But The Girls första singel, Tracey Thorns A Distant Shore, Monochrome Sets Cast a long shadow och ibland spelar låtar från den gamla 99 pence-samlingsskivan Pillows & Prayers med artister som de redan nämnda och Felt, The Misunderstood, Ben Watt och många fler (lite märkligt är det att Monochrome Set har med Eine Symphonie Des Grauens på den trots att min vinylsingel av den är utgiven på Rough Trade). Bland dessa förstås också Marine Girls.



Men det var egentligen inte alls de som var min tanke när jag gick in på CD-WOW igår. Jag skulle kolla om de hade den mycket efterlängtade utgåvan av The Blue Ox Babes, gruppen Kevin Archer bildade efter sin tid med tidiga Dexys Midnight Runners, platta Apples & Oranges som just Cherry Red gett ut i år till ett vettigt pris. Det hade de och den ska beställas snarast. När jag ändå var inne sökte jag på Cherry Red och fick några träffar. Mest imponerade förstås boxen I'll Give You My Heart: Cherry Red Singles med bolagets singlar som ska släppas nu i höst. Jag tror knappast att jag kommer att köpa den men tänk vad coolt att de släppte Dead Kennedys Kill The Poor på singel mitt i all mjukare musik. Som om det funnits en tanke med det kom jag med buss 77 istället för 4 från Fridhemsplan till Hornstull efter jobbet och passade därför på att smita in en snabbis på Mickes Skivor. En av plattorna i den första cd-bunten jag kollade på i nyhetshögarna var samlingen med Marine Girls. Den snurrar nu och medan jag lyssnar är det väl inte mer än rätt att ni får en liten Cherry Red Extravaganza med hjälp av YouTube.

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 3: Throwing Muses - Hate My Way

Av de låtar jag håller av allra mest har de hamnat i den positionen på tre sätt, grovt räknat:

1) Efter ett idogt lyssnande på en skiva under en längre period har en låt utkristalliserat sig.

2) Efter en första lyssning har jag förstått att detta kommer jag att älska bara jag får höra den några gånger till. För varje lyssning växer låten mer och mer tills den sitter som berg.

3) Jag kommer ihåg de exakta omständigheterna då jag hörde låten första gången.

Mitt bidrag till magiska mikroögonblick denna gång tillhör definitivt kategori tre.

Detta var förmodligen sommaren 1989. En god vän till mig skulle med kort varsel dra ihop en fest i hans studentkorridor, som då var helt tom eftersom alla studenter åkt hem till sina hemorter. De flesta goda vänner var bortresta eller hade annat för sig så det blev tre killar med ohälsosam tillgång till mycket alkohol som fick stå för festandet den kvällen. Jag kommer ihåg att vi åt en form av kolachokladbitar som hette Samba med kniv och gaffel till middag och drack drinkar till, förmodligen som en protest mot de uppblåsta studentmiddagar vi slutat gå på.

Sedan flöt väl kvällen på och vi hade nog kul för klockan blev rätt mycket. Vår värd försvann och vi hittade honom på studenthusets tak och övertalade honom att komma ned. När vi väl var tillbaka i hans rum placerade han mig och festens tredje gäst på varsin pinnstol, gick bort till stereon och satte på en ej presenterad låt och gick ned på knä och bad framför oss. Inte till oss utan till den låt han just lagt på. Givetvis var vi koncentrerade med en sådan uppladdning.


Throwing Muses - Hate My Way

Låten börjar ganska kantigt med pukspel och ständiga markeringar men efter cirka en halv minut lugnar låten ned sig och kommer in i en mer harmonisk del. Kristin Herschs röst är dock allt annat än harmonisk utan hon låter anspänd och intensiv. Efter låtens egentliga cresendo cirka 2.50 in i låten kommer det parti som detta inlägg egentligen handlar om. Det egentliga mikroögonblicket infinner sig mellan 2.53-2.59 men för att det ska bli ett sammanhang finns hela tredje versen citerad nedan.

So I sit up late in the morning
And ask myself again
How do they kill children?
And why do I want to die?
They can no longer move
I can no longer be still

I detta parti förstärks låtens känsla av en person som är på väg att tappa kontrollen över sig själv. Då personliga problem får en fortsättning i en hjälplöshet inför det onda som händer i världen. Det kändes som en logisk förklaring då jag många år senare läste att Hersch fått en diagnos som schizofren. Det är just den känslan jag får av låten, en person som inte kan hantera sin egen situation längre. Även om rockmusiken genom åren romantiserat psykisk instabilitet och drogmissbruk (gärna i kombination) så är detta en låt som kommunicerar med mig som lyssnare på ett väldigt gripande sätt.

Partystämningen kom av sig helt för en stund framåt och det kändes fel att försöka spela någon annan musik och känslostormen Hate My Way gav ville vi inte upprepa direkt efter.

Jag köpte debuten och uppföljaren House Tornado så fort någon av Linköpings skivaffärer kunde uppbringa dem. Throwing Muses har väl aldrig varit något av mina riktiga husgudar men jag har alltid haft en stor respekt för dem och har flertalet av deras skivor. Men Hate My Way finns där bland de riktigt, riktigt stora låtarna i min värld.

The La's: Feelin' och There She Goes

Det är ungefär tjugo år sedan nu. Tänk vad tiden går. The La's känns kanske inte så angelägna för mig år 2009, men jag får ändå en särskild känsla i kroppen när jag ser de här gamla videoklippen.

Det är inte enbart nostalgi. Det är även någonting annat. Något positivt, konstruktivt, inspirerande. Pophantverkets tjusning, kanske? Synd bara att luften gick ur i samband med debutalbumet.

Semesterdrömmar 3

Äckligt varmt och klibbigt på jobbet? Här får ni möjligheten att svalka er med en av indiepoperans allra bästa låtar Waterfall, dessutom en ovanligt smakfull video. Missa inte heller gitarrpartiet på ca 8 sek, 2.49 in i låten, vilket förmodligen är Stone Roses största ögonblick.

Well, It Was Twenty Years Ago Today...

Jag minns inte riktigt hur och när jag fick tag på första numret av Sound Affects (på omslaget står det april 1988)och jag ska inte överdriva eller romantisera dess inverkan på mig just då. Men sett i backspegeln så var Terrys och John L.:s initiativ smått overkligt. Hur tänkte de egentligen? Trodde de verkligen att någon ville läsa en tidning som handlade om världens minst kända engelska indieband? Jag tror man får dra till med en gammal klyscha: de struntade säkert i om det fanns någon efterfrågan eller inte, de ville göra en tidning som de själva ville läsa.

Passion och entusiasm smittar av sig helt enkelt. I min bekantskapskrets var det flera som både ville läsa om de taniga små banden och leta febrilt efter deras halvsvåra vinyler. En av de riktiga "holy grails" bland popvännerna i Umeå var en tolva med vänsterbandet McCarthy, This Nelson Rockefeller, som jag aldrig trodde jag skulle lägga vantarna på. Låten blev bättre och bättre ju mindre jag hörde och hade tillgång till den. Jag tror jag undvek att få den inspelad på kassett, det hade varit för jobbigt. Till slut ordnade det sig i alla fall: jag fick tag på den, dyrt och långt senare.

Lyssnar man på This Nelson Rockefeller idag, så slås man av den fullständiga avsaknaden av andningspauser. Här ska poplåten manifesteras, här ska gitarrerna klinga, här ska budskapet fram, här ska inte finnas utrymme för vila. Delar av de här egenskaperna gör musik oantastlig. Man hinner liksom inte kila in någon kritik under låtens rusiga framfart. Den är sitt eget väsen. Sitt eget ljuvliga popväsen. Sitt eget skramliga popoväsen.


boomp3.com

Camper Van Beethoven - Take The Skinheads Bowling

Poplåten, videon, bandet... oemotståndligt! Jag återkommer snart till den säregna gruppen Camper Van Beethoven.

Tysk indian

Det är inte mycket som smakat musikmässigt på sistone. Det har varit för mycket runt omkring som tagit energi från musiken. Tänk, att det kan bli så. Tidigare var det inte på det sättet. Då hämtade jag all energi från musiken. Nu måste jag ha energi för att orka lyssna på musik. Kallas detta att bli äldre? Kanske.

Hur som helst. Den här artikeln skulle ju egentligen handla om en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva jag inte lyssnar på så väldigt ofta men när jag gör det fångar den mig varje gång. Men det är också en artikel som handlar om fördomar. (Min gode vän Mattiaz har varit inne på det här spåret flera gånger i det här forumet.) Som popnörd är jag ju en av de mest fördomsfulla lyssnare som finns. Brittiskt, amerikanskt och svenskt är bra och förstås jamaikanskt men sen... sen tar det slut. Om jag ska vara hård mot mig själv.

Min tydligaste krock med mina egna musikaliska fördomar hade jag våren 2003 (hösten 2002). Jag släntrade in på Burmans musik, sugen på något men visste inte vad. Stefan stod på sin vanliga plats bakom disken och ur högtalarna strömmade den ljuvligaste skeva men ändå söta musik jag hört på länge. Hjärnan bläddrade igång och hittade referenser som New Order och ett antal andra indiegrupper som blandar electronica och klassisk pop. Jag bad Stefan om att få lyssna på skivan i ett par lurar och fick omslaget i min hand. Det lät bra, det lät väldigt bra till och med men... va fan? Tyska namn på innerkonvolutet? Tysk musik? Det är ju Can och Kraftwerk i bästa fall och Scorpions i sämsta, men tysk indie? Fanns det överhuvudtaget?

Jag blev nervös. Var det här musik för mig? Det lät ju bra men... Lät det tilräckligt bra? Inte svenskt, inte anglo-saxiskt. Jag brottades med mig själv men slängde till slut upp slantarna och tog skivan med mig hem. Jag ångrade det inte en sekund. Jag levde i symbios med den där skivan hela det året. Den var en filt av trygghet i en kall värld och den var en partypepp en fredagkväll.

Kärleken har hållt i sig. Jag kan fortfarande sätta på Pick Up The Phone eller Off The Rails och känna mig hemma var än jag är för stunden. Smeksamma stråkar går hand i hand med elektroniskt knaster utan att slutresultatet blir sökt, ansträngt elelr att det känsn daterat. Och det är förstås tack vare melodierna som ligger som en trygg och säker grund i alla The Notwist låtar. Det sprudlar av hooks i deras låtar.

The Notwist - Off The Rails

Min fördom mot The Notwist var jag tydligen inte ensam om. Något senare samma år eller kanske ett år efter Neon Golden släppte Postal Service sin debutskiva Give Up. De körde samma kombination av electronica och indie och blev genast ihjälkramade av popmaffian världen över. The Notwist blev som bäst en tyst notis på Pitchforkmedias hemsida.

Kanske är jag onödigt hård mot mig själv när det gäller mina fördomar. Samtidigt som jag vet att jag är fördomsfull och extremt selektiv i mitt lyssnande, är det ju också nyfikenheten för musik som gjort att jag upptäckt ny musik, musik jag aldrig trodde jag skulle lyssna på. Om den nyfikenheten inte funnits hade jag förmodligen fortfarande lyssnat på mina föräldras skivor med Vikingarna och Schytts. Det gör jag som tur är inte. Eller vänta? Är jag fördomsfull mot dansband nu?

Anledningen till att jag var tvungen att skriva den här artikeln är att The Notwist på gång med en ny skiva. Det första smakprovet låter inte illa men det påminner mig personligen mest om hur fruktansvärt bra Neon Golden är.

Upp till kamp (igen!)

Ibland undrar jag om jag verkligen känner kärlek till musik. Jo, det är klart att jag gör det, på många plan, annars skulle man ju inte kunna hålla uppe intresset. Men lika ofta handlar det om ett slags mentalt ställningskrig. Jag mot Musiken. En rejäl strid, en jämn fight där knytnävar viner i luften och det duckas och pareras ideligen.

Var det inte någon här på Spengo som "gjorde upp" med indie-popen för en tid sedan? Jag känner mig ofta manad att göra detsamma. Vill reda ut begreppen för mig själv, lyssna på musiken på dess egna villkor, genomskåda det jag inte såg förut. Hytta med näven lite. För är det inte så att med alltför trubbiga mätinstrument så kan musikhistorien lätt bli både förenklad och direkt felaktig?

Mitt exempel får bli Spacemen 3. Spontant (och formellt korrekt) placerar jag denna grupp i ett indie-sammanhang, eftersom de släppte sina skivor på oberoende skivbolag. Men detta legendariska band, med frontfigurerna Sonic Boom och Jason Spaceman som kreativ kärna, byggde också en egen värld som med tidens gång framstår som alltmer unik.

Från deras mästerverk Playing With Fire lyssnar vi på låten "So Hot (Wash Away All Of My Tears)". Känslan är drömsk och suggestiv, tillvaron är skör, en ömtålig mänsklighet som är svår att dölja. Raden "Just want the water, I just want an ocean, an endless river to wash away all of my tears" är otroligt sorglig och samtidigt bildstark. Här finns också en oerhörd längtan i uttrycket, kanske efter kärlek, kanske efter droger.

boomp3.com

Musiken är sparsmakad, spartansk, effektiv. Ackorden är närmast boogiewoogie-enkla. Trummorna lyser med sin frånvaro. Det är totalt avslappnat, inte det minsta indie-ansträngt. Det är liksom ärligt utan att vara "autentiskt".

Jag förstår de som tycker att detta bara är drogromantisk, urbrittisk, anemisk skit-indie med pretentioner. Fast jag håller inte med alls. Jag hör något mycket mer innerligt.

Skivhyllan: Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

Vanligt folk - pop som pop

Bara för att Magnus post om indie inte helt ska få slå ihjäl spengobloggen med sin stora mängd kommentarer och sitt definitiva anslag. Han glömde väl ändå Pulp i sin uppräkning? Jag minns dem på Tantogården. Det var en av de mest utsålda spelningar jag sett. Jag stod ju till och med på verandan utanför och tittade in genom fönstret. Vill ni verkligen fatta hur fullt det var ska ni betänka att Lokko stod vid fönstret intill. Jag minns dem explodera på Lollipop och Hultsfred men allra mest minns jag första gången jag hörde Common People. Det var på den lilla verandan på vad som väl då kanske fortfarande var Barowiak eller redan blivit Sten Sture i Uppsala. Samma Andres som han vid fönstret spelade den för ett ganska tomt dansgolv och jag togs igen av popmusiken. Det var som Popsicle första gången med den skillnaden att jag nu var full och snurrade med armarna utsträckta. Med Popsicle låg jag bara utslagen på köksgolvet. Golvad av POP. Det där vi kallar indie är ju i sina bästa stunder POP också. Jag tror det var därför Magnus älskade det som var bra. Jag tjatade på Lokko att spela den en gång till och jag tror att jag alltid kommer att vilja dansa till den här.

Varför i herrans namn älskade jag indie?

Bakvända popmelodier, ostämda elgitarrer, majackord, blodfattiga sångare och kryptiska introverta låttexter… Första halvan av nittiotalet handlade i mångt och mycket om indiepop och alternative [rock] för mig och mina polare. Allt annat kom i andra hand! Jag vet inte hur många hundra indieband jag såg spela på diverse rockföreningar, studentnationer, konsertlokaler och festivaler. Efter en spelning körde någon magerlagd kille (det var alltid grabbar då) de senaste kulthitsen som fick dansgolvet att spastiskt studsa. Vi dog nästan när Hey Princess drog fram över landet som en tromb. Jag försökte förgäves handleda en gubbfrisör i Kristianstad att skapa en frisyr åt mig så att den påminde om gitarristens i Stone Roses. Den heliga poptidningen från Norrköping – Sound Affects – berättade vilka skivor som borde inhandlas.

Då kunde man nästan tala om skivhets. Musiken var en färskvara. Det gällde att inte vänta med att köpa nysläppt skiva. Vi vallfärdade till välsorterade Jukebox vid Värnhemstorget i Malmö. Långa eftermiddagar av skivlyssnande förflöt hemma hos någon polare medan askfat fylldes och kaffekannor tömdes. Vi skickade då också en akustisk gitarr mellan oss, som vi tog lite försiktiga hemmagjorda ackord på och drömde att vi spelade i ett band med kultstatus. Nätterna igenom satt jag i studentkorridorens TV-hörna och kollade MTV som då körde 120 Minutes med programledaren Paul King. Med en brinnande iver att frälsa mina kompisar och andra korsade min väg spenderades oceaner av tid framför kassettdäcket – rec-stop-rew-play-ffw-play-rew-play-pause-rec-stop-rew etc etc…

I dag sitter jag och funderar varför jag fann frälsning i indie. Den musiken tilltalar mig inte ett dugg längre. Väldigt lite känns minnesvärt. Men här försöker jag hitta några förklaringar till varför jag dock som tjugoåring älskade den:

1. Frisyrerna, melodierna och soundet – ofta var den tidens indiepop direkt eller åtminstone indirekt inspirerad av sextiotalspop och psykedelia, särskilt den som The Beatles och The Byrds stod för. Sedan jag som sjuttonåring fick låna och spela av min fasters gamla Beatles-skivor, så har de varit mitt musikaliska fundament. Efter ett långt plastigt och digitaliserat 80-tal var det härligt att gitarrerna kom tillbaka.

2. Indiepopen signalerade en leda och ett slags utanförskap utan att närmare gå in på vad den stod utanför eller ställde sig utanför, vilket var perfekt att fylla med något man själv upplevde. En textrad från Reeperbahns Havet Ligger Blankt kommer till tankarna: han är missförstådd men tycker de’ är skönt.

3. Musiken var ofta skev och undanglidande och texterna var svårbegripliga. Såväl föräldragenerationen och ”idioterna” i ens egen ålder kunde varken begripa eller anamma den. Man kände sig lite smartare än de flesta för att man lyssnade på indiepop. Dessutom var den bortom hitlistorna och de stora massmediernas sökljus, så den var precis så exklusivt kultig som man ville ha den (till 1993 i alla fall).

4. Indiepopen var diffus och särskilt låttexterna skildrade ett svårgripbart känsloliv. Jag var som ung en gåta för mig själv och var inte intresserad av att lösa den. Jag ville bara bli fri på något sätt. Omedvetet kunde jag spegla mig i det oformulerade och dunkla.

5. Det fanns en sprödhet som appellerade till många unga killar. Vekheten i indiepopen gick inte alls i linje med de traditionella mansrollerna och allt som hörde till. Det var otroligt skönt att slippa sträva efter att bli en karlakarl.

Slutligen ett gäng låtar i någorlunda kronologisk ordning från den tiden, som ett slags bokslut. Klicka på dem och se videorna:

The Stone Roses - Elephant Stone
Pixies - Here Comes Your Man
The La's - There She Goes
The House Of Love - I Don't Know Why I Love You
Lush - Sweetness And Light
The Sundays - Here's Where The Story Ends
Teenage Fanclub - The Concept
Blur - There's No Other Way
Lemonheads - Rudderless
Sonic Youth - Sugar Kane
The Jesus And Mary Chain - Far Gone And Out
Eggstone - My Trumpets
Ride - Twisterella
Dinosaur Jr - Start Choppin'
The Breeders - Divine Hammer
The Posies - Solar Sister
The Auteurs - Lenny Valentino
Pavement - Gold Soundz