Gåshuden måste vara äkta

Sångaren/gitarristen påminner starkt om en läderjacksrockande Tomas Ledin, sångerskan en smula om Py Bäckman, utklädd till en fladdermus. Trummisen ser ut som en tvåmeters (bindgalen) Ewert Ljusberg medan basisten – stillastående, fastgjuten, gömd under en basker – erinrar om Sura Gubben (ni som vet vem jag menar vet vem jag menar). Men, observera, detta är bara en ytlig observation.

Framför (eller snarare snett nedanför) mig på Globens scen står ju medlemmarna i ett legendariskt och extremt mytomspunnet band, Fleetwood Mac. Alla är över 60 år idag: Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Mick Fleetwood och John McVie. En viss oro kändes befogad. När åldrande rockmusiker åker runt i världen för att bjuda på drygt trettio år gamla låtar finns det alltid en oerhörd risk att det ska gå åt skogen.

Jag hinner tänka just den tanken redan vid första spåret, ”Monday Morning”, som inte känns så bra som jag vill att den ska göra, det vill säga som studioversionen. Men detta är bevars en arenaspelning och mina första farhågor beror nog mest på att ljudet inledningsvis studsar fram och tillbaka i rummet och att det tar en stund innan mixningen hittat de rätta nivåerna. Undertecknad är inte direkt van vid konserter med fler än 75 personer, med storbildsskärmar och så vidare.

När tredje låten, Rumours-spåret ”Dreams”, smyger igång känns det plötsligt som att allt klaffar. Jag ryser. Steve Nicks röst är precis så erfaren, drömsk och mystisk som man kan önska sig. Den låter faktiskt inte alls särskilt åldrad. Sedan kommer ett pärlband av fina låtar i fina versioner. Nyckelfiguren Lindsey Buckingham framstår som ett outröttligt energiknippe, en fullkomligt lysande gitarrist och ett gigantiskt ego.

Det finns en rad inbyggda konflikter som blir väldigt tydliga. Bandet pratar nu om att de turnerar för att det är kul. ”Let’s have a party!” säger någon i mikrofonen. Men låtarna, även när de på ytan låter glada, är nästan alltid dystra och deppiga. Känslorna pendlar mellan arg och sårad och vemodig. Den såväl musikaliska som mänskliga kemin mellan Buckingham och Nicks finns där i bakgrunden och sprakar, liksom omöjlig att kringgå.

Sista timmen av konserten blir tyvärr tristare. Några longörer för mycket, några svagare spår, några gitarrsolon och trötta rockismer för mycket. Det femstjärniga byts ut mot något tvåstjärnigt. Men gåshuden som huserade på mina armar under delar av konsertens första hälft var inget påhitt. Det var en äkta, oförfalskad känsla – och något som jag kan minnas och leva på riktigt riktigt länge.

Här följer studioversioner av några låtar som ingick i konserten.

Say You Love Me - från Fleetwood Mac (1975)

Never Going Back Again - från Rumours (1977)

I Know I'm Not Wrong - från Tusk (1979)

Soundalikes pt. 2

Jag frångick mina principer och köpte tidskriften Mojo i början av sommaren. Tidigare under ett par års tid prenumererade jag på detta retrorockmagasin och fick då massor av härlig läsning och inspiration, för mycket faktiskt, det kändes till slut som om de varje månad skrev om samma saker. Jag hade aldrig något emot att de gjorde en artikel om The Beatles för tvåhundrade gången med anledning av att man funnit ett aldrig tidigare publicerat foto på någon av medlemmarna eller att man lyckats kartlägga ytterligare en dag under deras karriär. Däremot tröttnade jag rejält när de började sätta band som U2, Oasis, Radiohead och Coldplay på omslaget (att dessa outsägligt tråkiga bands namn överhuvudtaget behöver nämnas på Spengo) i ett desperat försök att vidga läsekretsen och bli som Q, en hemskt trist tidskrift som har samma ägare som Mojo.

Men i början av juni, när jag såg att Mojo gjorde en stor special om skivbolaget Island Records, köpte jag blaskan bums, som genom en reflex. Många favoritskivor kommer från detta mycket speciella skivbolag [läs listan på band och artister som bolaget har hyst]. Den medföljande CD-skivan var trevlig och dominerades av engelsk folkrock från Island Records.


God strike me dead, tack vare CD-samlingen hamnade en låt med Jethro Tull för första gången högst upp på min egen favoritlista för tillfället. Som många andra i min generation har jag ju fostrats att sky Jethro Tull. På 80-talet och 90-talet fanns inget band som ansågs vara mer passé, inte minst för att frontfiguren Ian Anderson framhärdade med att stå på ett ben och spela tvärflöjt, så urbota hippie-aktigt. Rockkritiker tävlade i sina recensioner att göra den mest eleganta slakten av skivorna som Andersons band fortsatte att ge ut. Till och med i indiepoptidningen Sound Affects klämde de in sadistiska recensioner på Jethro Tull mellan senaste släppen av Boo Radleys, Echobelly och Slowdive. Det gick slentrian i sågningarna, men de höll mig bort från detta bespottade band i decennier.


Min polare Jeppe hade långt rakt hår och runda glasögon och han älskade grabbig gammal rock, typ AC/DC, Status Quo, Led Zeppelin och The Who. Jeppe brukade alltid ha med ett gäng med hans egna LP-skivor i en väska till fester vi gick på vid 90-talets början. Han var också djupt inne på Jethro Tulls tidiga plattor också och försökte bryta in med dem när vi spelade Pixies eller Sonic Youth. Det blev brottning på golvet för att hindra Jeppe att komma fram till skivspelaren.


Jethro Tull - We Used To Know (1969)

Han nådde aldrig fram för att spela låtar som We Used To Know från andra albumet Stand Up för oss andra trångsynta ungdomar. Det är en rak låt, lätt att greppa, inte alls knixig som man föreställer sig Jethro Tulls låtar. Ian Anderson sjunger här vackert och känsligt med högburet huvud. Man bjuds på ett rafflande tvärflöjtsolo av Ian, som avlöses av nyförvärvet Martin Barre - en sann gitarrhjälte. Han kunde rocka hårt, släppa ner håret och ställa sig på wah wah-pedalen. Det hela svänger, glöm inte det!

Den vackra sekvensen av mollackord i versen känner jag igen.


Eagles - Hotel California (1976)

Jodå, den ackordföljden är nästan identisk med versen i Hotel California. Och visst måste det vara så att Eagles inspirerats av Jethro Tull. Banden hade faktiskt en gång turnerat tillsammans. Se liveupptagningen från Houston år 1977 och njut av hantverket!