Human Leagues Dare är såklart en klassiker. Det är på många sätt den ultimata 1981-skivan. Såväl kritiker som publik har omfamnat albumet och det är nog inte bara för att megahiten "Don’t You Want Me" finns med här. Skivan är en lyckad mix av flera världar. Här samsas medryckande kärlekssånger med iskalla spår om mörker och alienation. Det handlar om allmänmänskliga våndor, om att drömma, våga, agera, tro på något, vilja något. Om att öppna sitt hjärta. Om att dansa. Jag tror också att skivans genomslag handlar om en direkthet och en attityd i musiken som omedelbart lockar in lyssnaren i dess förborgade värld.
Ett spår som kan illustrera flera av dessa inslag är "Do Or Die". Vid en enkel undersökning av dess beståndsdelar finner man många ingångar. Likheterna med Kraftwerk är till exempel många: flirtandet med dansgolvet, enkelheten i melodislingorna, den nästan vetenskapliga exaktheten i den syntetiska musiken. Jag inbillar mig att texten handlar om någon slags spionverksamhet under kalla kriget. Frontfiguren Philip Oakey har i alla fall den rätta desperationen i rösten och han sjunger som om han verkligen springer för livet.
The Human League: Do Or Die (1981)
Som i princip all annan musik bör inte "Do Or Die" avnjutas i en ynklig laptophögtalare. Syntljuden ska skära genom rummet som laserstrålar. Basljuden ska trycka mot maggropen. Trumljuden ska smattra i örongångarna och riktigt krama ryggraden. Helst av allt skulle man befinna sig på ett kontinentalt diskotek, med hög volym, ljuseffekter, skumma människor och många långa luggar. Men om jag slutar med romantiserandet av myten där, så landar jag ändå i att det - trots låtens lite naiva "farlighet" - rycker rejält i dansfötterna.
Tanken på att låten/skivan snart är trettio år gammal gör mig både förbluffad och fundersam – det får mig att tänka ännu ett varv på musikhistorien och dess svårfångade karaktär. Det är nu alltså kortare tid mellan Beatles debutskiva och Dare än vad det är mellan Dare och dagens datum. Hur ska man hantera den informationen? Innerst inne tror jag absolut att det säger nånting. Om nånting. Jag vet bara inte vad.
Jag tänker ofta på min barndom och ungdom, hurdan jag var då och hur det var runtomkring. Kan inte låta bli att blicka bakåt. Enligt normen bör en riktig man vara osentimental med fast blick riktad mot framtiden, mot de uppställda målen.
Där satt jag i pojkrummet, en rundkindad trettonåring med fula glasögon och läshuvud, efter ännu en mardrömslik dag på högstadieskolan. Jag dagdrömde om att kanske någon tjej skulle bli ledsen om jag plötsligt dog. Tur att det fanns trösterika poplåtar på radion att lyssna till när man tyckte synd om sig själv.
The Assembly - Never Never (1983)
The Assembly var den rastlöse Vince Clarks tredje gruppkonstellation på lika många år, nu tillsammans med sin producent Eric Radcliffe. Meningen var att de till varje låt i projektet skulle anlita olika sångare. Det blev bara en singel, men en storartad sådan med Feargal Sharkey, som precis hade lämnat The Undertones.
Vince Clark förde in den mänskliga värmen i syntpopen med de mest bedårande melodier, ibland i ett lägre tempo, framför allt i Yazoo tillsammans Alison Moyet, en kraftfull blues- och gospelröst i spännande förening med de analoga syntarna.
Yazoo - Nobody's Diary (1983)
Det var ändå säkrast att visa att man diggade Twisted Sister och Kiss istället. Om jag i högstadiet berättat att jag egentligen gillade syntlåtar hade jag blivit mobbad och slagen. Utan att ha ord för det, sågs synt som något bögigt och snobbigt (det vill säga medelklassigt). Men det går aldrig att värja sig mot äkta känslor. Den här "förbjudna" musiken har i efterhand blivit mitt 80-tal, mycket mer än den förhärskande hårdrocken med sina besynnerliga mansideal för alla dessa osäkra pojkar i puberteten.
Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.
The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)
När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.
Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.
Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.
Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)
När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!
Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)
Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.
Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!
Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.
Enligt Stiff Records egen hemsida var Jona Lewie, om än inte ett av Stiffs största namn, men den artist som verkligen förkroppsligade sitt egenartade skivbolag. En icke-sångare med snustorr humor som inte följde trenderna, utan hellre hämtade näring från gammal hederlig engelsk music hall, klassisk musik eller skiffle. En excentriker i en klass för sig. Mot alla odds hade han två hits i sitt hemland, You'll Always Find Me in the Kitchen at Parties och Stop the Cavalry. Och bland de smakfulla australiensarna blev även den ovanligt klämmiga Louise (We Get It Right) en dunderhit år 1981. Vi ser en lycklig Jona Lewie på rullskridskor.
När musik är större livet. Ja, så lyder den smått uppfordrande underrubriken till denna sida. Och alla har vi kanske gjort samma resa, om än vindlande åt olika håll såklart. Tonårens uppvaknande, med storögd nyfikenhet och svampliknande uppsugningsförmåga av ny information. Självklart har de "musikaliska" uppväxtåren format den man är idag, konstigt vore det annars. Det var ju trots allt grunden till ens världsbild som byggdes då - och som det i sanningens namn kanske inte ruckats så mycket på.
Det är på många sätt roligt att iaktta musiknördar när de pratar och agerar, mig själv inkluderad naturligtvis. Men samtidigt lite tragiskt. Handen på hjärtat - har ni träffat personer som är mer ängsliga, lättstötta, egotrippade, "självsäkra", konservativa, konflikträdda, trendkänsliga, "allvetande" och självgoda än musiknörden next door? Musiksmak och identitet är så otroligt nära sammankopplat. Tur att de/vi ofta är rätt trevliga också!
Inom musikområdet ska allting definieras och redas ut. Genrestämplar ska ristas in, kategorier ska skapas och regler skrivas. Skygglapparna ska på och de ska sanningen vara rejält fastspända. För hur ska man kunna orientera sig i en oändlig musikalisk värld utan karta och kompass? Hur ska jag kunna avgöra vad jag gillar och inte gillar om jag inte får vara lite fördomsfull emellanåt? Annars skulle man riskera att bli "allätare" och det vill ju ingen vara. (Om folk frågar om min musiksmak så brukar jag ibland svara att jag är en "kräsen allätare" och sen brukar de inte fråga mer.)
För att komma till den eventuella saken. Jag har en teori om att allt handlar om RÄDSLA respektive TRYGGHET. Rädslan tar sig många uttryck: man är rädd för nya genrer, man är rädd för det okända, man är rädd att man ska ha "fel", man är rädd att någon ska tro något om en som man inte vill att de ska tro om en. Och så vidare. Tryggheten är en annan stor kraft som dock rör sig på en helt annan sida. Här är det igenkänning som gäller: säkra marker, säkra kort, hemmaplan, "mammas gata", gamla (lugna) favoriter som sitter i ryggmärgen och som ingen kan ta ifrån en. Nu menar jag inte att innebörden av dessa två ord egentligen är något negativt, bara att det på många sätt är centrala begrepp.
När jag gick i mellanstadiet, kanske i femman eller sexan (alltså 1981 eller 1982), så började plötsligt en del av killarna på skolan att ha fransiga jeansjackor med stora tygemblem på ryggen. IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST, BLACK SABBATH stod det på dem med snirklig stil. Hårdrock. Bara ordet fick mig att tro att det var helt olyssningsbar musik. Jag var rädd för denna okända musik, för djävulsfigurerna och helvetessymbolerna, för snuset, fjunmustascherna och machostilen. Sen fick jag ju höra mer och började uppskatta en del av musiken, även om jag aldrig anammade hela konceptetet (tvärtom: jag blev ju syntare). Idag skulle jag nog säga att jag kommit fram till att Maiden kanske är lite larviga men helt OK, att Judas Priest saknar riktigt bra låtar och att tidiga Black Sabbath är bland det bästa som finns.
En rejäl sopa fick jag hursomhelst av mina egna fördomar när jag för några år sedan sålde skivor på en skivmässa. En trevlig, rolig och mycket social syssla. Man står där som säljare, smygtittar på eventuella köpare, dömer hunden efter håren. En gång kom det framlufsande en ganska (i mitt tycke) sliten kille. Långhårig med hästsvans, korpulent, finnig, ringar i öron och näsa, jeansväst, tatueringar och typ en Eddie Meduza-t-shirt (fast nu överdriver jag). Han bläddrade med knubbiga fingrar bland mina synt-vax och jag hann tänka att han nog måste vara lite svagbegåvad som inte hittar till de för honom rätta skivbackarna.
Så lyfter han upp NEW ORDERS tolva True Faith och vänder och vrider på den. Jag baxnar, tänker argt: "lämna New Order ifred, det är ju MIN grupp!" och hinner tänka att nu har han helt spårat ur. Sen vänder han sig mot sin polare och ser genuint lycklig ut. "Fan, det här är ju världens bästa låt, jäklar vad grym den är, den här ska jag ha!". Sen handlade han av mig och jag fick stå där med skammen som kommer av att ha dömt en människa helt ogrundat.
Jag vet inte hur jag ska få ihop det här med mina inledande lösa tankar, men jag tänkte att det kanske säger en del om musiklyssnare, musiklyssnande och hur det kan vara när musik är större än livet.
Jag har gillat New Order i snart 25 år och därför kan det vara på sin plats att bjuda på just True Faith. Det är inte alls någon jättestor favorit hos mig, men jag vet många som tycker att det är deras bästa låt. Och jag minns särskilt en.
Skivdoktorn må vara strängt upptagen med att lyssna igenom Throbbing Gristles 12 cd långa jamsession The Desertshore Installation – ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det hela är enligt TG tänkt att utmynna i ett coveralbum på Nicos Desertshore platta. Att döma av hur sessionerna låter kommer det onekligen att bli ett intressant slutresultat. Detta doktorns mödosamma arbete till trots har han inte kunnat låta bli att lägga sina smutsiga fingrar på synthen och klinka lite. Den tidiga brittiska industrimusiken är lite av en favoritera. Throbbing Gristle tillhör husbanden på kliniken. Tidiga Cabaret Voltaire befinner sig i gränslandet mellan industri och syntpop men hör i doktorns öron mer hemma i den förra. ”Nag Nag Nag” låter lika genial idag som när den först kom. Den tidiga industrimusiken har en markant likhet med den tidiga syntpopen; en önskan att komma bort från det tröttsamma rockposerandet; skitiga rockmusiker struttandes med en gitarr som alla bankar ut samma riff om och om igen. De var bägge också en reaktion mot vad som hände med punken; att den så snabbt blev stöpt i en form och fylld av klichéer. Det fanns både en och två gamla punkare i syntbanden och det var ingen tillfällighet att det var de mest välklädda punkarna.
Den andra stora influensen jämte industrimusiken var glamrocken som kommer till sitt tydligaste uttryck hos Ultravox. Deras första tre album är en märklig trio som alltid varit underskattade kanske främst på grund av att de aldrig passat in i någon enkel genre definiering. Samtida med punken var Ultravox så rätt de kunde bli retrospektivt men totalt fel då. Deras första självbetitlade album var en schizofren mix av Bowie pastischer (men den spelades in innan Low, det var under denna inspelning Bowie ringde och föreslog Eno ett samarbete), punk, glam och syntexperiment producerat av Brian Eno och med Steve Lillywhite vridandes på knapparna. Öppningsspåret ”Saturday Night In the City of the Dead” hade varit en New Wave hit om den getts ut på Stiff medan ”My Sex” låter som ett soundtrack till ett av JG Ballards alster. Ett fascinerande album som fortfarande förmår att överraska.
Andra albumet föregicks av den excellenta punksingeln ”Young Savage”. Ett förebådande om att Ultravox gick in i en än hårdare attack på lp:n ”Ha! Ha! Ha!”. Detta är punk från början till slut. Ultravox användande av synthen hade lite gemensamt med ljudlandskapen skapade av band som Neu, Can och Kraftwerk. För Ultravox var synthen, särskilt på denna platta, helt enkelt ett sätt att skapa ett skitigare och hårdare sound än med den gitarr som var så favoriserad av punkbanden. Problemet för Ultravox var dock att de fortfarande inte passade in någonstans, de var alltför opolitiska för punken, detta var ändå 1977, och med en sångare helt klädd i svart, långt innan detta blev poppis, som gav ett mer distanserat än engagerat intryck ratades de av punkens renläriga profeter.
Om de två första albumen hoppade vilt omkring i olika genrer och präglades av en hög experimentlusta var det på sitt tredje album, ”Systems of Romance”, Ultravox hittade en mer enhetlig stil. Ett album som skulle visa sig ha ett enormt inflytande på den kommande syntpopvågen. Inte så konstigt med tanke på vilka influenser som omgav dem vid inspelningen: Conrad Plank i producentstolen, i studion jämte arbetade Brian Eno med sitt ”Music for Airports” album samtidigt som han spelade in Devo och Holger Czukay höll på att mixa sin ”Movies” skiva i samma studio. För Ultravox skulle det dock bli slutet på en era. Kort därefter blev de droppade av Island Records som aldrig riktigt visste vad de skulle göra med dem. Därpå slutade sångaren John Foxx som varit den drivande motorn i bandet och den som stod för den mer experimentella sidan. Ultravox skulle så småningom återuppstå utan John men med Midge Ure i spetsen men det är en helt annan och ointressant historia för doktorn. Det Foxx ledda Ultravox blev aldrig de första brittiska syntpop idolerna, den manteln skulle istället komma att hängas på en ung glaminfluerad punkare som ihärdigt spelade ”Systems of Romance” ungefär samtidigt som han hittade en Moog i en studio där han harvat ihop lite halvtaskiga punklåtar.
Gary Numan har ofta avfärdats som en Bowie klon men det är att göra honom orättvisa. Gary är en smart påg som gjorde smarta hits med sitt Tubeaway Army och förstod vikten av en välklädd image. Några månader efter ”Systems of Romance” kom Gary med ”Are Friends Electric?”. Präglad av mörka, paranoida inslag och ett kliniskt, robotaktigt sound kom Gary att visa vägen för efterföljande synth-, industri- och gothband. Gary spottade ur sig hits åren runt 1980, som ”Cars”, ”We Are Glass” och ”Complex”, innan tiden sprang ifrån honom. Gary håller fortfarande på och har med åren, i likhet med Morrissey, kunnat fortsätta tack vare en skara extremt hängivna fans. Idag hörs han dock bäst på en samling med de tidiga hitsen.
Human League blev de första internationella syntpop idolerna. Att det skulle bli så hörs dock inte ett spår av på deras första album ”Human Reproduction”, med det fina dansa-på-bebisar omslaget. Det här är så kliniskt och kyligt det kan bli och måste ha varit något av en chock att lyssna på för deras senare fans. Märkligt nog lyckades de få en liten hit med ”Empire State Human” men det mest minnesvärda sången är den märkliga ”Morale” som övergår i en cover på ”You´ve Lost That Lovin Feeling”! Detta lilla bisarra stråk skulle de återvända till med att släppa en singelcover på Gary Glitters ”Rock´n´roll Part One”.
Om Human League var kliniska och könlösa var Soft Cell desto mer för köttets fröjder. ”Non Stop Erotic Cabaret” är en enda lång, sleazy promenad i glädjekvarteren; luring disco dollies to a life of vice. Betydligt mer ”seriösa” var Heaven 17, ett av de få syntpop banden som gav sig på politiska texter. Öppningslåten på ”Penthouse and Pavement” är en funkig anti-fascist sång som symboliskt nog kom ut samma år som Bob Marley dog och Britney Spears föddes. Men det var ett annat band som året därpå skulle skapa den perfekta syntesen av syntpop och vara upphov till alla de otaliga urusla kopior vi idag förknippar med denna genre.
ABC:s Lexicon of Love är på sätt och vis både den första och sista riktiga syntpop plattan. En av få syntalbum från denna tid vars ljudbild inte låter daterad mycket tack vare producenten Trevor Horn. Någon beskrev en gång soundet som James Brown möter Nelson Riddles Sinatra. Det ligger något i detta fortfarande men vad som framförallt får albumet att fungera är inte bara det fylliga soundet (riktiga stråkar användes bara på tre av spåren men det är nästan omöjligt att höra vilka) utan också Frys röst och texter som nästan är ett slags metapop. Här finns åtskilliga ironiska klichéer och fyndiga hyllningar till klassisk pop. Illusionen avslöjas som den kuliss den är på omslaget, men baksidan glömdes snart bort och kvar fanns bara den glättiga fasaden. Efter denna fulländning gick både syntpopen och även ABC artistiskt vilse. Borta var den skitiga sidan av glittret och med den experimenterandet som tidigare lett genren framåt i ett nervöst och ryckigt men glädjefullt upptäckande som emellanåt gav upphov till något helt nytt. Undantaget Depeche Mode som gick på andra hållet. Från glättigt pojkband till mörka, smarta, hits som Personal Jesus, ? of Lust och Enjoy the Silence.
His mother bought him a synthesizer
Got the Human League into advise him
Now he's making lots of noise
Playing along with the art school boys
Girls try to attract his attention
But what a shame it's in vain total rejection
He will never be left on the shelf
Cos Kevin he's in love with himself Oh my perfect cousin ..
Redan på 1970-talet vältrade sig rockjournalisterna i positivt laddade ord som äkta, farlig eller naken. Att som rock- eller popband använda humor i musiken var redan då ett fett minus. När Devo dök upp i slutet av decenniet visste många kritiker inte hur de skulle förhålla sig till gruppen, utan avfärdade dem som ett plojband. En hållning som jag länge delade med rockens traditionalister.
Men en vanlig torsdagskväll när ögonlocken hänger på en förvärvsarbetande småbarnspappa är det klart upplyftande att se och höra ett ekorrpiggt Devo. De tog koncepttänkandet till en helt egen nivå och utnyttjade till exempel att de fem medlemmarna var lika långa och hade samma klädstorlek (gruppen bestod av två brödrapar och en kille till som liknade de andra). Devo var alltid uniformt klädda och istället för att framhäva fem olika personligheter, tonade de medvetet ned de individuella skillnaderna. Ett band i ordets sannaste bemärkelse och helt fantastiska på scenen!
Året är 1978 och Devo rockar loss på sitt eget sätt med Uncontrollable Urge live inför en fransk publik.
Girl U Want och Gates Of Steel live i TV-showen Fridays år 1980. Ursäkta den halvtaskiga kvaliteten!
Passa också på och njut av videorna till klassikerna Whip It och Peek-A-Boo. Och lova mig att nästa gång du bläddrar i backarna på någon härligt kvalmig skivbörs eller nördtät skivmässa, döm inte Devo bara som tokroliga amerikaner, utan plocka upp någon av deras tidiga skivor.
Human Leagues Dare är såklart en klassiker. Det är på många sätt den ultimata 1981-skivan. Såväl kritiker som publik har omfamnat albumet och det är nog inte bara för att megahiten "Don’t You Want Me" finns med här. Skivan är en lyckad mix av flera världar. Här samsas medryckande kärlekssånger med iskalla spår om mörker och alienation. Det handlar om allmänmänskliga våndor, om att drömma, våga, agera, tro på något, vilja något. Om att öppna sitt hjärta. Om att dansa. Jag tror också att skivans genomslag handlar om en direkthet och en attityd i musiken som omedelbart lockar in lyssnaren i dess förborgade värld.
Som i princip all annan musik bör inte "Do Or Die" avnjutas i en ynklig laptophögtalare. Syntljuden ska skära genom rummet som laserstrålar. Basljuden ska trycka mot maggropen. Trumljuden ska smattra i örongångarna och riktigt krama ryggraden. Helst av allt skulle man befinna sig på ett kontinentalt diskotek, med hög volym, ljuseffekter, skumma människor och många långa luggar. Men om jag slutar med romantiserandet av myten där, så landar jag ändå i att det - trots låtens lite naiva "farlighet" - rycker rejält i dansfötterna.
