This Old Northern English Folk Song

Jag har nog inte sett det här sen 1985. Elvis Costello som fick korta sitt framträdande på Live Aid till följd av strul framför Beatles All You Need Is Love. Ibland kan det där låta som en flummig klyscha, andra gånger låter det som den enklaste sanningen av alla.

Still digging up the bones of Strummer and Jones

Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.

The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

Some of us will still love

Jag blev alldeles till mig av att vi just nu verkar gå från att byta Kinks-videos med varandra till att göra samma sak med Elvis Costello. Därför fyller jag snabbt på med en som verkar passa med Magnus känslor inför Elvis just nu. Man out of time. Min favorit från den som jag tycker ganska överskattade, och definitivt överlastade, plattan Imperial Bedroom från 1982.

When Elvis was king!

Elvis Costello & The Attractions - I Can't Stand Up For Falling Down (1980)

En gång för längesen var det faktiskt Elvis Costello som gjorde pop kul igen!

Love Hurts revisited

Första gången jag hörde Love Hurts var på en samlingsskiva med Gram Parsons som Elvis Costello hade satt ihop och skrivit baksidestext till. Jag köpte den begagnat på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala och spelade den grå. Costello hade förmodligen gjort samma sak med samma låt på någon annan platta. Mötet mellan Gram och Emmylou Harris i just den låten är ju så alldeles fantastiskt. Jag vet ju inte men jag gissar att det ni ser nedan var en ganska stor stund i Elvis musikerliv.

Skivhyllan 1981 The Keys-Album

The Keys-I don´t wanna cry
Höger klicka och öppna i nytt fönster

Att använda sig av musikaliska referenser i sitt skrivande kan ha sina sidor. Ofta är det nödvändigt för att sätta in ämnet i ett sammanhang. Om man bara låter det sväva helt fritt utan någon som helst omvärldskontakt kommer texten högst troligt att bli oläsbart flummig. Jag tycker också det är kul att kanske få nya namn att kolla upp, om man gillar artisten det vill säga. Det händer ju också tvärtom ibland. Ett namn etsar sig fast i minnet, men det är för att det använts i en recension av låt oss säga Radioheads nya, ett namn som jag egentligen satt varningsflagg för.

Sen kan man naturligtvis vara olika skicklig på att referera. Ett tråkigt sätt är att använda sig av helt nya band som inte fått tillräcklig spridning eller genomslag och bara når de allra mest insatta. Lika trist är hänvisa till obskyra band från förr som endast finns på ett fåtal sjutummare eller svåråtkomliga samlingar. Jag tycker nog det skall finnas åtminstone en rimlig chans att kunna lyssna på artisterna som man använder som referens.

Men nästan lika tråkigt är att ta till helt uppenbara referenser. Att bara skriva Beatles vad gäller 60-tals pop, Aretha Franklin för att beskriva soul eller Bruce Springsteen kopplat till stelbent rock, blir väldigt grovhuggigt. Fördelen är naturligtvis att de flesta på något sätt får ett hum om vad det rör sig om. Om man däremot kan precisera detta lite närmare, försöker hitta gemensamma ljudbilder, sånginsatser, låtstrukturer, instrumentsättningar, körer eller stämningar och så vidare, så funkar det. Nog om detta, inledningen är till viss del ett urskuldande för kommande orgie i namedropping.

Om The Keys finns inte mycket information att hitta. Bandnamnet och albumtiteln är ju inte heller de roligaste orden att googla, prova själv. Men jag har fått fram att Londonbandet endast släppte denna lilla juvel och att vissa av medlemmarna fortsatt med karriärer i andra för mig helt okända band. Sättningen är enkel, fyra män, två gitarrer, en bas, ett trumset och tre röster. Allt känsligt producerat av Joe Jackson, som lyckas knyta ihop plattan trots att låtarna spretar åt lite olika håll, här samsas 60-talspop, surfpop, rock´n roll och powerpop med new wave. Helt enkelt en sammanfattning av Elvis Costellos skivsläpp mellan 77 och 82.

När jag lyssnar slås jag varje gång av hur snärtigt det låter. Det finns inte ett uns trötthet eller seghet, alla låtarna är inte hundraprocentiga men den smittande entusiasmen som bandet visar döljer det mycket väl. Skivans första spår Hello hello är hårt driven powerpop med mycket stämsång. Den hade inte gjort bort sig på the Plimsouls mästerverk Everywhere at once. Den påminner också en hel del om Cheap Tricks popigare låtar, tänk Surrender. Nästa spår It ain´t so är det mest tidstypiska. Lätt avig och knyckig pop, liknande vad XTC och Elvis Costello sysslade med i slutet av sjuttiotalet. Sångaren pratsjunger fram versen på ett sätt som påminner väldigt mycket om hur Elvis sjunger tidigt i sin karriär.

Visst får Nick Lowe plats också i denna post, One good reason är någon slags puttrig dansbands rock´n roll, sådan som Nick är mästare på, och det är menat att vara ett positivt omdöme. Listening in är ringlande powerpop a la 1976, med skönt gitarrspel men lite tam refräng. Men den blir en bra språngbräda till plattans bästa spår, tillika postens ljudspår I don´t wanna cry. Här landar vi på Flamin´ Groovies och deras täta gitarrbaserade pop främst representerad på Shake some action, med en melodi i rakt nedstigande led från 60-talets allra ljuvligaste pop. Lyssna själv och jag hoppas att ni blir lika varma i sinnet som jag blir när jag lyssnar.

Saturday to Sunday night är ytterliggare en sprattlande poplåt, med tydlig Plimsouls referens. Men det doftar också tidiga The Bangles, kolla gärna in EPn The real world från -82. Fem låtar med samma sprudlande och lätt spattiga känsla.

Sida B fortsätter i samma anda och jag nämner bara If it´s not to much som ligger nära I don´t wanna cry i sin karaktär. Med ett ännu ljuvligare gitarrspel påminner den en hel del om The Toms platta från -79, låten är dock ett litet snäpp svagare än sin like på sida A.

Jag har inte en aning om hur svår denna platta är, minns inte var jag köpte den. Men om den dyker upp så rekommenderar jag alla som gillar någon av de artister som nämnts i texten att plocka upp den, och om någon vet mer om bandet så tar jag gärna emot informationen.

Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want you på Blood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.

Nick Lowe - People change

Jag har blivit inbjuden att skriva på denna blog av Magnus Svensson, en god vän sen snart 20 år tillbaka. Ämnet är fritt och jag har för ett tag sen halvlovat något om Polly Styrene efter intervjun i senaste/sista numret av SEX. Men jag tänker istället bjuda på vad jag för närvarande finner mest hörvärt. Det blir då också en liten, mycket liten, introduktion av vad jag helst lägger mina öron (och pengar) på.

Vi börjar med Nick Lowe ”People change”, en låt från hans senaste cd "At my age", utgiven i dagarna. Nick åldras med värdighet, i likhet med ex Robert Wyatt och försöker inte hålla på som om han var för evigt 22, till skillnad från t ex medlemmarna i U2 eller de flesta i Rolling Stones.

I stort, den sackar något i slutet, är "At my age" en uppvisning i bra låtar med underbara arrangemang utan att någon gång bli stelt eller styltigt. Det är absolut inte nydanande, ibland påminns man om Sinatras "Watertown" ibland är Johnny Cash närvarande. Låten "People change" är pärlan, den rullar på med en melodi som inte är helt omedelbar, men man vill ändå höra den igen så snart låten är slut. Likheten med t ex några av NRBQs allra bästa låtar är slående. Allt bara finns där och man får känslan av att musiken bara flödat fram under inspelningen. Van Morrison och The Band är andra artister som kan ge mig samma känsla av otvunget sväng.

Nick Lowe har funnits i mitt medvetande länge. Magnus S hade med några tidiga låtar, bl a "Marie Provost", på ett av hans tidigaste blandband i början på 90-talet. Men även om låtarna var bra så föredrog jag då Elvis Costello som var mer förknippad med punken. Medans Costello numera blir allt mer teoretisk i sitt musikskapande, förfinar Nick sitt enkla och känslofyllda uttryck. Jag vet ialla fall vad jag föredrar.



Spengochrille