BEFORE I DO ASTRAL WEEKS I HAVE TO BREAK THE CONTRACT

Jag är väldigt intresserad av medeltiden. Något av det mest grundläggande för förståelse av den tiden är att motsatser utan omsvep kunde samsas. Vetenskapsmän var ofta religiösa och i kyrkan fanns motiv som inte målats i dagens. På samma sätt är det med Van Morrison. Han har i mitt tycke gjort något av den vackraste musik som släppts på skiva, Astral Weeks. Plattan präglas av en längtan efter en vision, efter uppenbarelse. Kanske inte en slump att titellåten på liveskivan han gjorde för några år sedan fick tillägget I believe I’ve transcended. Oftast behöver Morrison nästan tio minuter för att nå dit. Men när han väl närmar sig har låten tagit sig till en högre nivå än där den startade. Det är tydligast i plattans mest episka låtar; titelspåret, Cyprus Avenue och Madame George. Låtarna är knappast lika direkta och lätta att ta till sig som de på efterföljaren Moondance. Astral Weeks sålde inte mycket när den släpptes 1968 och Morrison var trött på att vara pank. Han ville bli spelad i radio och gjorde nya kortare låtar som blandar både The Band med Brown Eyed Girl. ”I had to forget about the artistic thing. One has to live” sa Morrison i en intervju senare. Man kan fråga sig hur hans karriär låtit om Astral Weeks hade blivit en framgång. Han glömde dock aldrig de långa låtarna som fick honom att levitera själsligen. Bästa exemplet är Listen to the lion på underbara Saint Dominic's Preview. Morrison förlorar sig i stämningen, i musikens känslomässiga utvecklande, och ger ordligen uttryck för sina visioner. ”And we sailed from Denmark, way up to Caledonia. And we sailed, and we sailed, and we sailed…” Liksom det gripande och fullständigt knäckande slutet på Madame George där ett avsked återupplevs med maximal emotionalitet. ”Say goodbye, goodbye, goodbye, get on the train, get on the train…”.

Lika häpnadsväckande och hänförande som dessa Morrison bästa stunder är, lika förbluffande är det att han innan Astral Weeks gjort raka motsatsen. Han spelade in kanske det sämsta som någonsin gjorts. Anledningen var Morrisons missnöje med det kommersiella skivbolaget Bang Records, för vilka han spelade in hiten Brown Eyed Girl. Trots att mästerlige Bert Berns producerade (som bl a gjorde briljanta Here Comes The Night för Them), var Morrison frusterad över att Berns ville ha handklapp och tamburin på allt. På Bang Records fanns inget utlopp för den musik han hade börjat skriva i Belfast sedan Them bröt upp 1966. Bangs tidiga version på Madame George visar detta med tydlighet, där är den en besynnerlig partylåt. Bättre lyckades de med Beside You, men det var knappast dit Morrison önskade nå. Han lyckades få kontakt med Warner Brothers som var villiga att låta honom sväva ut så mycket han ville i studion, och var sig själv helt och hållet. Berns var vid det här laget död, men hans änka drev vidare bolagets rättigheter gentemot Morrison. Enligt kontraktet var han skyldig att ge dem ett 30-tal låtar innan han fullföljt sina skyldigheter mot Bang Records. Det skulle visa sig att Morrison tog detta väldigt bokstavligt. Han gick pliktskyldigt och tydligen HÖGST motvilligt in i en studio och spelade in vad som knappast kan kallas för låtar, enbart för att bli kvitt Bang Records. Dessa inspelningar har blivit ökända under namnet The Contract Breaking Sessions.

Van Morrison uppenbarligen grovt missnöjd och uttråkad av att spela in låtar som Chick-A-Boom för Bang Records.


Van Morrison- Stomp And Scream (1967)

30 låtar ville Berns änka ha. Kontraktet sa dock inget om vilken sort. Man kan lugnt säga att Morrison utnyttjade detta. Han spelade därför in enminuters långa bitar med titlar som Twist And Shake, Shake And Roll, Stomp And Scream, Scream And Holler, You Say France And I Whistle, Want A Danish? och så vidare. Låtarna kan knappast kallas musik. I cirka en minut vardera sjunger Morrison hjärndöda texter och melodier för att fullgöra sin juridiska plikt, utan något annat instrument än sin akustiska gitarr. Det ironiska är att här används också max två ackord per ”låt”, vilket mestadels också var receptet på Astral Weeks. Här har man dock skapat det rakt motsatta, vad man skulle kunna kallas icke-musik. Det är inte ens muzak. Det är märkligt att höra samma röst som gör sin stämma till rena känslor året efter låta lika inspirerad som när han betalar en elräkning. Det finns ju givetvis humor i detta så här i efterhand, även om Morrison låter totalt deadpan i inspelningarna. Roligast är när han sjunger om wienerbröd i rader som "Want a Danish? No I just ate", där låten i princip handlar om om någon vill ha smörgåsar eller wienerbröd.


Van Morrison- Want A Danish? (1967)

Morrisons totala avsky, motvilja och rebellattityd är väldigt påtaglig i dessa galna inspelningar. Han hånar Bangs kommersialitet och brist på artistiskt djup i låtarna som har parodititlar på Bangs, Twist And Shake osv. Tydligast blir det i The Big Royalty Check, som eftersom den verkligen handlar om någonting, nästan är en riktig låt. Morrisons längtan bort från Bang Records, till möjligheten att blomma ut, var tydligen väldigt stark. Berns änka sa efteråt att hon kunde ha drivit en process mot honom, för musiken hon inte fick, men hon beslutade sig att släppa honom. Det kanske var något i The Contract Breaking Sessions som gjorde klart för henne att det fanns en viss motvilja.

Van på releasefest för Bangalbumet Blowin' your mind på Hudsonfloden. Från vänster Jeff Barry, Bert Berns, Van och hans flickvän Janet Planet. Här hade han tydligen inte behövt vänta så länge än på sin check.


Van Morrison - The Big Royalty Check (1967)

Tillfälligt avbrott

Det har varit mycket "ärlig" rock ett tag: The Flamin' Groovies, Bo Diddley, Bäddat för trubbel m.fl. Tänkte därför pausa rockflödet med ett kontemplativt stycke av en gammal hjälte jag inte ägnat en tanke på ett tag. Det handlar om The Durutti Column och Never Know hämtat från 1981 års album LC.

Låten är 6.48 lång, ändå vill jag aldrig att den ska sluta. Kan jag inte få det där riffet en sista gång bara? Sedan är jag nöjd. För låten är faktiskt riffbaserad. Ingen tydlig refräng, sången är nedtonad utan det som fäster är den där obeskrivligt vackra tonföljden som upprepas då och då.


The Durutti Column - Never Know (1981)

The Beau Brummels revisited

Många pop- och rocksnobbar har genom åren beklagat att det amerikanska sextiotalsbandet The Beau Brummels inte blev mer välkänt och kommersiellt framgångsrikt, så också jag. Framgångsmässigt började de på topp med de särdeles fina hitsen Laugh Laugh och Just A Little, först ut bland amerikanska grupper vid årsskiftet 1964/65 med att replikera den brittiska invasionen av pop och rhythm 'n' blues. Men sedan kantades gruppens väg av hinder och problem. Historien om The Beau Brummels är redan skriven, faktiskt även på svenska, då av den gode Hans Olofsson för hans kortlivade tidskrift Impact (läs hela artikeln). Men efter sig har gruppen lämnat en omfattande produktion som oftast håller fantastiskt hög klass. Dessutom är gruppens diskografi snårig på ett spännande sätt och svår att reda ut på grund av deras trassliga karriär som varade åren 1964-68.


Något som jag inte hade koll på tidigare var The Beau Brummels återförening i mitten av sjuttiotalet, vilken resulterade i ett studioalbum och en liveskiva (som dock gavs ut först år 2000). Jag upptäckte nyligen att båda skivorna faktiskt finns på Spotify. Annars brukar jag hålla mig borta från återförenade sextiotalsband, för det är lätt att bli gruvligt besviken. Nu minns jag plötsligt att jag tyvärr har sett både The Velvet Underground och The Zombies på scen i modern tid. Men när de fem ursprungliga medlemmarna i The Beau Brummels återförenades tidigt år 1974 hade det bara gått nio år sedan de alla spelade ihop. I mitten av sjuttiotalet var de fortfarande bara i trettioårsåldern. Ringrosten hade ännu inte hunnit sprida sig.


The Beau Brummels - Gate Of Hearts (live 1974)


Den här återföreningen handlade i mindre grad om att damma av gamla hits. Bandets musikaliska motor Ron Elliott var galet begåvad och produktiv och han hade med sig ett helt gäng nya låtar. Större delen av liveplattan (inspelad i februari 1974 på en pub i en by utanför Sacramento) består av låtar som varken förr eller senare har givits ut på skiva. Det självbetitlade studioalbumet från 1975 bestod också av nytt material, så när som en nyinspelning av tredje singeln You Tell Me Why från 1965.

Allra mest gillar jag när denna upplaga av The Beau Brummels höll sig till den omisskännliga folkcountry som spirade på mästerliga Bradley's Barn från 1968. Den här musiken utgör kärnan i min musiksmak.


The Beau Brummels - First In Line (1975)

Ack ja, så vackert! Sal Valentinos unika röst hade bara mognat och var finare än någonsin. Karln hade för tusan kunnat sjunga kontoutdraget från banken eller inköpslistan till stormarknaden och fått det att låta själfullt och laddat med känslor.


Men jag måste också passa på att slå ett slag för Ron Elliotts fina soloskiva från 1970, The Candlestickmaker. I slutet av 90-talet, när jag hade en febrigt intensiv Beau Brummels-period, var två av mina absoluta favoritlåtar Gentle Wanderin' Ways och I Grow Old. De sjöngs båda av låtskrivaren Ron Elliott. Normalt hade han rollen som gitarrist i gruppen och sången sköttes av Sal Valentino med sin högst personliga och något påträngande röst. Men Ron hade en mörk och djup röst som påminde starkt om Johnny Cash, vilket var otroligt fräsigt i kombination med The Beau Brummels folkrock. The Candlestickmaker, Ron Elliotts enda soloalbum, är rakt igenom fin avspänd hippiedoftande americana. Den finns förvånande nog även den på Spotify och passar till exempel utmärkt åt alla Gene Clark-diggare som vill ha tag på mer bra musik.


Ron Elliott - All Time Green (1970)

Nittiotalets höst (1995-99)

Så här i efterhand känns hela första halvan av 90-talet som en fest eller rättare sagt som en festival. Detta var tiden för indiepop, alternativrock och grunge. Hit jag har återkommit till vid flera tillfällen på Spengo (läs om mitt förhållande till indie). Varje generation har sin guldålder och gudarna ska veta att dom åren tillhörde oss som var födda i början av 70-talet och sent 60-tal.


Men så begick Kurt Cobain självmord våren 1994. Luften började sakta pysa ur. Britpopen blev enorm i Storbritannien och väldigt ointressant i samma sekund Liam Gallagher öppnade munnen. Och jag slutade väl lyssna på svensk indie ungefär samtidigt som Broder Daniel gjorde entré. Till exempel Radioheads kolossala popularitet och influens med 1997 års album OK Computer gjorde mig till ett enda stort frågetecken. Det som tidigare varit alternativt var nu det nya kommersiella. Också mina favoritband från 90-talets första halva fortsatte visserligen göra alltmer utslätade plattor (långa CD-album utan dynamik) under den senare delen av decenniet och min entusiasm falnade och jag slutade följa banden, det ena efter det andra.

För mig ersatte 60-talets pop, psykedelia, garagerock och soul den energi och glöd som jag upplevt tidigare i samtida musik. Min musiksmak blev retro. Men därmed inte sagt att jag slutade köpa nya skivor helt. Det var bara så den nya musiken hade hade växlat ner en eller två växlar. Den var nu mer tillbakalutad och akustisk. Alltfler soloartister - singer/songwriters - tog de tidigare favoritgruppernas plats.


Ron Sexsmith - Strawberry Blonde


Beck - Dead Melodies


Wilco - Red Eyed And Blue

Man kan dra paraleller mellan 90-talet och sista halvan av 60-talet samt de första åren på 70-talet. Mitten av 60-talet hade varit en urladdning av framför allt popmusik, som utvecklades i ett rasande tempo och exploderade i ett fyrverkeri av regnbågens alla färger år 1967 med sin psykedeliska pop- och rockmusik. Men redan året efter började så smått en rörelse bort från de flashiga effekterna i musiken tillbaka till populärmusikens rötter - till blues, country och folkmusik. Musiken blev mer intim och ofta tillbakalutad runt 1970 (i och för sig anlände ju hårdrocken samtidigt). En våg av singer/songwriters kom i kölvattnet av hippieeran.

Likaså dök singer/songwriters upp i slutet av 90-talet och de blev en växande skara ju längre tiden led. I Staterna tog en renässans countryrock form, den gick under beteckningarna alternative country, No Depression eller americana. Jag antar att allt hänger samman med att man blir några år äldre, att man blir vuxen.

Slutligen vill jag presentera ytterligare några personliga favoriter, bland annat countryrockarna i Ben från Helsingborg och Alimony från Götet, längre uppåt E6:an.


Ben - Recovering Clarity (1997)


Alimony - All We Had (Was Each Other) (1999)


Vic Chesnutt - Swelters (1996)


Smog - Cold Blooded Old Times (1999)

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 4

Ett nyckelord är eskapism när jag ska förklara varför jag älskar det mjuka 70-talet. Musiken tar mig till en vackrare värld, så där softad i kanterna som bilder kunde vara då, oskuldsfull och vän. Melankolin var ett skönt tillstånd att vila i och hade ännu inte slagit över i svartsyn. Harmonierna tar mig till en drömvärld. Ibland kan det vara en gammalmodig pastoral engelsk landsbygd eller kanske djupa svenska urskogar.

Men det ultimata sagolandet måste ändå vara södra Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet, en svunnen högkultur i ett behagligt klimat.

Efter att ha botat bakfyllan med en burrito på Yuca's åker vi runt i en cabriolet halva dagen med armbågen vilande över bildörren, längs Pacific Coast Highway och upp i Topanga Canyon med sitt torra chaparallgräs och sen vidare på Mulholland Drive med sin betagande utsikt och genom Laurel Canyon i kvällningen. Vägarna, som man har hört i filmer och låtar, svischar förbi likt fartvinden genom det solblekta håret, som är på utväxt. Senare när natten närmar sig vaknar jag upp ur soldvalan och sticker ut på stan för att hänga med polarna på Troubadour vid Santa Monica Boulevard och dricka färdigblandad Tequila Sunrise ur kannan, medan någon gudasänd singer-songwriter sjunger så bländande vackert att en ung pumig Linda Ronstadt spontant hoppar upp på scen och körar. Sedan tar ett nybildat hungrigt countryrockband över estraden och fyrar av ett set med honky tonk-musik som rundas av med ett set med smäktande lägereldsballader fram på småtimmarna.



Eagles - Most Of Us Are Sad (1972)

Här talar vi västkustharmonier i sångstämmorna som inte står The Beach Boys långt efter. Glenn Frey och de andra killarna kunde odla ett vemod och samtidigt vara slanka, solbrända och fräscha. Den introspektiva modfälldheten går märkligt nog som en röd tråd genom singer/songwriter- och countryrockscenen i Los Angeles vid den här tiden.


Buckingham Nicks - Crystal (1973)

Ett romantiskt par med ambitioner som fortfarande inte nått några framgångar, två år före att de blev superstjärnor i Fleetwood Mac. Sensuella och sofistikerade Crystal är full kalifornisk natursymbolik som reflekterar det inre tillståndet, skriven av Stevie Nicks spelades den in igen och hamnade på deras första platta med Fleetwood Mac.


Rick Nelson & The Stone Canyon Band - Legacy (1974)

Rick Nelson var en Hollywood kid som växte upp i show business och blev rock 'n' roll-stjärna som sjuttonåring i slutet av 50-talet. Vid tjugosex var han en föredetting som slog in på country (och barockpop och singer/writer-stil). Med The Stone Canyon Band var han en av skaparna av countryrock-soundet i Los Angeles. Med pärlan Legacy är vi kvar på stranden invid Stilla Havet.

Go down to the sea
put your ears to the ground
and open your heart to the waves
and the sounds that they make
as they break along the shore
never more to pass this way again


- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag vill också passa på att meddela att hela serien Därför gillar jag det mjuka 70-talet nu är restaurerad. Det går att lyssna på alla låtar genom DivShare. Ha det mysigt!

Richard & Linda Thompson

Richard & Linda Thompson - A Heart Needs A Home

Ett för årstiden värmande klipp från 1975 ur tidernas kanske bästa musikprogram på TV, engelska The Old Grey Whistle Test. Chict påbyltade i studion ger folkmusikvärldens snyggaste par prov på briljans i all sin avskalade enkelhet. De har nyligen har anslutit sig till sufismen, en slags islamisk mysticism med kärleksbudskap.

Linda tar andan ur mig fullständigt, att samtidigt få se och höra henne är nästan överväldigande. Men Richard, varför måste han berätta vilken tonart låten går i? Som presentation eller mellansnack borde sådana upplysningar vara bannlysta. Men ok, han är inte musikernas musiker utan anledning.

Eleganter del 4 - Dion

My endless quest for tenderness has liberated me

Så öppnade Dion sin lätt country-färgade sång, Running Close Behind You. Våra bakgrunder är vitt skilda, men jag kan verkligen känna igen mig i denna rad, i egenskap av en man som vänder sig mot machofasoner. Redan vid 33 års ålder hade Dion hunnit reflektera över och omvärdera ett och annat. Kanske är det dit jag också är på väg.


Dion - Running Close Behind You

Dion DiMucci växte upp i en italiensk-amerikansk machokultur i ökänt hårda Bronx. Han var inte torr bakom öronen när han vid fjorton började dricka och började ett par år senare också missbruka heroin. Innan han var fullvuxen försökte han hävda sig som man och höll upp en gatutuff fasad, även om den hade sina sprickor; en av de tidigaste egna låtarna hette Born To Cry och även den stora hiten, den till synes machoskrytiga The Wanderer, hade dubbla bottnar. I efterhand har Dion i intervjuer hävdat att han inte blev vuxen, eftersom såväl spriten, knarket som popkarriären hindrade honom.

Efter ett mycket framgångsrikt tidigt 60-tal, som upphörde ungefär samtidigt som The Beatles landade på Kennedy Airport i februari 1964 för sitt första USA-besök (gruppen dock hedrade senare Dion genom att sätta honom som ende sångare förutom Dylan i persongalleriet på Sgt. Pepper-omslaget), försvann han från topplistorna. Han rörde sig med tidigare sällan skådad artistisk integritet mot blues, folk och så småningom folkrock. Samtidigt gick han igenom en livskris och heroinmissbruket tilltog. Även i ett sådant tillstånd var Dion en briljant låtskrivare och sångare.


Dion - Tomorrow Won't Bring The Rain


Till slut stod han vid självmordets rand. Dion hade vid 28 års ålder en framgångsrik karriär en bra bit bakom sig och kände inte att det fanns något kvar av livet. Han fick då plötsligt en stark religiös upplevelse. Frankie Lymon, en annan föredetting och tillika väns dödliga överdos i början av 1968 blev också en tankeställare för Dion. Med frun Susan och deras lilla dotter flyttade han till Miami och med stöd från hennes familj kunde han bli kvitt sitt missbruk.

Ett halvår senare var han återigen högt uppe på topplistorna med Abraham, Martin and John (se ett liveframträdande ur en TV-show från hösten 1968 som visar en kraftigt förändrad Dion). Han hade kommit ut på andra sidan som en mogen och kontemplerande singer-songwriter med sitt flödande ackustiska gitarrspel och den själfulla rösten som han använde så ledigt men skickligt.

Sedan fick Dion och Susan ytterligare två döttrar i tät följd och de levde ett stilla familjeliv i Florida. Men samtidigt var han produktiv och släppte fyra album i rask takt i början av 70-talet. Hör slutligen på en man som funnit harmoni. Lyssna efter den dämpade orgeln, vars toner diskret rinner pärlande fram som en klar fjällbäck.


Dion - Peaceful Place

Till minne av John Martyn

Den skotske musikern John Martyn gick bort i veckan. Kvar är musiken på de många och ojämna skivorna. Bäst, jämnast och i mitt tycke den lämpligaste ingången är Solid air (1973). Lyssna på mästerverket May you never, en låt jag ständigt återkommer till.

Skivhyllan: Carole King - Rhymes And Reasons (1972)

Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.


Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.

Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.


Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone

Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.


Carole King - Feeling Sad Tonight

Bloody Mother F***ing A**hole

Magnus efterlyste ju fler tjejer på Spengo för ett tag sedan så här kommer en. Jag är ju verkligen inte först med att upptäcka Martha Wainwright men jag är ganska tagen av hennes några år gamla debut (jag ska köpa senaste plattan också tids nog). Jag började med att låna den på biblioteket och lyssnade lite på den men det var först när jag köpte den begagnat härom veckan som jag fullständigt sögs in i den. Martha är ju förstås löjligt väl connected i musikbranschen med Rufus som brorsa, Loudon III som farsa och Kate McGarrigle från duon Kate & Anna McCarrigle (köp deras debutplatta nästa gång ni ser den i en tiokronorsback) som mamma. Hon skulle kunna vara bara ännu en tjej med gitarr, och det kanske hon är också för många, men hon har något mer som griper tag, åtminstone i mig. En sårbarhet parad med styrka och det där som vi i brist på bättre ord brukar kalla - det. Sen kan jag inte annat än älska någon som väl enklast kategoriseras som singer-songwriter men inte drar sig för att döpa låtar till Bloody Mother F***ing A**hole.

Här nedan ser vi henne framföra två låtar från debuten hos Jools Holland.

Barbara Sipple - Song For Life

Det är börjar bli läge att ta fram skivorna som hör hösten och vintern till. Det är dags att dra ned tempot och dra upp värmen. Mitt musikval styrs ofta av årstiden. Nu känns det naturligt att att ta fram singer/songwriter-plattorna igen.

Jag fick nyligen tag på samlingen Wayfaring Strangers: Ladies From The Canyon som räddade ett knippe sånger åt eftervärlden av obskyra kvinnliga amerikanska singer/songwriters från tidigt 70-tal, mer eller mindre influerade av Joni Mitchell. De flesta skivor som inspelningarna kommer ifrån var egenfinansierade privatpressningar som aldrig såldes i affärer, utan ur bakluckan till bilen efter någon spelning i trakten.

Boomp3.com

Jag lyssnar just nu mest av allt på Barbara Sipples varma och ömma Song For Life och låter mig i hörlurarna omslutas av hennes hissnande vackra röst.

Hennes album Songs For Life var egentligen bara demoinspelningar som redan utan framgång skickats till storbolag som Elektra och Columbia. Hennes skiva gavs 1973 ut på den New Jersey-baserade kristna etiketten Lazarus. Den såldes bara i samband med spelningar och var snart bortglömd. Föga känt är att det på den tiden fanns hur många uttalat uttalat kristna singer/songwriters som helst i USA. I kölvattnet av hippie-eran fann många frälsning och blev vad man kallar "Born-Again Christians". Steget från flower power till Jesus Kristus var inte så långt. Texterna på Songs For Life handlade i mångt och mycket mer om humanism än om det rent kristna budskapet, även om Sipple tog ställning ställning mot abort i Song Of The Unborn.


Barbara gifte sig och skaffade familj, men påbörjade också studier i klassisk sång. Idag är hon en internationellt känd operasångerska under namnet Barbara Dever, som stått på alla de stora estraderna och sjungit med såväl Luciano Pavarotti som med Plácido Domingo.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 3

Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.

Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.

Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.


Clifford T Ward - Wherewithal (1973)

Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:

I wish I had to wear a thong
To attract your attention

Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.


The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.


Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.


Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)

I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.

Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].


Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)

David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 2

Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.

Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.

Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.


Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)

Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.



Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.

I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.


Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)

Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.


Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.

Tell me how come everything appears to be hazy,
there's nothing left to see
Tell me how come everyone appears to be crazy too

Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.


Ian Matthews - Home (1974)

Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.


Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)

Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!

En äkta "lost classic"?

Först ett riktigt riktigt fint spår:

Boomp3.com

Och sedan min stora favorit:

Boomp3.com

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty

Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.

De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.

Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.


Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.

För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.


Stealers Wheel - Late Again (1972)

De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).

Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.

Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.


Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)

För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.

Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.


The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)

Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.

Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty:
All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970])
Keep It To Yourself (också från Open Up The Door)
The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971])
To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?)
Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?)
Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972])
Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel)
Next To Me (också från Stealers Wheel)
Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974])
Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])