Musikbiografi.

Mattias, min vän och medskribent på Spengo, har startat en ny blogg: Musikbiografi. Härförleden hittade han några kalendrar där han skrivit upp sina skivinköp mellan 1990 och 1995.

Från årsskiftet kan vi alltså följa vilka kultskivor Mattias hittade för exakt 20 år sedan, i 90-talets begynnelse. Febrig av musiktörst trålade han framför allt Umeås skivaffärer nästan dagligen. Det är inte bara spännande att följa hur hans musiksmak utvecklades, vilket vi kanske får göra de kommande fem åren, utan också intressant att ta del av hans reflexioner två decennier senare.

Nittonårige Mattias köpte en EP med hårdrocksgrungiga Soundgarden en dag och The Sundays otroligt engelska mjukpop dagen efter, öppen för det mesta, bara det inte låg på topplistorna. Musikbiografi är en nostalgitripp för sextiotalister och sjuttiotalister som ville var alternativa och indie som unga.


Thirteen Moons - Suddenly One Summer

När jag hör svenska Thirteen Moons storslagna och melankoliska Suddenly One Summer, som Mattias köpte på singel 9 januari 1990, åker jag själv tillbaka till den tiden i ljusets hastighet. Till dessa smäktande toner minns jag känslan som jag hade när jag tjuvrökte i natten utanför pojkrummet med hjärtat som skälvande av sturm und drang. Suddenly One Summer var ganska udda för sin tid. Gillade den låten trots att jag då avskydde saxofoner.

Kom att tänka på att jag i höstas hittade ett kartotek, där jag registrerat mina skivinköp fram till 1993 (tyvärr fann jag bara boxen med M-Z), detta var före datoriseringen. De nördiga tendenserna fanns alltså redan då.

En annan nostalgiblogg för gamla kultrockare, syntare och särskilt indiepoppare är Mr. Zaines Konsertarkiv, där en gammal bekant till mig redogör för de mer än 500 konserter eller spelningar han besökt, spelat på eller arrangerat sedan mitten av 80-talet och framåt. Som bandbokare på Kalmar Nation i Uppsala på 90-talet var han en viktig kugge i den svenska indievärlden. Börja med de äldsta inläggen först. Bloggen är ett monument!

Återupptäckt

Under semestern besökte jag min gamle vän, Chrille, och vi började nästan genast nörda, trots att det fanns kvinnor och barn i närheten. Han hade en trave vinylskivor på bordet, plattor som tidigare gallrats ut ur skivsamlingen och burits ner i källaren. Efter några år i karantän hade han tagit upp några av dessa utsorterade skivor igen för att ge dem en ny chans. Det här beteendet är fullständigt naturligt bland oss skivsamlare, det uppvisar likheter med vissa andra samlande däggdjur också. Chrille har dessutom ett fjärrlager i sina föräldrars källare.

Med erfarenheten har vi lärt oss att smaken och öronen förändras över tid, likaså har förväntningarna på musiken stillats. Därför är det helt rätt att gå tillbaka och göra nya genomlyssningar. Det är som med lagringsbara viner, vissa flaskor bör man vänta med att öppna i fem år. Först då är de som bäst. Andra lagrade viner smakar man av försent, visar det sig, då smaken har planat ut.

Chrille visade albumet Approved By The Motors. Jag påstod att jag aldrig hade hört The Motors. Han hävdade att jag nån gång borde ha hört hiten Airport, som var stor i slutet av 70-talet. Sen spelade han den för mig.


The Motors med en nedkortad Airport på Top Of The Pops år 1978

Självklart hade jag hört Airport, men för mycket längesen. Och jag greps av samma vemodiga känsla som jag fått som sjuåring när jag på radion hört låtens signatur på synthesizern, toner man aldrig glömmer när man väl hört dem en gång. Men att det var en så raffinerad poplåt i övrigt var en nyhet för mig, ytterligare en länk i den ärorika engelska poptraditionen.

Skivhyllan: Masqueraders - Everybody Wanna Live On (1975)

Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.

Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).

Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.

Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!


The Masqueraders- Everybody Wanna Live On

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 2

Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.

Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.

Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.


Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)

Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.



Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.

I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.


Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)

Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.


Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.

Tell me how come everything appears to be hazy,
there's nothing left to see
Tell me how come everyone appears to be crazy too

Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.


Ian Matthews - Home (1974)

Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.


Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)

Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!

Det höll på att gå illa...

Rätt ofta kastar jag kritiska blickar på min cd-samling och undrar om jag verkligen behöver behålla vissa skivor. Jag vägrar tillhöra de som tycker att "en köpt skiva är en köpt skiva och just den här skivan säger något om just mig (och just den här perioden i mitt liv) och därför måste jag behålla just den här skivan i evighet". Nej, är skivan kass så måste den bort, eller hur? Sådana här utrensningsaktioner kan vara ödesdigra, jag vet, men det hör liksom till spelets regler.

Häromdagen ifrågasatte jag hursomhelst starkt att jag hittade 6 st cd:s med Serge Gainsbourg i hyllorna: två snarlika samlingar och fyra originalalbum. Det är väl ändå på tok för många, tänkte jag. Och inte lyssnar jag så förtvivlat mycket på karln egentligen, även om jag tycker att han är en rätt cool figur (på sitt sätt). Nej, här krävdes hårda nypor och ett kritiskt tänkande! Men se jag fick ge mig. Efter en noggrann research kom jag fram till att jag endast kan göra mig av med en av samlingarna. Återstår alltså 5 st Gainsbourg-cd:s i samlingen. Och då är jag ändå rätt nöjd.

En skiva som låg i farozonen heter Aux Armes Et Caetera och släpptes så sent som 1979. Här gjorde Gainsbourg det märkliga valet att åka till Kingston, Jamaica för att spela in ett reggae-album på franska. Musikerna han skrapade ihop var inga mindre än Sly Dunbar, Robbie Shakespeare, Ansel Collins m fl, samt Bob Marleys bakgrundskör The I Threes. Det funkar ju faktiskt. Det är en ganska tät, rökig skiva vars idé oväntat nog bär hela vägen. Och bara för att jag inte lyssnat på den på ganska länge, så höll den på att bli utdömd och utröstad. Hör här "Des Laids Des Laids":

boomp3.com

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

Att sortera i skivhyllan

Här är en presentation av ett gäng plattor som jag har bytt bort eller sålt, bland de flera hundra jag under åren förvisat ur skivsamlingen. Ni har inte svag karaktär bara för att ni byter skivor på skivbörsen. Mitt tips är att gallra och rensa i skivsamlingen hela tiden. Då är det lättare att hitta de fina plattorna.

Crackers första skiva från 1992 är den enda skivan jag har köpt, sålt, köpt tillbaka och sålt igen. Gamle Camper Van Beethoven-sångaren David Lowery och hans band Cracker var fantastiska live de två gånger jag såg dem i Hultsfred och Lund i början av nittiotalet, men debutplattan var ohyggligt slätstruket producerad och lam.

Bang Tangos första och sista platta från 1989 eller 1990, The Front, Badlands och alla andra band som jag läste om i Kerrang. Jag och den engelska heavy metal-blaskan sökte med ljus och lykta efter något som påminde om pånyttfödda hårdrockande The Cult, som jag avgudade under gymnasietiden. Lyckligtvis botade detta mig från från att förirra mig djupare in i den musikaliska återvändsgränd som hårdrocken var för mig.

Tim Buckleys självbetitlade debut från 1966 och den andra plattan Goodbye And Hello från 1967. Lite grymt kanske, men jag har svårt för hans gälla manierade röst och allmänt pretentiösa tilltal. Männens motsvarighet till Joni Mitchell (som jag gillar när hon inte drillar och jollrar)? Jag har ganska svårt för hans son också. "Buzzin' Fly" från plattan "Happy/Sad" är dock kanon! Nästan lika kallsinnig är jag mot David Ackles, på samma grunder.

Camouflage "En förtjusande vän" från 1986 (liksom Tapirerna och tidiga Lolita Pop [innan "Att ha fritidsbåt"]). Innan grunge, indie och alternative rock dundrade in och blev ny mainstream ett par år in på nittiotalet, ansågs nästan all popmusik som bars fram på gitarrer som skum och otillgänglig av allmänheten, särskilt på landsbygden. Kommer ihåg när jag såg The Church på TV-programmet Casablanca som elvaåring och rös över hur mysko de var. Svårt att förstå i dag.

Spiritualizeds "Ladies And Gentlemen We're Floating In Space" från 1997. En jämntjock, trög, hypad gröt, som bara signalerar känslokyla och distans. Under det sena nittiotalet var ordet gospel ett av de mest missbrukade i den svenska rockjournalistiken.

The Flaming Lips påstådda mästerverk "The Soft Bulletin" från 1999. Tillsammans med bland annat Spiritualized fick den här skivan att bestämma mig för att det är inte lönt att försöka hänga med. Jag förstår inte storheten i det här. Ny rockmusik ger mig i princip ingen kick längre. Ska jag skämmas för att jag väljer att digga 60- och 70-tal? Jag kommer ihåg att jag samtidigt köpte Ronnie Lanes singelsamling som jag å andra sidan njöt av i fulla drag.

Felix Cavalieries självbetitlade debutplatta från 1974. The (Young) Rascals musikaliske ledargestalt och sångare gick efter att bandet tynat bort ihop med Todd Rundgren och gjorde en skiva. Dessa två män är personliga favoriter för mig och jag trodde benhårt att plattan var en bortglömd underskattad pärla, vad Mojo kallar "Buried Treasure". Det visade sig vara en tämligen slätstruken historia av latinofärgad soulfunkpop med ett unket sound. Det känns svårt att göra sig av med svaga skivor med husgudar, men det måste göras.

Sen finns det mycket annat som har kommit och gått: en samling med Simple Minds tidiga singlar, Yes "Close To The Edge", Def Leppard "Hysteria", Rush "2112", The Stranglers "Rattus Norvegicus", Magnapop "Hot Boxing", U2 "Rattle & Hum", Bruce Springsteen "Nebraska" etc. etc.

Massiva hälsningar, Magnus