Visar inlägg med etikett Pixies. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pixies. Visa alla inlägg

onsdag 30 juni 2010

Fyra lektioner i dynamik

Dynamik skapas i spelet mellan kontraster. Man kan skapa kontraster i musik på många olika sätt. Det är med hjälp av dynamiken som man fångar lyssnaren i ett grepp.

Tänk dig ett snabbtåg, det är mycket snabbt, men du kan bara åka med om det stannar och låter dig kliva på. Likaså kan det vara svårt att hänga med i en låt som tjurrusar eller kör på fullt ställ från början till slut. Jag tänker illustrera hur dynamik kan funka med fyra rocklåtar av fyra olika band från Boston, en stad som har levererat den mest egensinniga, oslipade och fascinerande rockmusiken under flera decennier.


The Remains - Don't Look Back (1966)

Numera ingår The Remains och resten av den legendariska garagerock-samlingen Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era i rockens kanon. Har man inte redan köpt den eller åtminstone hört den, bör man göra det genast, även om man bara är det minsta intresserad av rockmusik. Don't Look Back med The Remains är bland det bästa som finns, den perfekta korsningen mellan The Beatles och The Rolling Stones och låten överträffar det mesta de båda förbilderna själva gjorde.

Don't Look Back har ett bra driv och är laddad med mollackord som gör låten ödesmättad. Men det som gör den speciell är mittpartiet, det s k breaket [1:06-1:36]. Den fantastiske sångaren Barry Tashian ropar plötsligt: "Alright now, hold it, hold it, you know there's one thing I wanna say, I said there's one thing I wanna say". Låten stannar upp. Sedan faller han in i något som till formen liknar en gospelpredikan. Sedan kommer några sekunders otroligt funky trumspel. Ja, det är flera stopp och starter under dessa händelserika 30 sekunder. Jag minns hur jag gick i spinn när jag hörde detta för första gången för 20 år sedan. Låten gick sedan över i ett stick [1:36-1:54] som fungerade som en avfyrningsramp och när Barry & The Remains åter föll in i versen och refrängen satt jag i raketen som sprängde genom stratosfären.


La Peste - Better Off Dead (1978)

En enda singel gav La Peste ut och A-sidan blev en milstolpe i amerikansk punk. En snaskig liten historia om föräldrars ogillande till minderårigt tonårssex. Introt - ja, hela låten - är verkligen en lektion i hur man skapar dynamik med så få toner och ackord som möjligt och hur man kan spänna nerverna på lyssnaren tills de nästan går av. La Peste ligger kvar i introt med gitarr och bas på en enda olyckssalig ton. Trummorna dundrar in med ekoartad fördröjning. Man åker med på ett effektivt treackords-riff [0:28-] och man spänner öronen extra när sångaren Peter Dayton kommer in [0:40] med ett nervigt "well, well, well" rakt in i sexet i flickrummet. Mellan varje vers stannar låten upp och spinner på tonen igen. Efter en extatisk sista refräng slutar låten tvärt, i kontrast till det utdragna introt. Och lyssnaren är vid det laget gastkramad.





The Lyres - Help You Ann (1982)

Garagerock-puritanen Jeff "Monoman" Conolly och hans band Lyres visste verkligen hur man skulle spela just garagerock. Den skulle spelas primitivt, monotont och med väldigt få watt i förstärkarna. Ja, det skulle låta tanigt och med mycket luft omkring. För att det ska rocka måste man jobba tätt tillsammans, åt exakt samma håll, som en spjutspets. Hör hur gitarr, farfisaorgel, bas och trummor förstärker varandra. Introt fångar in dig som lyssnare. Alla instrument kör riffet på fyra toner, som är fullständigt hypnotiserande i Help You Ann. Trummorna är i princip bara virveltrumslag som går av som pisksnärtar. Det är en del avbrott från det malande riffandet, särskilt i partier där Jeff Conollys sång markeras med trumvirvlar.

Men den stora uppvisningen i dynamik sker efter gitarrsolot [1:26-1:43]. Det som sker under dessa tio sekunder [1:44-1:54] är ett av rockhistoriens mest förhäxande mikroögonblick. Känner du igen knepet som La Peste använde i Better Off Dead? Farfisaorgeln stannar kvar på en vibrerande ton i sex magiska sekunder innan den går tillbaka in i riffet igen. Kom ihåg att intensitet är inte en fråga om watt och ljudvolym.


Pixies - Gouge Away (1989)

Jäpp, en favoritlåt med Pixies! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet loud-quiet-loud-dynamiken som Nirvana några år senare vände upp på hela 90-talet med: en nedtonad, avvaktande, ofta mollstämd och ibland melodisk vers som exploderar i refrängen med gitarrväggar och höjda röster. Mjukt och hårt förstärker varandra, omväxlande sordin och oväsen skapar dynamik. Hör också hur Pixies använder mollackord som skapar en förtätad stämning av undertryckta starka känslor - ilska, förtvivlan och skräck. Basisten Kim Deals hummande och nynnande förstärker det suggestiva och dröjande i verserna. Och Joey Santiagos gitarr låter som förvrängda feberdrömmar. Man kan förstå varför Gouge Away borrade sig in i mitt artonåriga medvetande då den kom.

tisdag 6 april 2010

1988

En fredagskväll för snart två veckor sedan samlades sju nördar, varav fem är Spengo-skribenter, hemma hos mig till ännu en skivspisarafton. Temat var det något glömda året 1988. Alla hade med sig skivor från detta år, förutom alesorter från småbryggerier (typiskt småbarnspappor i 40-årsåldern). Dessutom kånkade några på gamla skolkataloger och framför allt tidskrifter som ringade in tidsandan - Slitz, Sound Affects, Magazin April, Pox, Bucketfull Of Brains, Spin och Q. En finstämd klassiker som Excelsior av LOB åkte också fram.

Jag hade haft minnet av 1988 som ett rätt beigt musikår. Pop- och rockvärlden verkade stå avvaktande still i väntan på något nytt. Många band hade börjat ge ut album i tvåårsintervall och verkade i många fall hoppa över detta år. Produktionen var clean med gateade trummor, bas och sång långt fram och dimmor av gitarrer och syntsjok längre bak. Gammal analog studioutrustning hade fyllt containrar utanför studiorna tidigare på 80-talet och den digitala eran stod i sitt flor. Eller var det så illa?

Jag inledde kvällen med en introtävling med hits. Stämningen höjdes genast. Detta var året då den engelska klubbmusiken erövrade topplistorna, den självlysande neonfärgade ravekulturen föddes och gav upp ett glatt acid. Klubbarna på Ibiza kokade av extas. Coldcut och Bomb The Bass pumpade ut livsbejakande house för dansgolven, ibland hiphop-inspirerad. Stock, Aitken & Waterman fortsatte dränka oss i danspop. Ta en sådan house-låt som Good Life med Inner City och förundras över hur fräsch den fortfarande låter. Medan Amerika fortfarande diggade REO Speedwagon och sådant, härskade engelsmännen över topplistorna, och 80-talet var rätt mycket deras. Här kommer 20 fina hits (klicka på dem också se videorna):

S'Express - Theme From S'Express
Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
Salt 'n' Pepa - Push It
Neneh Cherry - Buffalo Stance
Inner City - Good Life
Pet Shop Boys - Left To My Own Devices
Erasure - Ship Of Fools
Terence Trent D'Arby - Sign Your Name
Fine Young Cannibals - She Drives Me Crazy
Trance Dance - You're Gonna Get It
Roxette - Dressed For Success
Transvision Vamp - I Want Your Love
The Primitives - Crash
The Proclaimers - (I'm Gonna Be) 500 Miles
Tanita Tikaram - Twist In My Sobriety
Tracy Chapman - Fast Car
Crowded House - Better Be Home Soon
Aswad - Don't Turn Around
Womack & Womack - Teardrops
Sam Brown - Stop

Ofta hade musiken ett upplyftande och optimistiskt driv. Var det på grund av avspänningen mellan supermakterna efter Gorbatjovs glasnost och perestrojka? Reflekterade musiken den glädjerusiga yuppie-eran med dess blomstrande högkonjunktur, visserligen byggd på lösan sand?

Nördfesten fick en jävla fart. Det blev ganska mycket gitarrskrammel.

När Crash med The Primitives gick upp på Trackslistan förstod jag hur mycket jag hade längtat efter gitarrer i popmusik, gitarrer som jinglade och janglade eller som helt enkelt briserade i högtalarna. Undergroundmusiken hade sällsynt nog borrat sig upp till ytan. Jag suktade som sjuttonåring efter mer. Det rörde på sig bland pop- och rockmusiken på de oberoende skivbolagen bortom hitlistorna. Nu sköt de groddar upp ur myllan, som under 90-talet skulle frodas som indie, alternative rock och grunge. Jag ger er några fina exempel:


Cheepskates - Someday


The House Of Love - Christine


Pixies - Broken Face


Dinosaur Jr. - Let It Ride


The Godfathers - Cause I Said So

Sedan for några av småbarnspapporna hem, eftersom de fruktade följderna av att festa för länge. Några av oss orkade fortfarande hålla ögonen öppna och gick ut på krogen. Alla hade fått en ny positiv syn på musikåret 1988.

onsdag 13 januari 2010

Så här kan en gitarr också låta

Jag gillar att se saker ur olika synvinklar. Det brukar ofta ge mig väldigt mycket att ibland försöka byta perspektiv och se om man på så vis kan få nya ingångar till företeelser. Det jag ska försöka illustrera här handlar om elgitarren och hur den används. Kort sagt finns det en hel del normer och traditioner som rätt många pop- och rockmusiker trots allt följer. Och då är min grundfråga: varför är det inte fler band/musiker som vågar sticka ut från normen?

Exemplet här kommer från den amerikanska gruppen Yo La Tengo. En väldigt sympatisk trio som byggt upp en trogen publik, släppt massor av skivor och gjort "sin grej" i tjugofem år. De vandrar lätt mellan genrerna och spelar vad som faller dem in: från inåtvända ljudlandskap och sköra ballader till solskenspoplåtar och avantgardistiska noise-monster. Ekon hörs alltsomoftast från Velvet Underground och Yo La Tengo har också porträtterat sina förebilder i filmen I Shot Andy Warhol.

Men till saken: 1991 släppte gruppen en EP vid namn That Is Yo La Tengo. Där hittar vi låten Walking Away From You - över vilken Lou Reeds ande verkligen vilar. Jag vet att det finns många som blir en smula uttråkade av sådana här låtar, som mer bygger på stämning och nerv än på harmonier och vers/refräng-upplägg. Men det vi ska fokusera på här är hur elgitarren används. Lyssna särskilt noga på vad som händer från knappt tre minuter in i låten.


Yo La Tengo - Walking Away From You

Jag antar att Walking Away From You har samma byggstenar och beståndsdelar som vilken låt som helst från, säg, Nirvana-skivan Nevermind som kom samma år. Men där Nirvana framgångsrikt använde sig av Pixies-receptet mjuk-hårt-mjukt-hårt så slår Yo La Tengo istället an helt andra nervsträngar. Spelar man låten riktigt högt så blir det faktiskt riktigt otäckt att lyssna. Själv blir jag till och med berörd av den där gitarren även på låg volym.

fredag 31 oktober 2008

Powerpop-partaj

En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.

Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!



Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.

Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.

Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.

Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.


The dB's - Bad Reputation


Artful Dodger - Long Time Away



The Romantics - When I Look In Your Eyes


The Toms - Other Boys Do



The Knack - That's What The Little Girls Do To You


Pezband - Stop! Wait A Minute

lördag 3 maj 2008

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com

torsdag 31 maj 2007

Pretentiös nattmusik

Ordet pretentiös väcker nog ont blod i de flesta popnördar. Men så icke hos mig. Men så är jag heller ingen popnörd.
Jag tycker inte det är något fel att vilja något, att ha ett budskap man vill förmedla eller en strävan att beskriva någonting som ligger utanför det triviala. Lika lite som att jag skulle tycka det vore av ondo med skön, lättsmält underhållning.
Det ena utesluter inte det andra.

Så ser jag på kultur. På ena sidan har man James Joyce, Hans Richter eller en Steve Reich eller en Bob Dylan, på andra sidan har man Stephen King, Andy Warhol och The Carpenters (eller varför inte Russ Meyer!).
Det är inget krig.
Ingen blir skadad.
Man behöver inte välja sida.

Men.
Dessa sidor ligger icke desto mindre väldigt långt ifrån varandra. Det kostar på mer att verkligen uppskatta (eller lära sig uppskatta) de mer "pretentiösa" kulturarbetarna.
Det är av naturen enklare att direkt fatta tycke för något från den mer icke-anspråksfulla kulturmyllan, därför att de just inte gör anspråk på att vara något utöver det vanliga, det triviala på den rådande allmänkulturella kartan. Man känner igen sig. Man finner trygghet.
Jag lägger inga värderingar i mina ordval här.

Därför är det roligt när gränserna naggas i kanterna.

Eftersom den här bloggen handlar om musik är det också detta ämne denna post handlar om (även om ni trodde annat!).

När det gäller musikprogram avsedda för televisionen finns enbart ett som ens fösökt ta tjuren vid hornen. Det programmet hette 'Night Music' (eller 'Sunday Night') och sändes mellan 1988-1990 på NBC. Vi snackar alltså amerikansk television. Kan inte minnas att denna serie sändes på svensk tv. Men det är möjligt.

Programserien leddes från början av David Sanborn och Jools Holland.
David, en dötrist pretentiös saxofonist och Jools, en lika dötrist opretentiös keyboardist.

David visade sig snabbt vara en hyfsad intervjuare och trevlig lekkamrat till de inbjudna musikerna i programserien. Jools fick sparken (med rätta!) efter en säsong. Han sög helt enkelt.

Vad 'Night Music' försökte ge sig på var att greppa de mer pretentiösa och konstnärliga moderna musikyttringarna och presentera det hela för en bredare publik. Dessutom gick man ytterligare ett steg. Man ville ge uttrymme åt all musik som inte var mainstream. Man ville vara ett forum. Ja, man ville ju så jävja mycket!
'Night Mucic' är ett ytterligt pretentiöst projekt som på ett opretentiöst sätt vill begapa sig i musik. All musik. Alla sorters musik. Från alla världens hörn. På alla språk. I dur. I moll. I attonala ackordföljder.

"Mötet" var viktigt. ("Mötet" är alltid viktigt när pretentiösa människor får bestämma.)

I programserien får vi också några oförglömliga "möten" serverade. Eller vad sägs om när Leonard Cohen gör "Who By Fire" kompad av Sonny Rollins. Eller när Nick Cave, Charlie Haden och Toots Thielemans gör magi av "Hey Joe" (japp, den kan ni läsa mer om i en tidigare post av Magnus här). Men framförallt i den himlastormande pretentiösa "Heartbreak Hotel" framförd av John Cale, Shawn Colvin och Richard Thompson. Overkill.

Serien var också skådeplatsen för Pixies första framträdande i Amerikansk nationell tv. De framförde bl.a. "Monkey Gone To Heaven".

För att nu göra en lång smärtsam historia lite kortare. Jag har postat en helvetes massa klipp från denna tv-serie på min blogg PCL LinkDump.
En del är fasansfullt - en del är otroligt bra. En del är WTF.

/Sebastian, diplomerad pretto

torsdag 3 maj 2007

Fem nyanser av brunt

Många rockdiggare får associationer av färgen brun: äkthet, gediget hantverk, enkelhet, nostalgi, ålder, mognad, trygghet, pålitlighet, piptobak, jord, virke och rötter. Andra mindre musikintresserade kanske tänker på nazism på grund av SA-männens skjortor och för att Hitlers tjej hette Eva Braun. Jag funderar lite kring varför fem skivomslag till plattor som jag gillar har en dominerande brun färgsättning.

The Band – The Band (1969)
Alla bruna plattors urmoder! Bandet och Bob Dylan ("John Wesley Harding" var dock grå till färgen) tillskrevs äran till att vända den populärmusikaliska trenden tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. The Bands andra skiva har av generationer av rockkritiker förknippats med flera av de adjektiv som jag har nämnt här ovan.

The Nitty Gritty Dirt Band – Uncle Charlie & His Dog Teddy (1970)
Självklart var brun countryrockens färg framför andra. Det här bandets omslag från tidigt sjuttiotal var alla klart nostalgiska. Jag tänker också på Dillard & Clarks andra platta "Through The Morning, Through The Night" som frontar en hederlig påse med tobak på en bordsskiva av mörk ådrat trä. Trä och virke har sedan också flitigt förekommit på nittiotalets altcountryomslag.

Pixies – Doolittle (1989)
Alla Pixies album- och singelomslag fram till 1990 års "Bossanova" gick i brunt. Det beror nog främst på det engelska skivbolaget 4ADs art director Vaughan Oliver framför andra. Skivbolagets estetiskt tilltalande omslag var oftast abstrakta, drömska och murriga. De kändes väldigt moderna på åttiotalet, innan bildbehandling på datorer var gängse. Kolla in skivbolagets omslag från starten 1980 och framåt.

Union Carbide Produtions – From Influence To Ignorance (1991)
Här hade göteborgsrockarna mognat och breddat sin musikaliska palett sedan den föregående tuffare "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" med svart omslag. På "From Influence To Ignorance" såddes fröna till The Soundtrack Of Our Lives och följdaktligen blev omslag brunt (med apor som på Pixies "Doolittle").

Bee Gees – Horizontal (1968)
En popkatt bland hermelinerna. Tja, det är ett foto på Bee Gees format som ett gammaldags ovalt medaljongporträtt. Bee Gees gjorde i slutet av sextiotalet en del låtar om svunna tider, särskilt om epoken kring det förra sekelskiftet: "Turn Of The Century" och "Odessa (City On The Black Sea)". Faktiskt var det sena sextiotalet i många avseenden oerhört tillbakablickande och nostalgiskt.