Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.
The Leather boy On the go 1967
Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.
The Chanters Bongo bongo 1967
Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.
The World of Milan Shades of blue 1966
Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.
Trots att jag köpte Paul Wellers härliga solodebut när den kom 1992 och jag hade ett gäng album med The Jam, så förblev The Style Council ett vitt fält för mig. Tror inte att jag hört en enda låt med dem förrän häromåret genom Martins försorg förstås (han har hyllmeter med skivor som Weller medverkar på, inklusive ett stort antal bootlegs). Vet inte varför jag hade undvikit The Style Council? Kanske för att Paul Weller och Mick Talbot helt enkelt såg för sprättiga ut i snedluggar, loafers och trenchcoats på skivomslagen? Det var inte en stil jag drogs till då.
The Style Council - Shout To The Top (1984)
Shout To The Top är gnistrande, raffinerad och medryckande soul som fyller dansgolvet på nolltid, men jag förundras också över hur de är klädda i videon, som alltså är inspelad 1984. När jag tänker tillbaka på den tidens stil ser jag typ Swedish Metal Aid framför mig (det var i och för sig 1985)? Kolla in till exempel Paul Wellers ursnygga munkjacka och Dee C Lees kläder och frisyr - så subtilt, så tidlöst, så modernt! När jag ser videon till börjar fatta att modstilen, eller rättare sagt det här med att vara modernist, inte bara är en retrostil.
The Style Council - Walls Come Tumbling Down (1985)
I videon till Walls Come Tumbling Down är The Style Council bakom järnridån i Warszawa. Egentligen fanns det väl nån slags dubbelbottnad socialistisk tanke både bakom låten och videon, men det känns samtidigt som en förevändning för Paul och kompani att se extra stilfulla ut i kontrast de lite gråa polackerna på stans gator och spårvagnar. Men vilken härligt förlösande souldänga de fick serverad där i Polens huvudstad. Fyra år senare - samtidigt som The Style Council splittrades - rasade verkligen murar (och lite senare tackade gruppens ständiga måltavla, Margret Thatcher för sig).
Det har tagits många märkliga beslut inom musikvärlden. Ett av dem korrigeras i början av november då Beach Boys Smile-inspelningar äntligen släpps officiellt. Ett annat är att Tom Waits underbara singel Blue Skies från 1974, aldrig inkluderats på något av hans album eller CD. I mitt tycke är detta en av hans allra bästa, och samtidigt mest otypiska låtar. Den andas Ray Charles i stora mängder, och är ännu mer en utveckling av de melodiska balladerna på Closing Time (1973). Dessa mer standardiserade Waits-låtar tycker jag troligen mest om från hans långa karriär. Han har gjort andra lika vackra låtar efter Asylum-tiden, bara med annat sound. Men de sentimentala och vackra melodierna är desamma i Take Care Of All My Children från trippeln Orhpans (2006), som i den enkla skönheten i San Diego Serenade, från The Heart Of Saturday Night (1974).
Tom Waits- Blue skies (1974)
Kanske fångar ingen av Waits låtar denna okomplicerade, sorgsna ljuvlighet bättre än Blue Skies. Låten spelades in till den sistnämnda LP:n, men ansågs för utstickande från det övriga albumet, och öronmärktes som singel av producenten Bones Howe (Han har även gjort storartade arbeten med 5:th Dimension, och Elvis 68 Comeback Special, så får i övrigt anses oklanderlig). Låten spelades in som demo av Waits flera år tidigare och är mer känd som sådan från CD:n The Early Years. Den är dock ett enkelt och ostrukturerat skal där. Vid studioinspelningen av låten 1974 får den sin fulla utblomning och blir ett gränslöst ljuvligt ackompanjemang till en sån där perfekt sommardag. Trots att låten handlar om att bli lämnad och att vara utblottad. ”Ain’t got no money, the covers are bare. No cigarettes and the kids got nothin’ to wear”. Det bildar en märklig, men kanske välbehövlig, kontrast till den svävande ljusa melodin. Det är inte svårt att höra Brother Ray sjunga den, precis som man enkelt kan föreställa sig Little Richard sjunga The Sonics Psycho. Waits har berättat att han ständigt spelade Ray Charles på jukeboxen, när han jobbade som diskare på 60-talet.
Bones Howe rattar in soundet åt 5:th Dimension med låtskrivaren Jimmy Webb bredvid.
Varför man aldrig släppt låten som bonusspår på CD är obegripligt. Kanske förhindrar Waits det, eller så vet kanske inte ens skivbolaget om dess existens? När en musikjournalist ringde Capitol för att fråga vad för info de hade om Bobbie Gentry, fick han svaret ”We have nothing on him, sir”. Så man vet ju aldrig. Blue Skies går att ladda ner på nätet, men jag lyckades bara hitta en dålig mp3:a. Så därför delar jag med mig av singeln jag köpte på Ebay här, för att såna låtar får inte stängas inne. De måste ut i världen och lindra smärtor, ge njutning, bekämpa ytligheten i media, och säkert också på sikt, förhindra krig som den salige Lennart Persson sa om Velvet Undergrounds tredje skiva. Amen.
Det här inlägget kommer inte följa någon djupare linje. Jag kommer inte relatera till någon tonårsupplevelse, dra artistens historik eller utveckla hur jag fann detta, vad det betyder etc. Det överlämnar jag åt lyssnaren/läsaren. Jag vill bara lägga ut fyra klockrena sommarhits. Samtliga av dessa har nått mig via min vän i Malmö, DJ:n och numera också skivaffärsägaren Sebastian Fonzeus. Han är en av plattvändarna på soulklubben Function i Malmö, som helgresiderar på Babel vid Folkets park. Passande nog har han för några månader sedan öppnat en perfekt liten skivaffär alldeles i närheten med den lämpliga titeln Rytm (svenskt/skånskt uttal). Vi delar en förkärlek för svängig musik som blir ännu bättre av poppiga förtoner. Någon direkt genre för detta kan jag inte komma på. Det närmaste är väl Blue-eyed soul. Men jag gillar inte etiketter. Efter ett livslångt musiklyssnande känns det märkligt och onödigt. Jag citerar Sam Phillips som svarade följande på vad för musik han spelade in i Memphis: Just music, man, music.
En sådan låt är den forne sångaren i engelska Marmalade, Junior Campbells Sweet Illusion. Jag kan inte säga annat än att den är sinnessjukt bra. Det är uppåtmusik, med sväng och grymma melodier. Många sådana här låtar har gjorts och fallit mellan raderna för att de inte varit den rådande trenden, och för att de varit just svårdefinierade. Men kanske var det här en stor hit? Det låter ju så i mina öron. Jag har inte forskat om den för jag vill leverera den i själva upptäckarglädjens stund.
Junior Campbell- Sweet Illusion (1973)
Mer av samma vara är västkustpopparen Ned Dohenys If you should fall. Det är en artist Zebbe tycker mycket om som jag hört väldigt lite av. Från skivan Hard Candy var det denna jag tyckte var klart bäst, en otroligt catchy och dansant poplåt med soulundertoner. Dra er egen slutsats. Men lyssna. Och dansa. För jag kan inte sitta still när jag hör den. Och jag får oftast ett stort leende på läpparna.
Ned Doheny- If you should fall (1976)
För att väga upp solskensmelodierna får det bli mörkare, men ännu svängigare tongångar. Den multientiska gruppen Equals är i princip obekanta för mig musikaliskt. Jag vet bara att Eddy Grant var med här och vad han är känd för sen är jag inte heller riktigt klar över. Måste man veta allt? Man kan väl dra paralleller till Sly & The Family Stone som Magnus så passande gjorde på Oliver Twist igår, när vi pratade om den här gruppen. Fast de sistnämnda hade även könsblandning. Black skinned blue eyed boys ansluter till tidens mindre naiva samhällssyn, och påminner om Norman Whitfields arbeten med The Temptations. Framför allt bör den avnjutas högt, och utgör ännu bättre underlag för dans än Doheny!
The Equals- Black skinned blue eyed boys (1971)
Avslutningsvis en popdänga som bara är en skön melodi spelad rakt upp och ner utan större krusiduller. Jag vet inte mycket heller om Brian Hyland, men jag har för mig att han representerade mindre upphetsande musik i början på 60-talet. Rätta mig om jag har fel och skriv en specialare med hans främsta låtar. Could you dig it kom bara på singel och andas tidigt 70-tal. Enligt Zebbe är hela lp:n på Uni av hög kvalité, men jag har inte lyssnat till fullo och kan inte skriva under. Jag slänger bara ut tråden. Låten har väl lite bubbelgumanstrykning, men också lite mer tyngd och mognad. Nästan lite attityd.
Brian Hyland- Could you dig it? (1971)
Dessa låtar har kommit till mig på bland-cd:s, mailtips eller köpts i Zebbes högst rekommenderbara affär på Almbacksgatan i Malmö. Utrymmet är litet, men ytan är fullspäckad av kvalitativ soul/funk och pop/rock. Dessutom är han synnerligen trevlig. Jag beklagar bara att jag inte bor kvar i min lya porten bredvid. Då hade det säkert kommit en andra del på den här artikeln. Ni får se den som ett tips på lite sommarhits och en push för ett nytt musikaliskt vattenhåll. Drick djupt.
1969 kan tyckas vara allt annat än Four Seasons år. Ändå är det just deras, för då släppte de skivan Genuine Imitation Life Gazette. En totalt oväntad och ambitiös konceptplatta från USA:s straightaste grupp, med satir om den amerikanska livsstilen, formgiven som en tidning med artiklar i samma stil. Och som om detta inte var nog, en färgbooklet med serier mellan utviket. Här får man valuta för pengarna.
American crucifixion resurrection
Bäst och bisarrast är inledningslåten American crucifixion resurrection som är en episk pop/musikallåt med oväntade partier och udda tema om förtrycktas rättigheter i samhället. I mitten tonas låten ner till ett gripande parti där sångaren Frankie Vallie sjunger orden "I gave him hope, I gave him pride, but then I gave him to the world outside". Knäckande bra och omöjligt att likna vid något annat. Möjligtvis går tankarna till tidiga Jimmy Webb-soloplattor eller Van Dyke Parks, men är över lag enastående nyskapande. I Something's On Her Mind tangerar man Rascals vita soulsound blandat med en dos omistlig popkänsla i stil med Roger Nichols och Paul Williams. Ray Davies-liknande sociala iakttagelser kommer dels i form av catchig pop, Mrs Stately's Garden, och som beklämmande ballad om en separerad pappas dag med barnen, Saturday's Father. Bakom skivan står bandmedlemmen Bob Gaudio och unge låtskrivaren Jake Holmes. Frank Sinatra skall ha blivit så imponerad av plattan att han anlitade dem till sitt nästa album, den obeskrivligt vackra och sorgliga storyn om en lämnad man i en sömnig småstad, Watertown. Här övergav man de utsvävande arrangemangen och teman för ett mer sparsmakat och för Sinatra helt nytt sound.
Artisteriet och kreativiteten för Genuine Imitation Life Gazette är häpnadsväckande, både vad gäller ambitionerna med musiken, och konceptet med en tonsatt tidsskrift som ironiserar över livet i det moderna samhället. Skivbolagets satsning på projektet visar att man trodde att detta skulle kunna ha en chans att sälja. Det gjorde den inte ett smack. Och det är bra, för då kan ni hitta välbevarade cut-out exemplar på skivbörsar som förhoppningsvis har bilagan med. Detta är gruppen som gjorde Big Girls Don't Cry, och visserligen även rökaren Beggin'. Men steget är ändå avsevärt långt till denna platta. Låt oss se något modernt band i dag få ur sig något i den här stilen.
Trots att jag var barskrapad, gick jag ändå nästan dagligen i skivbörsarna i Uppsala och bläddrade bland plattorna. Det var ett tvångsmässigt beteende och i min ekonomiska situation nästan som masochism. Jag hade hösten dessförinnan hoppat av studierna i etnologi och istället börjat jobba inom den kommunala omsorgen som personlig assistent på timbasis. Länge ångrade jag att jag lät bli att köpa den fulländade samlingen Anthology 1965-1972 på dubbel-CD med The (Young) Rascals för 140 kronor, vilket var ungefär vad jag just då hade i samlade tillgångar till nästa löneutbetalning 10 dagar senare. Men ändå! Senare sonade jag denna felprioritering genom att införskaffa alla album som gruppen gjorde. En frisk människa frågar sig nog varför?
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är så bra. The (Young) Rascals var redan från början ett tight litet band som utan åthävor kunde piska upp ett sväng och en uppsluppen stämning omkring sig. De lyckades, som få andra, på några år göra en lång rad snärtiga och minnesvärda låtar. Sångaren Felix Cavalieri lät svart utan att anstränga sig med sin påträngande energiska och riviga röst. I slutet av 60-talet gjorde de mycket för att hålla modet uppe på den amerikanska publiken i en orolig tid kantad av tragedier.
Här är tio goda skäl att älska dem, ja, till och med elva: The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore* (från The Young Rascals 1966) The Young Rascals - (I've Been) Lonely Too Long* (från Collections 1967) The Young Rascals - Come On Up* (från Collections 1967) The Young Rascals - How Can I Be Sure* (från Groovin' 1967) The Rascals - A Beautiful Morning* (från samlingen Time Peace 1968) The Rascals - People Got Be Free* (från Freedom Suite 1969) The Rascals - Heaven* (från Freedom Suite 1969) The Rascals - I'd Like To Take You Home* (från See 1969) The Rascals - Almost Home (från Search And Nearness 1971) The Rascals - Bit Of Heaven (från Peaceful World 1971) The Rascals - Echoes (från The Island Of Real 1972) * = är med på Anthology 1965-1972
Jag har under ett drygt decennium utvecklat ett slags familjärt förhållande till The (Young) Rascals, som jag i perioder lyssnar mycket på. Jag är glad över att jag inte köpte Anthology 1965-1972 och nöjde mig med den. Här några av favoritlåtarna som jag inte skulle ha upptäckt då.
Att det skulle dröja så länge innan Dusty Springfield skulle dyka upp på Spengo. Men nu är hon här med min favoritlåt från hennes tidiga repertoar, nämligen Losing You, som hon hade en hit med i England sent 1964. Herregud, vad otroligt stark hon var på scenen. Se och hör hon räddar sig och låten när hon glömmer texten [0:52]. Det är inte bara den gudomliga rösten, utan också de eleganta handrörelserna och spelet i hennes ögon under de mascaratunga ögonfransarna och ögonlocken. Här finns närbilder att dö för.
Sedan i måndags är jag hopplöst nyförälskad i den här ljuvliga akustiska soulpop-pärlan och har sedan dess lyssnat på den åtskilliga gånger om dagen, både från vinylskivan på stereon därhemma och i iPoden till och från jobbet. Jag måste dela med mig av Had I Known You Better Then. När John Oates och Daryl Hall sjunger tillsammans är det så harmoniskt att kolibrierna ligger i lä, ni vet, de som dyker upp i Kalle Ankas fotografiska djungelexpedition på julaftnarna.
Jag har visserligen hyllat Hall & Oates tidigare [läs och lyssna], men för en vecka sen köpte jag deras andra album Abandoned Luncheonette - ett mästerverk! Musiken är ungdomligt ivrig men samtidigt avspänd. Den rör sig smidigt i gränslandet mellan soul, pop och rock. Den ofta akustiska inramningen på skivan knyter an till guldåldern för lågmäld singer/songwriter-musik. För mig kan upptäckten av Hall & Oates 70-tal mycket väl vara årets musikaliska händelse.
När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.
Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.
Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång.
Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.
Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.
Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.
Ibland händer det att ett stycke rent guld, det vill säga total popperfektion gömts undan på baksidan av en LP som inte hittat sin publik. Det hade redan pumpats ut en lång rad hitsamlingar med The Four Seasons. När albumet med namnet New Gold Hits kom våren 1967, trodde de flesta att det handlade om ytterligare en samling. Popmusiken höll på att förändras ordentligt vid den här tiden. The Four Seasons gamla fans höll på att växa upp och drog kanske åt den nya rockmusiken istället. De nya tonåringarna skulle på den tiden aldrig komma på tanken att digga gårdagens sound. Det var hög tid för The Four Seasons att överge sitt gamla framgångsrecept och pröva nya vägar. En riktning var att haka på Motowns omåttliga succé
The Four Seasons - I'm Gonna Change
Men det är inte heller en ren plankning av, säg, The Four Tops. Låten har en egen kvalitet. I'm Gonna Change flyger verkligen på lätta vingar med blås, stråkar och sångstämmor. Den klämtande klockan för dig bort från den verkliga världen ett par minuter. Men samtidigt håller pianot och basen envetet fast vid grundbeatet och trummorna snubblar igång brutalsnyggt emellanåt.
Visserligen skulle låten och The Four Seasons snart svepas bort av The Beatles Sgt. Pepper.. och den psykedeliska rockmusiken under sommaren 1967. Men sex år senare blev I'm Gonna Change en floor filler på legendariska Wigan Casino i norra England, en northern soul-klassiker.
Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.
Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.
Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?
Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.
På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.
På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.
De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.
Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).
Popgruppen från New Jersey fick sitt genombrott i början av 60-talet. Liksom för The Beach Boys, var The Four Seasons omisskännliga varumärke vättentät fyrstämmig sång, där Frankie Valli kunda flyga högt över de andra stämmorna i falsett. Trots att de hade doo wop-rötter, var de ett riktigt popband som själva trakterade instrumenten. De var ett av få band från tiden före The Beatles genombrott, som lyckades behålla sin popularitet under The British Invasion. Eftersom de aldrig var kritikerfavoriter verkar de idag vara så gott som bortglömda.
Det finns en skatt att finna i The Four Seasons digra produktion. Jag har bland annat upptäckt att låtar som jag redan håller kära, till exempel Working My Way Back To You med The Spinners och Beggin' med Timebox, ursprungligen varit singlar av The Four Seasons.
The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night) från 1975
Det var alltså inte bara veteraner som Bee Gees som fick en ny renässans när discomusiken erövrade världen i mitten av 70-talet. Jag vill tillägna December, 1963 (Oh, What A Night) till alla ni som längtar innerligt efter att inta dansgolvet igen, som latent har disco i blodet.
