De undanskymda albumspårens tjusning

Vissa låtar har ingen anekdot knuten till sig. Inget speciellt minne uppenbarar sig när jag hör en sån låt. Men den har ändå följt med länge. Visserligen har låten inte gjort något större väsen av sig. Ibland har den glidit in i glömskans dunkel, men har emellertid dykt upp igen när jag lyssnat på nån blandkassett som jag spelat in för längesen. Den har från början hamnat på blandbandet mest som musikaliskt lim, för att foga samman två andra höjdarlåtar. Men denna obemärkta låt är av den typen som bara blir bättre för varje gång den återkommer.


En sådan låt är I Need Your Lovin', ett albumspår med The Temptations som låg undangömt på baksidan på Cloud Nine, en av de första soulplattor jag köpte för 20 år sedan. Titelspåret Cloud Nine var en milstolpe, en ny inrikting för vokalgruppen med sin tuffa, psykedeliska produktion av Norman Whitfield och Runaway Child, Running Wild fortsatte på den inslagna vägen. Men resten av skivan är tillbakablickande på den musik The Temptations hade gjort tidigare.

The Temptations - I Need Your Lovin' (1969)

Jag är svag för det tillbakalutade hänget i låten och den romantiska, mjuka falsettsången av Eddie Kendricks i förgrunden. Och vilket njutbart vokalarrangemang! Det här påminner förstås om Smokey Robinson & The Miracles. Det sägs att Kendricks inte var bekväm med det nya Whitfield-producerade soundet och han gled ifrån de andra i gruppen för att slutligen lämna The Temptations i maj 1971.

Mmmm, dessa härliga undanskymda albumspår som endast gnistrar för den som har öronen på skaft, för den uppmärksamme.

Back to funk!

The Temptations i TV-showen Midnight Special år 1975

Vill bara göra ett kort återbesök. Det gäller min favoritlåt med The Temptations från 1970-talet. Jag är mycket nöjd med det faktum att jag häromveckan vräkte på denna överfeta funkdänga för 150 personer på ett dansgolv och samtidigt fick höra låten genom en stor hifi-anläggning! Läs mer om Shakey Ground i det första inlägget i Spengo-serien Bass strings.

Bass strings pt 1: The Temptations - Shakey Ground

Det var 30 grader i skuggan denna tisdagseftermiddag i juni förra året. Tunnelbanetåget saktade in vid Högdalens perrong. Jag hade som vanligt hörlurar i öronen, på väg hem från jobbet. Jag tog mig igenom den brokiga folkmassan. En svettdroppe rann nerför tinningen och luften vibrerade av bassträngar.



Jag överväldigades av en låt med The Temptations, som jag inte tidigare lånat mitt öra till. Det var något från den senare delen av karriären, en låt begravd långt ned i den kronologiska låtordningen på en massiv dubbel CD-samling. En halvhit från 1975, då karriären dalade efter ett mycket framgångsrikt decennium.

Låten Shakey Ground är riktigt tung funk som är svår att förknippa med gruppen och inte heller deras tidigare patenterade Norman Whitfield-funksoul (som jag aldrig till fullo uppskattat). Den här arketypiska funken är soulens motsvarighet till hårdrock, som bygger på tyngd och en slags riffande, föraktad av många.

I rulltrappan nådde jag refrängen och basen blev plötsligt skorrande och överstyrd. Ibland kändes det som om det är två basar som jobbade omlott, cirklande kring de stadiga tunga trummorna och blåset som gjorde korta markeringar här och där. Basgången gick metodiskt som en tuggande Pacman runt i mitt medvetande för att hugga in på allt som inte redan var "funkifierat". Jag ville kunna uttala det magiska ordet precis såsom Mats Nileskär gör det. Jag ville groova loss som Emrick i Stonefunkers, just där och då, mitt framför alkisarna på busstorget.

Det känns rätt logiskt att inleda med ett stycke funk i min serie om låtar som är så bra just för att basen får spela huvudrollen. Detta är en av de få genrer i populärmusiken där basisten är hjälten. Han som så ofta annars är den tystlåtne, träige och okarismatiske typen (typ Bill Wyman) i skuggorna bakom sångaren och gitarristen.