Där man minst anar, del 6

Sen drygt ett år är den funkiga rockrökaren Free Ride med The Edgar Winter Group min fyraårige sons absoluta favoritlåt [läs om den i ett tidigare inlägg ur denna serie]. Bland julklapparna fick han låten på vinyl med albumet They Only Come Out At Night, som vi vördnadsfullt brukar lägga på skivtallriken och rensa rören med en stund före Bolibompa.

Men det har visat sig att större delen av skivan är lyssningsvärd. Musikaliskt spretar den åt olika håll. Jag vill understryka att här finns inga spår av den bluesrock som storebror Johnny Winter körde. Nej, Edgar och hans tajta band hade sin egen grej eller rättare sagt ett par andra saker på gång.


The Edgar Winter Group - Round & Round (1972)

Första låten på andra sidan gör mig förbluffad. Round & Round är en bedårande countryrocklåt som The Byrds eller The Eagles skulle kunna ha gjort om de kommit från sydstaterna. Edgars lugna men samtidigt öppna röst ger låten sin varma prägel.

Jag vill också slå ett slag för ett par fina spår på The Doobie Brothers första platta när vi ändå är inne på americana, det vill säga rock eller pop som är rotad i amerikansk blues, folk eller country.


The Doobie Brothers - Greenwood Creek (1971)

Här hör man ett gäng unga killar från Kalifornien som anstränger sig för att låta trovärdigt lantliga, som om de hade jord mellan tårna. Men det är inte desto mindre en ledigt flödande akustisk låt. Och visst kan man höra ekon från Neil Young, visserligen inte i närheten av hans storhet, men låten hamnar någonstans mittemellan Everybody Knows This Is Nowhere och Tell Me Why.



Jag hörde härom dagen titelspåret från andra plattan Toulouse Street. Låten har samtidigt en skönhet och en spöklik stämning. Jag vill höra mer av The Doobie Brothers.


The Doobie Brothers - Toulouse Street (1972)

Där man minst anar, del 5

När jag besökte min polare Sextiotals-Jonas i helgen spelade han ett stycke syrad folkrock med ett ringande psykedeliskt riff, klockren stämsång och attitydstinn Dylan-aktig pratsång. Kanonbra grejer från den grymma garagerock-delstaten Texas från toppenåret 1966 helt enkelt. Låten visade sig vara gjord av det musikaliskt skrämmande bluesrockspöket Johnny Winter! I serien Där man minst anar har jag tidigare lyft fram lillbrorsan, Edgar, som också medverkade på Birds Can't Row Boats. Antagligen var låten en parodi på dåtidens hippaste musik, men en välgjord sådan.


Johnny Winter - Birds Can't Row Boats

Där man minst anar, del 4

Jag hade väl knappast ägnat en tanke åt Johnny Winters lillebror Edgar tidigare. Antagligen förmodade jag att Edgar också gjorde saggig stentrist j-vla bluesrock liksom sin tillika pigmentfattige storebror. Jag trodde att även hans musik sedan länge var begravd på rockmusikens egna elefantkyrkogård.


The Edgar Winter Group - Free Ride

Men den här låten lever i allra högsta grad! Ja, tänk att ha spikrakt långt hår och spela frihetstörstande rock i något som liknar konståkningstrikåer och vara fullt bekväm med det [lyssna och titta på ett lysande liveframförande från 1973 av Free Ride när ett spralligt The Edgar Winter Group var på topp]. Det här är funky på ett glädjerusigt sätt som påminner om tidiga Sly & The Family Stone. Efter ett stämningsskapande break med en vindtjutande synthesizer kommer en stadig cowbell och handklapp in. Extas!

Jag har inte hört något annat av Edgar Winter. Jag kan tänka mig att en hel del är svårsmält, men att det finns ett par guldkorn till. Det är dock säkert att Edgar är klart mer underhållande än sin träige brorsa.