Cover Lover pt. 14 - Farther Along

För ett par veckor sedan såg jag Winter's Bone på bio. Filmen handlar om en ung tjejs kamp för att rädda sin familj bestående av två småsyskon och en traumatiserad, psykiskt sjuk mor och deras hus och hem. Det hela utspelar sig i de fattiga trakterna i Ozarkbergen i Missouri, där tiden å ena sidan verkar stå stilla, men samtidigt är bygden dränkt i knark. Alla män verkar bedriva kriminell verksamhet i olika utsträckning och våldet bubblar hela tiden under ytan. Det är kargt och minst sagt knepigt. Vill man vara skämtsam är Winter's Bone lite som Den sista färden inifrån.


Marideth Sisco - Farther Along (2010)

När filmen nådde sitt slut satt jag känslomässigt gastkramad. Eftertexterna tog vid och den mest rörande tolkning jag hört av gospelhymnen Farther Along ackompanjerade dem. Det är Marideth Sisco, en äldre dam från Ozarkbergen, som sjunger och troligen hennes släktingar som spelar. Och Farther Along knyter så väl an till filmen med sitt budskap om förtröstan, trots att det jordiska livet är fyllt av motgång och fattigdom. Man hör verkligen i Marideths röst att hon levt allt det hon sjunger om.

Men som alltid flög biopubliken upp som fjädrar ur fåtöljerna så fort eftertexterna kom. Vinterjackorna åkte på illa kvickt och mobiltelefoner väcktes åter till liv. Somliga började recensera filmen för varandra på väg ut ur biosalongen. Det var som om de i sin brådska var rädda att fastna i fiktionens värld.

Jag satt kvar och blundade. Tårarna trängdes bakom ögonlocken.

Farther Along är inte en gammal folksång av okänt ursprung som många tror, texten skrevs 1911 av predikanten W. A. Fletcher och melodin av gospelmusikpromotorn J. R. Baxter (läs mer om dess historia). Alltså firar Farther Along 100 år nu och den är en av de populäraste gospelhymnerna i den amerikanska Södern och den har blivit en evergreen inom countrymusiken. Den finns i otaliga inspelningar. Versionerna av Elvis Presley, Johnny Cash, Trio (Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt), The Million Dollar Quartet (Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins), Sam Cooke, Mississippi John Hurt, Pete Seeger, The Flying Burrito Brothers och The Byrds utgör bara toppen av isberget. Parton, Harris och Ronstadts tolkning är fin och högstämd men lite glansig, Elvis Presleys är sentimental och lite smetig och The Flying Burrito Brothers är forcerad och fjunig.


Jag vill plocka fram en gammal liveinspelning med Hank Williams & The Drifting Cowboys från radioprogrammet Mother's Best Flour Show som sändes från Nashville och nådde radioapparaterna i Sydstaterna. Denna och många andra fina inspelningar finns samlade på boxen Revealed: The Unreleased Records, som släpptes 2009.


Hank Williams - Farther Along (1951)

När man börjat lyssna på Hank Williams är det faktiskt svårt att spela något annat. Hans röst är så personlig och intim, alltid sann och okonstlad. Hank blir fascinerande snabbt som en nära vän som man kan vara förtrolig med. Lyssna också på hur stämmorna harmonierar. Det här är folkmusik rakt av.

Ska du leta efter rötterna till popmusiken så finner du några djupa och starka rottrådar i gospelshymnerna, de frikyrkliga sångerna och psalmerna, där melodierna är tydliga och repetitiva och texterna är lätta att begripa.

Searching for a truer sound

Det kändes som om jag satt tryggt i passagerarsätet och spanade tyst ut i den ljumma natten efter vilt i vägkanten. Jag var nästan hypnotiserad av den gula mittlinjen som aldrig verkade ta slut och jag lyssnande samtidigt på Jay Farrar, som förtroligt berättade att hans själ bara fick ro ute på landsvägarna till toner av gamla låtar på bilradion. Jag var beredd att hålla med honom.


Son Volt - Windfall

Detta var vid mitten av 90-talet, grungen hade blommat ut och vissnat och jag började tröttna på allt vad indie, brittpop och alternative rock hette. Jag hade köpt en färsk platta med ett helt nytt band - Son Volt - en avknoppning av gruppen Uncle Tupelo, som jag tyvärr valt bort tillsammans med Lemonheads för att istället se Sonic Youth på Roskildefestivalen drygt två år tidigare. Om Uncle Tupelos Gun hade varit ett stycke fet alternativrock helt i min smak, så var den första låten på Son Volts debutskiva Trace var något annat. Windfall ställde upp bakdörren mot countryn på vid gavel åt mig. Det fanns inga reservationer mot den musiken längre.

Few and far between past the midnight hour
Never feel alone, you're really not alone...

Många av de bästa countrylåtarna rör sig längs vägarna. I en del låtar haglar namnen på delstater och småstäder i Mellanvästern. Under ett par hundra år i amerikansk historia har ett centralt tema varit att ta sig över kontinenten för att nå drömmen om ett bättre liv.

Men färden på vägarna speglar egentligen den inre resan. Ofta är man i countrylåtarna ute på irrfärd och försöker hitta tillbaka hem, unga män och kvinnor från landsbygden som i sin blåögdhet förletts till en syndfull, torftig och ensam tillvaro i storstaden eller på drift. Stukade försöker de åter nå sina rötter. Med countrymusiken bygger de en bro tillbaka dit till det enkla livet med familjegemenskap, kroppsarbete och gammal hederlig kristen tro. Inte konstigt att countryrocken (som jag lyssnat mest på) växte fram i baksmällan efter hippieeran i skarven mellan 60-talet och 70-talet.


Commander Cody & His Lost Planet Airmen - Family Bible

Jag tycker mest om countrylåtarna som är fulla av ensamhet och saknad, en grundstämning i denna ytterst känslosamma musik, som dock aldrig blir mjäkig. Varma men vemodiga böjliga toner från en signifikant pedal steel guitar eller lap steel guitar ljuder som från en mänsklig röst, som om det inte räckte med alla dessa fantastiska countrysångare. När de sjunger som bäst kan man förnimma inte bara den egna brådmogna livserfarenheten i rösten, utan också tidigare generationers lagrade längtan, strävan och svårigheter.


The Gosdin Brothers - There Must Be Someone (I Can Turn To)

Från Skåne till Vilda Västern

I mitten av 90-talet fick jag en begravningsnotis i ett brev. Det var ett urklipp ur lokaltidningen Carbon County News, som kommer ut en gång i veckan. Min farfars kusin Charlie hade gått bort och notisen berättade i detalj om begravningen i St. Olaf Lutheran Church utanför den lilla staden Red Lodge uppe i Klippiga Bergen i den amerikanska delstaten Montana. Tio år tidigare hade jag plockat upp korrespondensen med Charlie, efter att brevväxlingen med Sverige tynat sedan Anna, hans svenskfödda mor, hade dött ytterligare tjugofem år tidigare. Den gamle boskapsfarmaren hade blivit väldigt glatt överraskad och vi skickade sedan många brev med fotografier och broschyrer mellan Sverige och USA.

Fyra bröder hade lämnat socknen Ullstorp (utanför skånska Tomelilla) under rekordåren för utvandringen på 1880-talet. Som många andra svenskar hade de gjort mellanlandningar i Chicago och Minnesota, men sedan hade de som rallare följt järnvägsbyggena över prärien och upp i bergen och sedan slagit sig ner i kolgruvestaden Red Lodge. Ola, en av av bröderna, hade lämnat kvar två små döttrar i sitt föräldrahem, efter att hans fru dött ung. När den yngsta dottern Anna blivit sjutton år, följde hon på egen hand sin far i spåren och gjorde den långa resan västerut. Hon träffade en annan svensk och bildade familj på en ranch på höjderna ovanför Red Lodge. Några gånger åkte hon tillsammans med sina barn hela vägen tillbaka och hälsade på släkten i hembygden.


Från The Glenn Reeves Show den 23 februari 1963, tio dagar före den fatala flygolyckan

Ur notisen läste jag att musiken på gamle Charlies begravning enbart bestått av låtar av Patsy Cline, den i Staterna omåttligt populära och inflytelserika countrysångerskan med den fylliga rösten. Hon dog på toppen av sin karriär, vid 30 års ålder, i en flygkrasch på väg tillbaka till Grand Ol' Opry i Nashville, men hennes låtar har fortsatt att leva där och det har gjorts otaliga covers på dem.

Kenny Rogers – Ruby don’t take your love to town

Låten skrevs av Mel Tillis, Waylon Jennings var en av de första som spelade in den och Kenny Rogers and The First Edition hade en superhit med den två år senare, sommaren 1969. Jag pratar om Ruby don’t take your love to town, en av mina absoluta favoritlåtar/-texter. Ett diskbänksdrama på tre minuter med krigsinvaliden, kärestan och svartsjukan som huvudrollsinnehavare.
Här i en liveinspelning med The First Edition från mars 1972, knappt tre år efter genombrottet med Ruby don’t take your love to town. Texten var nog så aktuell i Vietnamkrigets USA (även om ”that old crazy Asian war” syftar på Koreakriget), den känns minst lika aktuell i dag. En tidlös klassiker. Tyvärr, kanske man bör tillägga.
Stort tack till Martin, som med gårdagens köp av samlingsplattan Ruby don’t take your love to town med Waylon Jennings från 1973 fick mig att börja rota i skivhyllorna.

You’ve painted up your lips
And rolled and curled your tinted hair
Ruby are you contemplating
Going out somewhereThe shadow on the wall Tells me the sun is going down
Oh Ruby
Don’t take your love to town

It wasn’t me
That started that old crazy Asian war
But I was proud to go
And do my patriotic chore
And yes, it’s true that
I'm not the man I used to be
Oh, Ruby I still need some company

It's hard to love a man
Whose legs are bent and paralysed
And the wants and the needs of a woman your age
Ruby I realize,
But it won't be long I’ve heard them say until I not around
Oh Ruby
Don’t take your love to town

She’s leaving now cause
I just heard the slamming of the door
The way I know I’ve heard it slamming
Some 100 times before
And if I could move I’d get my gun
And put her in the ground
Oh Ruby
Don’t take your love to town

Oh Ruby for God’s sake turn around