Något säger mig att de människor som fortfarande, den lågintensiva uppdateringen till trots, besöker Spengobloggen väldigt gärna vill se reportaget nedan. Om inte annat så för att få se Tomas Holst sortera in böcker på det lokala biblioteket.
Musikklimatet de första åren på sjuttiotalet i Belfast var kallt. Terrorns grepp om staden hade satt sina spår. Människor var rädda att vistas utomhus och de primära sociala mötesplatserna, pubarna, stängde vid sjutiden. Dessutom spelade de flesta band daterad musik rotad i sextiotalet, möjligen inspirerade av Belfasts mest framgångsrika band Them, som i Van Morrison hade en av pophistoriens bästa vita soulsångare. I sammanhanget är det naturligtvis futtigt att klaga på att musikklimatet blev dåligt på grund av terrorn, men här på Spengo är det ju musik vi helst avhandlar och dess inverkan av och på samhället ger en extra dimension på lyssnandet.
Xdreamysts Right way home (1978)
En som inte nöjde sig med det mediokra tillståndet var Terri Holey, vars insatser satt åtminstone ett rejält djupt spår i berättelsen om popmusik. I mitten på sjuttiotalet beställde han en massa sjutumssinglar från England som han satt hemma och lyssnade på. Eftersom det var en rejält bunt så bestämde han sig för att börja sälja dem vidare, så var hans vips inne i musikindustrin. Skivaffär öppnades och namnet var Good Vibrations Records. Kraften från punken hade då också nått Belfast och en del mer intressanta band spelade runt om på små ställen i staden. De flesta inspirerade av den första vågens punkband från England som Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. Ett av banden, Rudi, lät som en kopia av The Clash. Terri blev så exalterad att han gav ut en flexidisc med bandet, så var han även skivbolagsboss, bolaget namngavs efter skivaffären.
The Tearjerkers Love affair (1979)
Terris mest minnesvärda insats är att han såg till att världen fick höra The Undertones oomtvistade popklassiker Teenage Kicks. Faktum är att Terri därmed lanserade en av pophistoriens bästa vita soulsångare Feargal Sharkey. Men enligt Terri så var det inte helt självklart att pressa låten på vinyl. Feargal var tydligen så impopulär att folk gick över gatan för att häckla honom. Terri blev dock övertygad om att han gjort rätt när John Peel i sitt klassika radioprogram John Peel Show spelade låten 2 gånger efter varandra och han höll den sedan som sin favoritlåt alla kategorier.
The Undertones Teenage kicks (1978)
Ja, hur toppar man detta? Det är naturligtvis omöjligt, men Terri släppte fram ett antal band som spelade i samma skola som The Undertones. Poppunk där melodi inte är underordnad attityd. Xdreamystas glampop och The Tearjerkers powerpop är härliga exempel på hur det kunde låta på Good Vibrations Records senare släpp.
The Gits var ett punkband som 1989 hade flyttat från Ohio till Seattle. Bandets förgrundsperson var för ovanlighetens skull kvinna - Mia Zapata - som var influerad av såväl blues, soulmusik som av hardcore. Efter ett album och några singlar hade The Gits skaffat sig ett rykte både live och på skiva och Seattle var rockvärldens centrum 1992-93. Allt talade för att ett världsgenombrott skulle komma inom några månader med den andra plattan som höll på att spelas in.
Natten till den 7 juli 1993 promenerade Mia Zapata hem från en bar och blev brutalt våldtagen och mördad. Hon blev 27 år. Detta var en chock och ett trauma, inte minst för Seattles rockscen som engagerade sig i att lösa mordfallet då förövaren ej stod att finna. Först 10 år efteråt lyckades en man knytas till brottet med ny DNA-teknologi och upprättandet av en nationell databank av arvsmassa. Man lyckades hämta DNA ur ett salivprov, då våldtäktsmannen/mördaren (som bara varit på genomresa i Seattle) bitit i ett av brösten. Samme man greps efter ett inbrott i Florida 2002 och fick lämna ett salivprov, sålunda kunde man sedan matcha arvmasseprofilerna. I mars 2004 dömdes Zapatas mördare till 36 års fängelse, maxstraffet i delstaten Washington. 
Jag fick för mer än 10 år sedan ett blandband med mestadels punk från 90-talet. Den kanske mest minnesvärda låten var Second Skin, för aldrig hade jag hört en punklåt med en mer nyanserad beskrivning av inre kamp och sällan heller en kvinnlig sångerska med en så glödande intensitet (lyssna gärna på själva inspelningen också). I slutet av frasen ..something I can not break out of.. blev Mias röst närmast guttaral, som om den kom från själens mörkaste botten.
Jag undrade härom månaden varför man aldrig hört mer om The Gits och gick in på Wikipedia. Då fick jag abrupt ta del av Mia Zapatas djupt tragiska öde.
St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.
Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.
Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.
Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.
Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.
Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?
--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.
Det var i ett tvåtimmars radioprogram som firade att punken fyllde 10 år, förmodligen 1987, programledare var Bosse Löthén och Erik Blix. Som nybliven upptäckare av The Jam, The Clash och Buzzcocks tryckte jag på Rec och Play på Tandbergaren. Det blev mitt förmodligen mest spelade kassettband någonsin.
X-Ray Spex The Day The World Turned Day-glo
Idag minns jag två låtar extra starkt, The Damneds New Rose, vars inledning fortfarande knäcker mig och X-Ray Spex The Day the world turned day-glo. Saxofonen hade fram tills dess varit ett instrument jag förknippat med sköna melodislingor hos Flamingokvintetten, att blåsinstrumentens svan kunde användas på detta brötiga sätt var sensationellt.
Sedan dess har jag alltid varit förälskad i brötiga saxofoner vilket förmodligen gjort att jag lagt alldeles för mycket lyssnartimmar på pretentiös artrock från Lund, läs musikaliska projekt med Henrik Venant, för mitt eget bästa.
Igår tystnade Marianne Joan Elliot-Said, mer känd som Poly Styrene, X-Ray Spex säregna frontfigur. Jag vill inte skriva sångerska för hon var mer än det, en känslostorm som utan att tveka tog upp kampen med den gyllene svanen och som också allt som oftast vann den. Må hennes röst höras i evigheter.
Hur vanligt är det idag med arbetarklassdängor på 1½-2 minuter i detta blånande land? Lika ovanligt som albinoälgar, om inte ännu mer sällsynt, skulle jag säga. Bäddat för trubbel heter bandet jag längtar mest efter att se live just nu. De spelar korthuggen, malmöitiskt kärv punk 'n' roll och tjurrusar nu med stafettpinnen efter att Kal P Dal, Problem och tidiga Wilmer X har haft den tidigare. Bandet har skaffat en riktigt stor fanatisk fanbase i hemstaden. Men de kommer att få nya fästen längre uppåt landet för de lirar också (tydligen endast mot bensinersättning) på Landet i Stockholm lördag 21 augusti och på Truckstop Alaska i Göteborg lördag 11 september.
Lyssna på låtar som Arlöv Park Hotel, Född Att Förlora och Sånt Är Livet på Bäddat för trubbels MySpace-sida
Dynamik skapas i spelet mellan kontraster. Man kan skapa kontraster i musik på många olika sätt. Det är med hjälp av dynamiken som man fångar lyssnaren i ett grepp.
Tänk dig ett snabbtåg, det är mycket snabbt, men du kan bara åka med om det stannar och låter dig kliva på. Likaså kan det vara svårt att hänga med i en låt som tjurrusar eller kör på fullt ställ från början till slut. Jag tänker illustrera hur dynamik kan funka med fyra rocklåtar av fyra olika band från Boston, en stad som har levererat den mest egensinniga, oslipade och fascinerande rockmusiken under flera decennier.
The Remains - Don't Look Back (1966)
Numera ingår The Remains och resten av den legendariska garagerock-samlingen Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era i rockens kanon. Har man inte redan köpt den eller åtminstone hört den, bör man göra det genast, även om man bara är det minsta intresserad av rockmusik. Don't Look Back med The Remains är bland det bästa som finns, den perfekta korsningen mellan The Beatles och The Rolling Stones och låten överträffar det mesta de båda förbilderna själva gjorde.
Don't Look Back har ett bra driv och är laddad med mollackord som gör låten ödesmättad. Men det som gör den speciell är mittpartiet, det s k breaket [1:06-1:36]. Den fantastiske sångaren Barry Tashian ropar plötsligt: "Alright now, hold it, hold it, you know there's one thing I wanna say, I said there's one thing I wanna say". Låten stannar upp. Sedan faller han in i något som till formen liknar en gospelpredikan. Sedan kommer några sekunders otroligt funky trumspel. Ja, det är flera stopp och starter under dessa händelserika 30 sekunder. Jag minns hur jag gick i spinn när jag hörde detta för första gången för 20 år sedan. Låten gick sedan över i ett stick [1:36-1:54] som fungerade som en avfyrningsramp och när Barry & The Remains åter föll in i versen och refrängen satt jag i raketen som sprängde genom stratosfären.
La Peste - Better Off Dead (1978)
En enda singel gav La Peste ut och A-sidan blev en milstolpe i amerikansk punk. En snaskig liten historia om föräldrars ogillande till minderårigt tonårssex. Introt - ja, hela låten - är verkligen en lektion i hur man skapar dynamik med så få toner och ackord som möjligt och hur man kan spänna nerverna på lyssnaren tills de nästan går av. La Peste ligger kvar i introt med gitarr och bas på en enda olyckssalig ton. Trummorna dundrar in med ekoartad fördröjning. Man åker med på ett effektivt treackords-riff [0:28-] och man spänner öronen extra när sångaren Peter Dayton kommer in [0:40] med ett nervigt "well, well, well" rakt in i sexet i flickrummet. Mellan varje vers stannar låten upp och spinner på tonen igen. Efter en extatisk sista refräng slutar låten tvärt, i kontrast till det utdragna introt. Och lyssnaren är vid det laget gastkramad.
The Lyres - Help You Ann (1982)
Garagerock-puritanen Jeff "Monoman" Conolly och hans band Lyres visste verkligen hur man skulle spela just garagerock. Den skulle spelas primitivt, monotont och med väldigt få watt i förstärkarna. Ja, det skulle låta tanigt och med mycket luft omkring. För att det ska rocka måste man jobba tätt tillsammans, åt exakt samma håll, som en spjutspets. Hör hur gitarr, farfisaorgel, bas och trummor förstärker varandra. Introt fångar in dig som lyssnare. Alla instrument kör riffet på fyra toner, som är fullständigt hypnotiserande i Help You Ann. Trummorna är i princip bara virveltrumslag som går av som pisksnärtar. Det är en del avbrott från det malande riffandet, särskilt i partier där Jeff Conollys sång markeras med trumvirvlar.
Men den stora uppvisningen i dynamik sker efter gitarrsolot [1:26-1:43]. Det som sker under dessa tio sekunder [1:44-1:54] är ett av rockhistoriens mest förhäxande mikroögonblick. Känner du igen knepet som La Peste använde i Better Off Dead? Farfisaorgeln stannar kvar på en vibrerande ton i sex magiska sekunder innan den går tillbaka in i riffet igen. Kom ihåg att intensitet är inte en fråga om watt och ljudvolym.
Pixies - Gouge Away (1989)
Jäpp, en favoritlåt med Pixies! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet loud-quiet-loud-dynamiken som Nirvana några år senare vände upp på hela 90-talet med: en nedtonad, avvaktande, ofta mollstämd och ibland melodisk vers som exploderar i refrängen med gitarrväggar och höjda röster. Mjukt och hårt förstärker varandra, omväxlande sordin och oväsen skapar dynamik. Hör också hur Pixies använder mollackord som skapar en förtätad stämning av undertryckta starka känslor - ilska, förtvivlan och skräck. Basisten Kim Deals hummande och nynnande förstärker det suggestiva och dröjande i verserna. Och Joey Santiagos gitarr låter som förvrängda feberdrömmar. Man kan förstå varför Gouge Away borrade sig in i mitt artonåriga medvetande då den kom.
Eftersom jag utnämnt juni till en inköpsfri månad går jag nu tillbaka i skivsamlingen för att leta rötterna till mitt musiklyssnande. Det är så lätt att glömma bort det som gav en kickar för tjugo år sen, i jakten på nya röster, band eller refränger. För varje The Nodzzz, Fergus and Geronimo eller Harlem man tror skapat den perfekta poppärlan så finns det en Julian Cope, Nick Drake eller ett Byrds. Artister och låtar som gett en kickar minst lika laddade som de man ständigt söker i det nya olyssnade. När jag, oftast av en slump, blir fångad av någon gammal favorit kan jag ibland förundras över varför jag inte gett den mer lyssningstid. Varför plockas den inte fram spontant ur skivhyllan utan att man påverkats av någon utomstående trigger.
Få låtar gör väl skäl för namnet som Top of the pops med The Rezillos. Den innehåller det gottaste ur påsen med Glam, Punk och Pubrock. Extremt spetsiga gitarrer, spretig sång, melodiös basgång och lättsmält refräng. The Rezillos representerar den sorts pop som gjorde att jag blev helt fångad av musik i de övre tonåren. Relativt lättillgängliga melodier som hade energi och rastlöshet men också en liten sårbarhet. Om ni är bekanta med The Undertones, Buzzcocks och Blondie så tänk Teenage kicks, Ever fallen in love och X offender. Triggern till att lägga plattan på skivspelaren kom förresten när jag letade efter fina Blondie videos på YouTube, vilket det finns gott om, men det får bli en annan post.
Jag har egentligen inget djupare förhållande till Cherry Red Records även om jag verkligen gillar Everything But The Girls första singel, Tracey Thorns A Distant Shore, Monochrome Sets Cast a long shadow och ibland spelar låtar från den gamla 99 pence-samlingsskivan Pillows & Prayers med artister som de redan nämnda och Felt, The Misunderstood, Ben Watt och många fler (lite märkligt är det att Monochrome Set har med Eine Symphonie Des Grauens på den trots att min vinylsingel av den är utgiven på Rough Trade). Bland dessa förstås också Marine Girls.
Men det var egentligen inte alls de som var min tanke när jag gick in på CD-WOW igår. Jag skulle kolla om de hade den mycket efterlängtade utgåvan av The Blue Ox Babes, gruppen Kevin Archer bildade efter sin tid med tidiga Dexys Midnight Runners, platta Apples & Oranges som just Cherry Red gett ut i år till ett vettigt pris. Det hade de och den ska beställas snarast. När jag ändå var inne sökte jag på Cherry Red och fick några träffar. Mest imponerade förstås boxen I'll Give You My Heart: Cherry Red Singles med bolagets singlar som ska släppas nu i höst. Jag tror knappast att jag kommer att köpa den men tänk vad coolt att de släppte Dead Kennedys Kill The Poor på singel mitt i all mjukare musik. Som om det funnits en tanke med det kom jag med buss 77 istället för 4 från Fridhemsplan till Hornstull efter jobbet och passade därför på att smita in en snabbis på Mickes Skivor. En av plattorna i den första cd-bunten jag kollade på i nyhetshögarna var samlingen med Marine Girls. Den snurrar nu och medan jag lyssnar är det väl inte mer än rätt att ni får en liten Cherry Red Extravaganza med hjälp av YouTube.
Låt oss återkomma till det engelska bandet The Fox som jag skrev om i mitt förra inlägg. En av höjdpunkterna på deras enda album (med den putslustiga titeln For Fox Sake) är Mr. Blank, en låt som ansluter sig till den engelska poptraditionen att häckla etablissemanget - speciellt trångsynta och trista karriärister - en tradition som började med The Kinks Well Respected Man och den har förvaltats av arvtagare som The Jam i Mr. Clean och Blur i Charmless Man.
The Fox - Mr. Blank
Vid första lyssningen kände jag omedelbart igen det där marschtaktsfasta obevekliga gitarriffet som banade sig fram i ett och samma ackord. Detta riff satt sedan länge redan i min ryggmärg.
Senare köpte jag amerikanska Clear Lights fullödiga enda platta från 1967, som särskilt är att rekommendera för er som redan är inne på andra samtida band som West Coast Pop Art Experimental Band och Love. Trots att Clear Light gjorde bländande psychpoprock och hade dubbla trummisar som skulle göra det dubbelt så fett, blev det ingen kommersiell succé för detta kortlivade band.
Clear Light - Sand
I sinnesutvidgande Sand fanns det där ödesmättade staccatoartade riffet igen. Javisst, det är helt uppenbart att låten jag tänker på är...
The Clash - London Calling
Dels är det inte alls otroligt att Joe Strummer eller Mick Jones som musikintresserade tonåringar lyssnade på The Fox platta redan när den kom ut 1970.
Men jag har en intressant hypotes när det gäller Clear Light. Är man en artist eller ett band på väg upp, som har släppt en eller två plattor, måste man bara smygkolla i skivaffärer om ens egna skivor finns där till försäljning. I början av 1979 befann sig The Clash på sin första turné i USA. Till helt nyligen hade deras skivor inte haft ordentlig distribution i Staterna, utan bara funnits i en del affärer tack vare direktimport. Självklart stod Strummer och Jones och letade efter The Clash och särskilt efter senaste Give 'Em Enough Rope i skivbackarna. 
I bokstavsordning följer Clear Light direkt efter The Clash (jag upptäckte att skivorna står bredvid varandra i min samling), och jag misstänker att Joe eller Mick fiskade upp Clear Light efter att belåtet ha konstaterat att Give 'Em Enough Rope fanns där. Ett halvår senare gick gruppen in i Wessex Studios hemma i London för att spela in London Calling.
Efter julklappsutdelningen i eftermiddags, några sekunder efter att jag satt in batterierna i den röda plastiga leksakssynten med en tillhörande överstyrd sångmikrofon som konstant gav rundgång, så var mina små pojkar igång och gjorde ren och skär primalpunk. Lillebror, som är tre år, hamrade fram ljuden ur synten. Hans femårige storebror undersökte samtidigt den mänskliga röstens bortre gränser i mikrofonen. Gutturala uppstötningar. Mormor undrade nervöst: "Kom det inga noter med den där..?". Mina söner fortsatte gå lös på det stackars instrumentet. Mormor frågade återigen nu mer besvärat pojkarna: "Kan ni inte sjunga en fin sång som Här kommer Pippi Långstrump?". Då drog mina pojkar ner brallorna på sina pepparkaksgubbedräkter och moonade för publiken. Kan det ha skett något liknande hemma hos bröderna Asheton eller hos bröderna Reid någon jul för många år sedan?
Apropå de sistnämnda brorsorna är det dags att rasta en tidstypisk video från det tidiga 90-talet. På den tiden var de ofta uppbyggda kring en serie "porträtt" i rörlig bild ur fokus och i flödande färg, jämför med REMs Losing My Religion eller Nirvanas Heart Shaped Box. Ja, det var närmare bestämt försommaren 1992, långt innan jag ens kunde drömma om att få två fina söner med en naturlig känsla för oväsen.
The Jesus And Mary Chain - Far Gone And Out
Jag har aldrig känt mig intresserad av punken, i varje fall inte sett ur en strikt musikalisk synvinkel. Kort sagt har musiken låtit alltför dålig i mina öron; och inte minst slarvig, dum, gapig och larvig. Men pratar vi postpunk då är jag på mammas gata.
Boomp3.com
Häromveckan lämnade jag hemmet och vardagssysslorna och småbarnsskötandet för en liten tur till matvarubutiken. I bilen spelade jag Magazine och deras debutsingel "Shot By Both Sides". Jag kände mig under några minuter ganska tuff och cool och lite punkig, trots att jag hade mjukisbyxor på mig och välling och blöjor på inköpslistan. Låten återfinns på Magazines debutplatta Real Life som kom 1978 och fullkomligt definierade termen postpunk.
Boomp3.com
Andra plattan, Secondhand Daylight (1979), fortsatte i samma spår. Man hör ekon av Roxy Music, David Bowie och kanske lite Cockney Rebel. Howards Devotos texter rörde sig kring litterära referenser och musiken var närmast progressiv. Momus har senare kallat Devoto för The Most Important Man Alive, i sin tribute-sång med samma namn. Eller var det NME-journalisten Paul Morley som gav Devoto detta epitet redan när det begav sig? På senare tid har jag hursomhelst inte tyckt att det varit någon överdrift.
Boomp3.com
Från tredje plattan The Correct Use Of Soap (1980) lyssnar vi på ett lite bortglömt spår. "Sweetheart Contract" är verkligen tidstypisk new wave. Lyssna på stråkmaskinen och den malande basen. Jag kan också se framför mig hur bob hund sitter i sina söderlägenheter och diggar den här låten.
Vad ramlade vi över här då? Via Julian Cope, Wah!Heat och Mekons på You Tube, hittade jag denna lilla anspråkslösa låt, I wanna be free. En liten bagatell med ett New York Dolls likt sväng och en refräng som hade funkat fint som flugpapper,och visst finns där en liten The Undertones känsla. The Rings var en löst sammansatt grupp som i maj 1977 släppte sin enda singel på punk/pubrock bolaget Chiswick.
Mest intressant ur pophistorisk synvinkel är väl det faktum att sångaren Twink varit trummis i det underbara 60-tals bandet Tomorrow. Efter Tomorrow fortsatte han till Pretty Things och på 70-talet spelade han med The Pink Fairies. Efter The Rings fortsatte Twink på egen hand medan några av de övriga medlemmarna bildade det kortlivade bandet The Maniacs.
Ni kan den klassiska frågeställningen, vilken skiva skulle ni ta med till en öde ö. För mig är Buzzcocks Singles going steady packad många av årets dagar. En skiva omöjlig att motstå då både innehåll och utförande är fulländat. Som Nomads en gång sjöng så är det verkligen 16 forever. Detta trots att Devoto inte medverkar på någon låt och endast skrivit Orgasm addict tillsammans med Pete Shelley.
Nej vill man ha Devotos Buzzcocks får man skaffa sig fyraspårs EPn Spiral scratch. Eller kanske ännu hellre LPn Time´s up, som samlar låtar från en session 18 oktober 1976, deras första inspelning. På plattan finner man alla Spiral scratch låtarna i lite stökigare versioner. Dessutom en inspelning av Orgasm addict. De lyckas också med att göra en cover på Troggs I can´t control myself som står väl upp mot orginalet. Överlag hör man redan här att bandet sticker ut jämfört med de flesta andra punkband. Man lyckas balansera mellan stök, melodier, kraft, luftighet och energi på ett oerhört skickligt sätt.
Howard lämnade efter Spiral scratch inspelningen och fortsatte i Magazine. Skapade stor musik även där, Shot by both sides är en av rockhistoriens allra bästa singlar, men den historien får berättas någon annan gång.
Fina rörliga bilder med dålig synk
Sedan har vi de seriösa politikerna. Band som Hoola Bandola, Blå Tåget och Nationalteatern. Musiker som kunde spela och tyckte de hade något himla seriöst att säga. Nationalteatern är det band som hållit bäst tack vare sitt mer rockiga anslag. Men här finns pärlor bland ostronen som till exempel Stoppa Matchen, Den ena handen vet vad den andra gör och Sillstryparns klassiker: Doin´ the omoralisk schlagerfestival. Så finns där förstås Peps också, denne ständige överlevare som är en av de få som fortfarande låter lika bra nu som då.
En riktig joker dyker upp i encyklopedin: Tom Zacharias. Idag mest hågkommen för Belinda och uppföljaren Belindas döttrar som såldes via annonser i porrtidningar. När ni väl kommit över de osedvanligt råa porrtexterna kommer ni att höra ett av de få exemplen på riktigt bra sjuttiotalsfunk som gjordes i Sverige. Finns numer återutgiven på cd tillsammans med de engelskspråkiga versioner som aldrig kom ut när det begav sig.
Bäst av alla var förstås Philemon Arthur and The Dung; kvintessensen av allt som var bra med proggen. Musikaliskt kaos, vansinne och poesi i en glittrande förening, absurda dada texter ackompanjerade av diverse hushållsattiraljer. Philemon lyckades inte bara få Grammis galan nedlagd under många år de är också ett av de få band från denna era som fortfarande låter fräscha och helt unika. Vill ni ha en fylligare redogörelse för dessa två senare inriktningar och Philemon rekommenderas Håkan Laghers bok ”Proggen: musikrörelsens uppgång och fall”.
senaste knippe trista låtar om sin senaste skilsmässa. Tror fan att ingen orkar vara gift med dessa bleka kopior. Anders gör inte detta misstag, vi behöver inte höra honom tala om hur han mår idag, det förstår vi genom att se genom de ögon han ser på omgivningen med. Här serveras inga enkla svar, tvetydigheter och tvivel staplas på varann i en aldrig sinande ordström som närmaste för tankarna till beat poeter som Ferlinghetti, Kerouac och William Burroughs. Dystopi och romantik med ett stänk cut up i helig allians. Med andra ord inget som får försäljningslistorna att rulla igång. Musikaliskt finns här stänk av vispop, rock, reggae, elektroniskt, country och jazz men med grundstommen i den perfekta tre minuters poplåtens arkitektur. Rönnbloms samlade produktion är en svensk kulturskatt utan like i våra musikannaler.En sak är att dö för det
som man aldrig trott sig se
en annan sak att dö för det man anat
Punk. Visst de skulle dröja men det är faktiskt så att delar av den idag ofta kollektivt bespottade proggen innehöll element av prepunk som var precis lika viktiga för vad som skulle komma att hända i Sverige som någonsin Stooges och Jonathan Richman i USA eller pubrocken i England. Proggen var både en vägvisare och något att revoltera mot. Något man kunde köra över med snabba ackord men också något man kunde dra nytta av när det gäller hur en egen musikkultur byggs rent praktiskt. Jag har alltid sett Kjell Höglund som en outsider på den svenska proggscenen. Han drogs minst lika mycket till mysticism som marxism och han var ofta hellre lekfullt naiv än plakataktiv men framför allt var han punk. I betydelsen att han gick helt sin egen väg. Att han gjorde det själv utan att vänta på andras godkännande. Något som dock inte var så svårt som man kan tro på den svenska vänsterkanten 1971. Det som senare skulle komma att skällas för den dogmatiska, stela, humorbefriade och osvängande proggen var fortfarande en helt öppen affär när Kjell gjorde sin första platta Undran.
1971 hade Hoola Bandoola Band precis övergett engelskspråkiga texter och gett ut sin första platta och dess namn hade faktiskt passat lika bra på en 80-talsbar med kopplingar till ultraliberala Frihetsfronten som någonsin Laissez faire. Hoolas första hette Garanterat Individuell. Det kunde ha varit en programförklaring för SAF men också för Kjell Höglund. Samtidigt kunde Contact släppa en så spelmansgille- och Evert Taube-doftande singel som Fyrvaktarens Dotter (om inte låtskrivarnaTed Ström och Lorne de Wolfe tokspisat Balladen om Briggen Blue Bird av Hull innan de satte ihop den ska jag äta upp mitt ex av Till det kämpande Vietnam som är precis så tråkproggig som ni föreställer er med stelopererat osvängig frireligiös sång och baksidestext av Jan Myrdal och allt) på storbolaget Polydor och ändå ses som ett proggband och året efter gav Charlie och Esdor ut den tokflummiga Grönt e skönt på proggens moderskepp Musiknätet Waxholm (MNW), en EP som låg betydligt närmare Pughs debutplatta Ja dä ä dä än partiprogrammen från VPK eller KPML(r). Proggen var helt enkelt mer än vad det vid första anblicken kan verka men nu skulle det ju handla om Kjell Höglund.
Själv köpte jag Kjelles debutplatta Undran på lilla affären Ängsull (mest känd för att de sålde mycket gamla militärkläder och att försvarets Rysslandsexpert Kihlsten var make till ägarinnan) i Uppsala för en tia för knappa femton år sedan. Det står hans namn, skivtiteln och ett telefonnummer handtextat på ena etiketten medan den andra bara lyser vit. Inget omslag och ursprungligen saknade plattan det. Historien om Undran och låtlistan hittade jag istället på dubbeln Undran och Blomstertid (från 1979?) där Kjell samlat sina två första skivor. Vid det laget fanns det till och med ett skivbolagsnamn i form av Alternativ. Det var ju det han var. På baksidan av dubbeln berättar han om hur man gör sina egna skivor och det är här det blir punk eller åtminstone DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Det var det punken ville lära oss innan den kidnappades och kläddes i nitar och tuppkammar. Kjell låg bara lite före.
Jag ger er en radda lösryckta citat från skivomslagets baksida: ”Vi spelade in fyra gånger hemma i min lägenhet”, ”När vi spelat in två gånger insåg vi att det fanns något som heter lågbrusband”, ”Sen fick vi höra att det skulle kosta femhubndra att få banden klippta med sångerna i rätt ordning och lämplig paus mellan dom. Bengt gjorde det istället”, ”När vi kom till Europafilm för gravering blev det en jäkla cirkus”, ”Vi hade inget konvolut till att börja med utan bara en vit innerpåse, och vi hade otryckta etiketter som jag själv fyllde i”, ”Sen sålde vi till vänner och ute på stan och på krogen och på studenthem och sisådär och nästan alla trodde att det var något skumt”, ”Och bry dig inte om dom som tycker det är larvigt och att bara dom som är jättebra ska göra skivor och att det måste vara supersound och helst fyrakanalsstereo. Dom har inte fattat vad som håller på att hända”.
Hur låter det då? Taffligt, eget, barnsligt, vackert, tunt, vispoetiskt, naivt, ålderdomligt. Visa dagar har jag verkligen svårt att förstå vad jag ser i det här men andra vill jag bara sitta på ett solvarmt golv och försvinna in i Kjells värld. Några år i mitten och slutet på 80-talet hade Kjell faktiskt något som kanske kan kallas för hits med låtar som Maskinerna är våra vänner, En stor stark och Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Den sistnämnda en nyinspelning av andra spåret på Undran. Tyvärr var låten den här gången inte ”…inspelad på valborgsmässofest hos min vän trollkarlen. Därav den skrattande flickan.”
Kjell Höglund har förstås gjort mängder av skivor, skrivit böcker och gett konserter i massor sen Undran kom ut första gången men frågan är om han någonsin igen träffat så rätt, om han så perfekt slagit an den naiva strängen men samtidigt kommit ihåg att myntet alltid har två sidor. Det är ju trots allt här som Gustav bor under en trappa/ där bor och hans mamma och pappa och det är här vi kan Titta på Tant Solen/ Hur hon breder ut den gula kjolen samtidigt som vi får komma in i Tekniska Röntgencentralen där Vi har så många fina och glänsande maskiner/som pekar ut dom skyldiga och ger dom mediciner och det är här Kjell sjunger Jag har hört smällen från en handgranat/den låg i magen på en soldat/det gjorde mej desperat i låten Jag bor i en butelj. Medan jag lyssnade på Undran och kontrollerade lite fakta på Kjells hemsida och MySpace fick jag reda på att han varit väldigt dålig under hösten men att han ska vara på bättringsvägen. Jag hoppas verkligen att han ska kunna fortsätta att gå sin egen väg.
Jag avslutar som jag började. Som Kjell gör på skivan.
märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer
Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.
Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.
* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .
Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.
Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)
* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.
Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.
Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)
* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.
Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.
Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)
* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.
Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.
Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)
* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.
Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.
Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)
* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.
Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.
Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)
* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.
Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.
Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))
* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.
Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.
Mästerverk: Yacht - Yacht
* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.
Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.
Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance
Vi hörs
Anders H
Eddie and the Hod Rods var pubrockens snabbaste och mest högljudda band, en inspirationskälla och dörröppnare för engelska punkband, som The Damned och The Sex Pistols. Hot Rods var limmet i skarven mellan dessa besläktade musikgenrer. Första albumet Teenage Depression är (titeln till trots) en hel karta med glädjepiller, till exempel har covern på Joe Tex Show Me ett sjuhelvetes driv.
Eddie and the Hot Rods river av Teenage Depression på TV-showen Supersonic sent år 1976
När jag kommer på besök i Skivdoktorns ofantligt spännande hem, kräver jag alltid direkt en genomspelning av Eddie and the Hod Rods frenetiska och genomsvettiga EP Live at the Marquee, samtidigt som kapsylerna lossas från ölflaskorna med löftesrika "plopp".
