Där man minst anar, del 2

Först nu har jag börjat grubbla över huruvida det är rätt att delta som soldat i krig eller inte. Var går gränsen för lojaliteten mot nationen? Idag känns de där frågorna lite passé när de flesta killar inte behöver göra lumpen. När jag var nitton lärde jag mig gladeligen att skjuta prick med Ak-5:a, kulspruta och granatgevär. Jag tyckte det var riktigt uppfriskande att gräva ståvärn i solskenet. Jag satt i skogsbrynet och signalerade koordinater med stor nit, så att artillerielden skulle ta där den skulle. Krig och hotbilder kändes så abstrakt för en yngling som mig, samtidigt som Sovjetunionen och Warszawapakten föll ihop och det kalla kriget nådde sitt slut.

När jag härom månaden var ute på krogen, nere i källaren på Bröderna Olsson, rammades jag av 2+2=? med The Bob Seger System som sprängde fram ur de risiga högtalarna.

boomp3.com

Jag fick en tankeställare. En fullständigt desperat antikrigslåt där en ung Bob Seger bad för sitt liv och var beredd att kallas för feg och dum för att han inte ville bli inkallad till krigstjänstgöring i Vietnam. I låten ställdes enkla frågor som var svåra att besvara för krigsivrarna. Detta var något helt annat än de lite högtravande protestsångare och folkies från den tidseran som sjöng om krig och fred, utan att nå fram och övertyga mig åtminstone. Det monotona garagerockriffet i 2+2=? var lika genomträngande som Bob Segers märgfulla röst. Sättet Bob sjöng på förde nästan tankarna till en sergants taktfasta ropande på rim (som i USA kallas military cadence) när han marscherar med trupp.


Kolla också in The Bob Seger System med halvhiten Ramblin' Gamblin' Man på Paul Revere & The Raiders TV-show It's Happening från 1969.

The Bob Seger System kom från Detroit, som i slutet av 60-talet rymde en rad band som spelade kärv och högenergisk rock. Mest kända var MC5 och The Stooges förstås, men det fanns fler exempel. The summer of love nådde aldrig staden, som stod i lågor i juli 1967 under det blodigaste och mest omfattande upploppet i modern amerikansk historia. Dessa händelser ledde till att Motown lämnade Detroit för Los Angeles, men många hävdar att upploppet också påverkade den lokala rockscenen.

Men Bob Seger alltså? I slutet av 70-talet blev han mycket stor i hemlandet USA, lika stor som den musikaliskt besläktade Bruce Springsteen, men utan att ha kritikerna på sin sida. I Staterna kallas den raka, bredbenta och tillbakablickande rocken för heartland rock, som kretsar kring den vanlige arbetarklass-amerikanens tillvaro. Nej, tacka vet jag då Creedence Clearwater Revival!

Skivhyllan 1981 The Keys-Album

The Keys-I don´t wanna cry
Höger klicka och öppna i nytt fönster

Att använda sig av musikaliska referenser i sitt skrivande kan ha sina sidor. Ofta är det nödvändigt för att sätta in ämnet i ett sammanhang. Om man bara låter det sväva helt fritt utan någon som helst omvärldskontakt kommer texten högst troligt att bli oläsbart flummig. Jag tycker också det är kul att kanske få nya namn att kolla upp, om man gillar artisten det vill säga. Det händer ju också tvärtom ibland. Ett namn etsar sig fast i minnet, men det är för att det använts i en recension av låt oss säga Radioheads nya, ett namn som jag egentligen satt varningsflagg för.

Sen kan man naturligtvis vara olika skicklig på att referera. Ett tråkigt sätt är att använda sig av helt nya band som inte fått tillräcklig spridning eller genomslag och bara når de allra mest insatta. Lika trist är hänvisa till obskyra band från förr som endast finns på ett fåtal sjutummare eller svåråtkomliga samlingar. Jag tycker nog det skall finnas åtminstone en rimlig chans att kunna lyssna på artisterna som man använder som referens.

Men nästan lika tråkigt är att ta till helt uppenbara referenser. Att bara skriva Beatles vad gäller 60-tals pop, Aretha Franklin för att beskriva soul eller Bruce Springsteen kopplat till stelbent rock, blir väldigt grovhuggigt. Fördelen är naturligtvis att de flesta på något sätt får ett hum om vad det rör sig om. Om man däremot kan precisera detta lite närmare, försöker hitta gemensamma ljudbilder, sånginsatser, låtstrukturer, instrumentsättningar, körer eller stämningar och så vidare, så funkar det. Nog om detta, inledningen är till viss del ett urskuldande för kommande orgie i namedropping.

Om The Keys finns inte mycket information att hitta. Bandnamnet och albumtiteln är ju inte heller de roligaste orden att googla, prova själv. Men jag har fått fram att Londonbandet endast släppte denna lilla juvel och att vissa av medlemmarna fortsatt med karriärer i andra för mig helt okända band. Sättningen är enkel, fyra män, två gitarrer, en bas, ett trumset och tre röster. Allt känsligt producerat av Joe Jackson, som lyckas knyta ihop plattan trots att låtarna spretar åt lite olika håll, här samsas 60-talspop, surfpop, rock´n roll och powerpop med new wave. Helt enkelt en sammanfattning av Elvis Costellos skivsläpp mellan 77 och 82.

När jag lyssnar slås jag varje gång av hur snärtigt det låter. Det finns inte ett uns trötthet eller seghet, alla låtarna är inte hundraprocentiga men den smittande entusiasmen som bandet visar döljer det mycket väl. Skivans första spår Hello hello är hårt driven powerpop med mycket stämsång. Den hade inte gjort bort sig på the Plimsouls mästerverk Everywhere at once. Den påminner också en hel del om Cheap Tricks popigare låtar, tänk Surrender. Nästa spår It ain´t so är det mest tidstypiska. Lätt avig och knyckig pop, liknande vad XTC och Elvis Costello sysslade med i slutet av sjuttiotalet. Sångaren pratsjunger fram versen på ett sätt som påminner väldigt mycket om hur Elvis sjunger tidigt i sin karriär.

Visst får Nick Lowe plats också i denna post, One good reason är någon slags puttrig dansbands rock´n roll, sådan som Nick är mästare på, och det är menat att vara ett positivt omdöme. Listening in är ringlande powerpop a la 1976, med skönt gitarrspel men lite tam refräng. Men den blir en bra språngbräda till plattans bästa spår, tillika postens ljudspår I don´t wanna cry. Här landar vi på Flamin´ Groovies och deras täta gitarrbaserade pop främst representerad på Shake some action, med en melodi i rakt nedstigande led från 60-talets allra ljuvligaste pop. Lyssna själv och jag hoppas att ni blir lika varma i sinnet som jag blir när jag lyssnar.

Saturday to Sunday night är ytterliggare en sprattlande poplåt, med tydlig Plimsouls referens. Men det doftar också tidiga The Bangles, kolla gärna in EPn The real world från -82. Fem låtar med samma sprudlande och lätt spattiga känsla.

Sida B fortsätter i samma anda och jag nämner bara If it´s not to much som ligger nära I don´t wanna cry i sin karaktär. Med ett ännu ljuvligare gitarrspel påminner den en hel del om The Toms platta från -79, låten är dock ett litet snäpp svagare än sin like på sida A.

Jag har inte en aning om hur svår denna platta är, minns inte var jag köpte den. Men om den dyker upp så rekommenderar jag alla som gillar någon av de artister som nämnts i texten att plocka upp den, och om någon vet mer om bandet så tar jag gärna emot informationen.