Oh Karen!

Eleganter del 3 - Judee Sill

Jag var inte beredd. Den gick rakt in och rotade i mina känsligaste vrår. Det gick liksom inte att stålsätta sig och ta herraväldet över låten.

boomp3.com

Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.

Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.

Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.

Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.

If I Were The Carpenters... #1

boomp3.com

Etta på min lilla topplista får This Masquerade bli. En personlig favorit som återfinns på albumet "Now & Then" från 1973. Låten fångar in lite av mystiken kring Karen Carpenter. Här får hennes djupa röst fullt utrymme. Texten är underbar, igenkännbar för alla som någon gång haft svårt att kommunicera om viktiga saker...

Are we really happy with this lonely game we play
Looking for the right words to say
Searching but not finding - understanding anyway
We're lost in this masquerade

Both afraid to say we're just too far away
From being close together from the start
We tried to talk it over but the words got in the way
We're lost inside this lonely game we play

If I Were The Carpenters... #2

På albumet "Close To You" återfinns Love Is Surrender, en rapp och flink popdänga som flyter fram som en rinnande å. Tänk så lätt det låter, men så svårt det ändå är i grunden.

boomp3.com

Här hittade jag en fräck karaokeversion som tål att ses flera gånger:

If I Were The Carpenters... #3

1971 kom det självbetitlade albumet "Carpenters". Här hittar man bland annat en av deras mest bisarra låtar, Druscilla Penny. Stilen är barock harmoni-pop, ungefär som Paul McCartney eller Jeff Lynne skulle ha kunnat skriva den. Texten beskriver baksidan av groupie-livet, inte så lite moraliserande. Känns sådär faktiskt, texten alltså. Men annars är det ju en ytterst fin liten "ditty" - och ett av få tillfällen då broder Richard står för lead-sången.

boomp3.com

If I Were The Carpenters... #4

Jag fortsätter med att förgylla (förpesta) läsarens tillvaro med ytterligare ett albumspår från "A Song For You". Låten heter Crystal Lullaby och redan titeln avslöjar hur det låter. En underbar (vedervärdig) mjukpoplåt som tar oss till en naiv (larvig) sagovärld, till "the land of make-believe". Harmonierna är utsökta (sliskiga) och arrangemanget är fulländat (överlastat). Alla låtar med det snyggaste (fulaste) instrumentet oboe är ju fantastiska (hemska). Och här håller sig oboen på helt rätt (fel) sida om Emmerdale Farm (Hem till gården)!

boomp3.com

If I Were The Carpenters... #5

När jag var barn i mitten av 70-talet så är jag säker på att de spelade mycket Carpenters i radion. Melodiradion som det ju faktiskt hette då. När jag sedan "upptäckte" syskonduon någon gång i början av 90-talet så kändes det som att jag redan hade hört alla låtar. "Top Of The World", "Yesterday Once More", "Superstar" hade på något sätt redan satt sig i mitt undermedvetna. Eller, rättare sagt, ljudet från radion i köket hemma hade väl helt enkelt nått mina öron vare sig jag ville det eller inte. (Jag får samma känsla av "Goodbye Yellow Brick Road".)

Det var en rolig process att köpa skivorna, jag minns det som igår. Albumen fanns på lågpris-cd på en Statoil-mack i studentområdet Ålidhem i Umeå. Jag minns att jag smög dit flera kvällar i rad och köpte flera Carpenters-album (de hade även, märkligt nog, de tidiga Bee Gees-albumen "Idea" och "Horizontal" på cd), varav det första jag köpte nog var "A Song For You" (1972). Jag ska inte kokettera. Deras album är fyllda av bedrövligt såsiga låtar som knappt går att lyssna på. Men på varje skiva finns alltid tre, fyra kanonlåtar.

Långt bak på albumet "A Song For You" dyker exempelvis Road Ode upp. Aldrig har Carpenters groovat så mycket som här, även om deras typiska kännetecken knappast går förlorade. De känns plötsligt lite "streetsmart". Lyssna hur refrängen lyfter och supersvänger, hur svärtan lyser igenom, hur rytmsektionen Hal Blaine och Joe Osborn arbetar som om de kompade Curtis Mayfield. Hör också de nästan - dare i say it - progressiva inslagen, en musikalisk dynamik som lika gärna skulle kunna komma från Genesis eller Caravan.

boomp3.com