Var e brudarna?

Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.

Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.

Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.


The Rascals feat. Molly Holt - Echoes

Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.

Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.


Odessey - Native New Yorker

Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.

Burt Bacharach på egen hand

För åtta-nio år sedan kunde jag fortfarande sitta uppe en hel natt och se Oscarsgalan direktsänd på TV, utan att det kostade på eller gjorde speciellt mycket om jag sov långt in på eftermiddagen efteråt. Under en av galorna åren kring millenieskiftet, mellan prisutdelningarna, satt Burt Bacharach vid flygeln och sjöng What The World Needs Now Is Love med sin vingliga men innerliga röst. Det var mäktigt att se honom själv framföra klassikern som han skrivit, men som flera artister tagit till sin egen. Plötsligt gjorde Dionne Warwick entré och sjöng tillsammans med den man som skänkt henne sina finaste låtar. Nostalgin stod som spön i backen. För en djupt sentimental själ var det förstås på tok för mycket och jag bröt ihop i TV-soffan.

Om man bortser från att Raindrops Keep Fallin' On My Head är som gjuten i soundtracket till min tidiga barndom, så var det genom Dionne Warwick som jag upptäckte Burt Bacharachs musiks storhet. För mig kommer Dionne alltid att vara en av de finaste av kvinnliga sångerskor, otroligt värdig och nästan moderlig i sin sångstil. Det känns som om vi har spenderat mycket tid tillsammans genom åren.

Det dröjde emellertid innan jag mötte Burt Bacharach i egen hög person. Det mesta på albumen han gav ut i eget namn från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var instrumentala spår. Men någon gång ibland sjöng han också.

boomp3.com

På hans självbetitlade platta från 1971 finns den sorglösa Hasbrook Heights som fungerar perfekt med Burts anspråkslösa sätt att sjunga på. Bacharachs musik må vara full av finesser och han låter sig inte hindras av populärmusikens ramar som låtskrivare och arrangör. Burts röst har däremot sina begränsningar. Men han använder den skickligt ändå. Annars brukar man ofta begrava en svag röst i mixen eller lägga på en ekoeffekt för att dölja dess brister. Burt vågar göra tvärtom och komma nära. Med sin mänskliga bräcklighet lyckas han visa låtarnas innersta känslomässiga kärna. Han lyfter fram enkelheten i sin raffinerade musik. Jag tar fram ytterligare ett exempel från uppföljaren Living Together från 1973.

boomp3.com

Både Hasbrook Heights och The Balance Of Nature finns också att avnjuta på Dionne Warwicks underbara skiva Dionne från 1972, den sista hon gjorde tillsammans med låtskrivarteamet Burt Bacharach och Hal David (som vi heller inte får glömma).

Easy listening? Definitivt inte!