Prefab Sprout: I Remember That

I början hade jag fasligt svårt för Prefab Sprout. Jag kunde ICKE höra storheten. Tyckte mest att det var smörigt och fruktansvärt plastigt producerat. I remember that. Nuförtiden kommer det i vågor: begäret att få höra lite Prefab då och då. Att få känna den innerliga lyxen och den oefterhärmliga elegansen. Att få susa med i de stora känslorna och leva mig in i de intrikata låtarrangemangen.

Lyssna på den här oantastliga låten till exempel. De rent mekaniska delarna vers, brygga, refräng har liksom spelat ut sin roll. Skrivs det överhuvudtaget sådana här låtar längre? Musiken sitter ihop efter egna regler, låten är sig själv och inget annat. Visst är det oerhört genomkomponerat, men mer som en evergreen. Och det känns jäkligt skönt att (tematiskt) bada i ännu mer nostalgi.

"These Are The Streets, I Used To Walk..."

Texterna här på Spengo har på sistone varit rejält nostalgiska. Undrar vad det beror på? Men det är klart, det var inte lätt att vara nostalgisk t ex under tonåren, snarare var det väl omöjligt eftersom allt (ännu) var så distanslöst. Även musiken vi skriver om kan ju i sig vara nostalgisk och sentimental. Inte undra på att vemodet aldrig är långt borta.

Vid flera tillfällen har jag lyft fram Madness fjärde album, The Rise And Fall (1982), och det har inte bara varit för att det var en av de fem första LP-skivorna jag skaffade. 1983, när jag var tretton år, tyckte jag att det var en fantastisk popskiva, även om den delvis lät lite märklig i mina oerfarna öron. Jag tycker fortfarande att det är en av åttiotalets bästa popskivor.

Låten som surrade och snurrade vid denna tid var ju superhitten "Our House", en låt som jag faktiskt har haft oerhört svårt att tröttna på. Egentligen mot alla odds. Den borde vara i riskzonen för uttjatning, men jag går igång på den varje gång. För många har nog den låten helt förknippats med Madness. Eller snarare tvärtom.

The Rise And Fall, albumet där "Our House" ingår, spretar musikaliskt och tar rejält avstånd från gruppens tidiga, "roliga" ska-pop. Men på något sätt hänger allt ihop till en unik, närmast konceptuell helhet. Här dyker en ganska bister och sällsam vardag fram. Låtarna är små detaljrika, diskbänksrealistiska berättelser om det ibland desperata livet i England. Urbrittiskt!

Låter det inspirerat av The Kinks och Ray Davies? Well, parallellerna finns där, helt klart. "Primrose Hill" är ett gott exempel på när text, musik, sång och arrangemang strålar ihop till fulländning. Känslan är dock otäck; faran/fattigdomen/galenskapen lurar runt hörnet och just denna förtätade stämning åskådliggörs med hjälp av de mäktiga musikaliska inslagen.

Boomp3.com

En tillbakablickande, nostalgisk feeling får jag också av titellåten "Rise And Fall", som även den är rejält Kinks-doftande. Gladare låt har man dock hört. Mollskiftningarna håller borta en naiv glättighet och gör att desperationen inte släpper taget. Det hela blir liksom obönhörligt. Inte hopplöst, men obönhörligt.

Boomp3.com