Vi bryter tystnaden för lite konsthistoria

Ok ni får hoppa förbi intervjun om ni vill men ni måste se framförandet av Vincent van Gogh. Det startar ungefär 1.40 in i klippet. Kolla hur Cale myser i soffan.

Jonathan, Jonathan

Skivhyllan 1995 Jonathan Richman - You must ask the heart

Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.

Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).

När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.

En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.

Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet

Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.

Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.

Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.

Skivhyllan: Kjell Höglund – Undran (1971)

En sak är att dö för det
som man aldrig trott sig se
en annan sak att dö för det man anat

Punk. Visst de skulle dröja men det är faktiskt så att delar av den idag ofta kollektivt bespottade proggen innehöll element av prepunk som var precis lika viktiga för vad som skulle komma att hända i Sverige som någonsin Stooges och Jonathan Richman i USA eller pubrocken i England. Proggen var både en vägvisare och något att revoltera mot. Något man kunde köra över med snabba ackord men också något man kunde dra nytta av när det gäller hur en egen musikkultur byggs rent praktiskt. Jag har alltid sett Kjell Höglund som en outsider på den svenska proggscenen. Han drogs minst lika mycket till mysticism som marxism och han var ofta hellre lekfullt naiv än plakataktiv men framför allt var han punk. I betydelsen att han gick helt sin egen väg. Att han gjorde det själv utan att vänta på andras godkännande. Något som dock inte var så svårt som man kan tro på den svenska vänsterkanten 1971. Det som senare skulle komma att skällas för den dogmatiska, stela, humorbefriade och osvängande proggen var fortfarande en helt öppen affär när Kjell gjorde sin första platta Undran.

1971 hade Hoola Bandoola Band precis övergett engelskspråkiga texter och gett ut sin första platta och dess namn hade faktiskt passat lika bra på en 80-talsbar med kopplingar till ultraliberala Frihetsfronten som någonsin Laissez faire. Hoolas första hette Garanterat Individuell. Det kunde ha varit en programförklaring för SAF men också för Kjell Höglund. Samtidigt kunde Contact släppa en så spelmansgille- och Evert Taube-doftande singel som Fyrvaktarens Dotter (om inte låtskrivarnaTed Ström och Lorne de Wolfe tokspisat Balladen om Briggen Blue Bird av Hull innan de satte ihop den ska jag äta upp mitt ex av Till det kämpande Vietnam som är precis så tråkproggig som ni föreställer er med stelopererat osvängig frireligiös sång och baksidestext av Jan Myrdal och allt) på storbolaget Polydor och ändå ses som ett proggband och året efter gav Charlie och Esdor ut den tokflummiga Grönt e skönt på proggens moderskepp Musiknätet Waxholm (MNW), en EP som låg betydligt närmare Pughs debutplatta Ja dä ä dä än partiprogrammen från VPK eller KPML(r). Proggen var helt enkelt mer än vad det vid första anblicken kan verka men nu skulle det ju handla om Kjell Höglund.



Själv köpte jag Kjelles debutplatta Undran på lilla affären Ängsull (mest känd för att de sålde mycket gamla militärkläder och att försvarets Rysslandsexpert Kihlsten var make till ägarinnan) i Uppsala för en tia för knappa femton år sedan. Det står hans namn, skivtiteln och ett telefonnummer handtextat på ena etiketten medan den andra bara lyser vit. Inget omslag och ursprungligen saknade plattan det. Historien om Undran och låtlistan hittade jag istället på dubbeln Undran och Blomstertid (från 1979?) där Kjell samlat sina två första skivor. Vid det laget fanns det till och med ett skivbolagsnamn i form av Alternativ. Det var ju det han var. På baksidan av dubbeln berättar han om hur man gör sina egna skivor och det är här det blir punk eller åtminstone DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Det var det punken ville lära oss innan den kidnappades och kläddes i nitar och tuppkammar. Kjell låg bara lite före.



Jag ger er en radda lösryckta citat från skivomslagets baksida: ”Vi spelade in fyra gånger hemma i min lägenhet”, ”När vi spelat in två gånger insåg vi att det fanns något som heter lågbrusband”, ”Sen fick vi höra att det skulle kosta femhubndra att få banden klippta med sångerna i rätt ordning och lämplig paus mellan dom. Bengt gjorde det istället”, ”När vi kom till Europafilm för gravering blev det en jäkla cirkus”, ”Vi hade inget konvolut till att börja med utan bara en vit innerpåse, och vi hade otryckta etiketter som jag själv fyllde i”, ”Sen sålde vi till vänner och ute på stan och på krogen och på studenthem och sisådär och nästan alla trodde att det var något skumt”, ”Och bry dig inte om dom som tycker det är larvigt och att bara dom som är jättebra ska göra skivor och att det måste vara supersound och helst fyrakanalsstereo. Dom har inte fattat vad som håller på att hända”.

Hur låter det då? Taffligt, eget, barnsligt, vackert, tunt, vispoetiskt, naivt, ålderdomligt. Visa dagar har jag verkligen svårt att förstå vad jag ser i det här men andra vill jag bara sitta på ett solvarmt golv och försvinna in i Kjells värld. Några år i mitten och slutet på 80-talet hade Kjell faktiskt något som kanske kan kallas för hits med låtar som Maskinerna är våra vänner, En stor stark och Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Den sistnämnda en nyinspelning av andra spåret på Undran. Tyvärr var låten den här gången inte ”…inspelad på valborgsmässofest hos min vän trollkarlen. Därav den skrattande flickan.”



Kjell Höglund har förstås gjort mängder av skivor, skrivit böcker och gett konserter i massor sen Undran kom ut första gången men frågan är om han någonsin igen träffat så rätt, om han så perfekt slagit an den naiva strängen men samtidigt kommit ihåg att myntet alltid har två sidor. Det är ju trots allt här som Gustav bor under en trappa/ där bor och hans mamma och pappa och det är här vi kan Titta på Tant Solen/ Hur hon breder ut den gula kjolen samtidigt som vi får komma in i Tekniska Röntgencentralen där Vi har så många fina och glänsande maskiner/som pekar ut dom skyldiga och ger dom mediciner och det är här Kjell sjunger Jag har hört smällen från en handgranat/den låg i magen på en soldat/det gjorde mej desperat i låten Jag bor i en butelj. Medan jag lyssnade på Undran och kontrollerade lite fakta på Kjells hemsida och MySpace fick jag reda på att han varit väldigt dålig under hösten men att han ska vara på bättringsvägen. Jag hoppas verkligen att han ska kunna fortsätta att gå sin egen väg.



Jag avslutar som jag började. Som Kjell gör på skivan.

märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer

Med mätarna på rött

Det var några dagar sedan. Precis när jag närmade mig rulltrappan som skulle ta mig upp från perrongen på Sundbybergs tunnelbanestation slumpade den bärbara fram en minnestripp. Velvet Underground och Stephanie Says. Det var Uppsala och mitten av 80-talet. Via Bowie, Iggy och BK-Records stora satsning på midpriceskivor, 39 kronor styck eller tre lite billigare, hade jag hittat fram till Velvet Underground och Lou Reed. John Cales soloplattor väntade fortfarande runt hörnet. Det fanns två stora svenska poptidningar på den tiden. Schlager i Stockholm och Ritz i Göteborg. Ganska snart skulle de slås samman till först Schlitz och sen Slitz för att så småningom sjunka ned i ett djupt träsk av förlegad grabbighet.

Lennart Persson hade en personlig tio-i-topp sida i Ritz. Det var väl mest hans vanliga blandning av borttappad soul, country och rock om jag minns rätt. I ett nummer ägnade han sig helt åt en skiva. VU. Det var plattan som skulle ha blivit Velvets tredje eller fjärde men som aldrig gavs ut. Plattan vars låtar Lou Reed återvänt till under sin solokarriär. Här fanns bland annat förlagan till den Caroline Says som jag älskade på Berlin. Stephanie Says. Det blev en låt jag måste höra.

Eftersom det här var innan musikhistorien låg några knapptryckningar bort blev det en jakt i Uppsalas skivaffärer. Av alla ställen hittade jag den på Meiers. Skivaffären i St: Per som mest var känd för att vara dyr och låta klassisk musik gå före populär.



Det räckte med att se skivan för att veta att den var fantastisk. VU-mätaren på framsidan som slog över på rött. Det coola bandfotot på baksidan där Sterling Morrison tittar bort från fotografen (samma bild som jag i flera år hade som affisch i min första lägenhet – precis ovanför dörröppningen mellan hallen och rummet). Den hade till och med ett infoblad med massor av bitar till rockhistoriepusslet jag försökte lägga.

Ändå var det ingenting mot att komma hem och lägga skivan på skivtallriken. Först urladdningen i I can’t stand it och sen den otroligt vackra Stephanie Says med sitt avslutande mantra om hur kallt det är i Alaska. She’s my best friend, Lisa Says, Ocean, Foggy Notion och sen Velvets kanske mest avspänt svängande bagatell Temptation inside your heart. En låt som tilläts innehålla uppmaningar om att stänga dörren, en låt som namedroppar Martha and the Vandellas, en låt som talar om att elektricitet kommer från andra planeter och en låt om att frestelsen bor i hjärtat. Många, många år senare skulle jag höra Jonathan Richman sammanfatta mina känslor inför det här bandet i låten Velvet Underground. Då och där, mitt i tonåren, var det här det absolut coolaste jag hade hört. One of these day’s, Andy’s chest och så avslutningen I’m sticking with you där världens bästa trummis Maureen Tucker sjunger med sin oefterhärmliga röst.

I några omgångar har jag fått för mig att det är ok att rensa ut vinyl som inköpts på cd. Det har bland annat resulterat i att jag har ett irriterande hål mellan Give ’em enough rope och Sandinista men VU står kvar i hyllan trots inköpet av Velvetboxen. Jag antar att vissa plattor måste få vara som när man hörde dem första gången och eftersom boxmakarna splittrat upp VU låtarna som bonusspår till orginalplattorna är det här enda sättet (vid sidan av den bärbara) att få höra låtarna i rätt ordning. När jag spelar plattan idag låter den precis lika bra som när den släpptes och förmodligen som när inspelningarna av oförklarlig anledning glömdes bort i något arkiv.

Jag har för mig att Lennart Persson avslutade sin listgenomgång med att konstatera att det egentligen bara handlade om ett skitigt litet band från New York. Jag avslutar med att citera Jonathan Richman Twangy sounds of the cheapest types / Sounds as stark as black and white stripes / Bold and brash, sharp and rude / Like the heats turned off And you're low on food / How in the world were they making that sound? / Velvet Underground.