Så här kan en gitarr också låta

Jag gillar att se saker ur olika synvinklar. Det brukar ofta ge mig väldigt mycket att ibland försöka byta perspektiv och se om man på så vis kan få nya ingångar till företeelser. Det jag ska försöka illustrera här handlar om elgitarren och hur den används. Kort sagt finns det en hel del normer och traditioner som rätt många pop- och rockmusiker trots allt följer. Och då är min grundfråga: varför är det inte fler band/musiker som vågar sticka ut från normen?

Exemplet här kommer från den amerikanska gruppen Yo La Tengo. En väldigt sympatisk trio som byggt upp en trogen publik, släppt massor av skivor och gjort "sin grej" i tjugofem år. De vandrar lätt mellan genrerna och spelar vad som faller dem in: från inåtvända ljudlandskap och sköra ballader till solskenspoplåtar och avantgardistiska noise-monster. Ekon hörs alltsomoftast från Velvet Underground och Yo La Tengo har också porträtterat sina förebilder i filmen I Shot Andy Warhol.

Men till saken: 1991 släppte gruppen en EP vid namn That Is Yo La Tengo. Där hittar vi låten Walking Away From You - över vilken Lou Reeds ande verkligen vilar. Jag vet att det finns många som blir en smula uttråkade av sådana här låtar, som mer bygger på stämning och nerv än på harmonier och vers/refräng-upplägg. Men det vi ska fokusera på här är hur elgitarren används. Lyssna särskilt noga på vad som händer från knappt tre minuter in i låten.


Yo La Tengo - Walking Away From You

Jag antar att Walking Away From You har samma byggstenar och beståndsdelar som vilken låt som helst från, säg, Nirvana-skivan Nevermind som kom samma år. Men där Nirvana framgångsrikt använde sig av Pixies-receptet mjuk-hårt-mjukt-hårt så slår Yo La Tengo istället an helt andra nervsträngar. Spelar man låten riktigt högt så blir det faktiskt riktigt otäckt att lyssna. Själv blir jag till och med berörd av den där gitarren även på låg volym.

Musiktips: Fragments of a rainy season

John Cales Fragments of a rainy season är en liveinspelning från 1992 och en alldeles fantastisk introduktion till Cales musik. Här står hans röst och pianospel i ohotat centrum och vilka fantastiska låtar han gjort under sin långa solokarriär efter Velvet Underground. Själv skulle jag nog hålla Music for a new society och Words for the dying som mina favoritstudioplattor med honom. Bägge är väl representerade på liveskivan, men spår som Paris 1919, Fear (is a man's best friend) och Style it takes från Drellasamarbetet med Lou Reed är förstås också med och väldigt bra. Plattan öppnar fantastiskt med A child's christmas in Wales och Dying on the Vine och slutar inte förrän han hunnit spela 20 låtar med (I keep a) Close Watch och en cover på Leonard Cohens Hallelujah. Jag har inte hört allt John Cale gjort men är ganska säker på att ska man bara äga en skiva är det den här. Den enda låt jag direkt saknar är Taking your life in your hands. Tänk om man hade fått vara där. Jag hittar inte klipp från DVD:n Fragments of a rainy season på YouTube just nu men ni har Dying on the vine från Jools Holland nedan.

Punkarkeologi i Lou Reeds fotspår

Lou Reed var särskilt stor i Storbritannien under åren 1973-74 tack vare albumet Transformer, producerat av David Bowie och Mick Ronson. Reed påverkade många brittiska ynglingar djupt och de kom även i kontakt med hans gamla band The Velvet Underground för första gången. Några blev också sugna på att starta egna rockband.

boomp3.com

Just ett sådant band var Despair med Knox (Ian Carnochan) i spetsen, senare mest känd som frontfigur för punkbandet The Vibrators. Kortlivade Despair kom aldrig längre än till demostadiet. Men häromåret hamnade den ursprungliga demoversionen av Sweet Sweet Heart från 1973 på samlingen Glitterbest: 20 Pre Punk 'n' Glam Terrace Stompers.


Jag faller för att Sweet Sweet Heart har så fantastisk stuns. Låten visar upp en ung människas stormiga känsloliv i trashig glamrockskrud, vilket också gör jämförelserna med New York Dolls oundvikliga. Visserligen piskas det emellanåt upp ett moln av vitt oljud i den primitiva inspelningen, men det spelar ingen rock 'n' roll.

Knox tog med sig låten till The Vibrators och de spelade in en mycket lamare version till deras första album Pure Mania år 1977. Bland annat hade några textrader ändrats till något tamare än följande knivskarpa formulering:

I remember when we were young, things seemed to be so pretty
But now we're getting old, I feel things have become so shitty

Ett par spår längre fram på samlingen Glitterbest dyker låten City Of Fun upp (även den från 1973) av bandet England's Glory, som var The Only Ones frontfigur Peter Perretts första grupp. Framförandet av den här låten är liksom Sweet Sweet Heart djupt influerat av Lou Reed/Velvet Underground. Peter Perrett sjunger också han med en loj och mässande röst. Även genier som Perrett har tydliga förebilder. Men jag föredrar ändå The Only Ones senare brakrockiga version.

boomp3.com