Uppföljning

Magnus inlägg om Chris Brittons låts likheter med Primal Scream influerade mig till att skriva ett kompletterande inlägg i genren Låtar från olika tidsperioder som överraskande påminner om varandra. Allra roligast tycker jag det är om likheterna med största sannolikhet är omedvetna.


Det första exemplet är hämtat från volym 5 ur serien Soft sounds for gentle people, med den för mig aptitretande undertiteln Mystic male - Soft sounds for gentle people presents tripped out troubadours from 1965-1970. Om ni gillar tidigare Spengohyllade albumserien Fading Yellow kan även denna serie vara något för er. Artisten ifråga heter Harumi och låten Hunters of heaven. Harumi är en för mig okänd Japan som spelade in en självbetitlad skiva i New York 1967 med Tom Wilson (han hade även klassiska Dylan-album, Simon and Garfunkels debutplatta, Velvets White Light/ White Heat m m på sitt samvete) vid producentspakarna. Den valda låten känns väldigt mycket 00-tal, främst på grund av den korta stråkfigur som återupprepas genom en stor del av låten. Det låter som en typisk 00-talssampling från något hippt DJ-kollektiv.


Harumi - Hunters of Heaven (1967)

Jag fortsätter att följa upp SpengoChrilles inlägg om Silver Apples. Jag har lyssnat en del på deras debut och tycker att inledningsspåret Oscillations påminner en hel del om Joy Division kring Closer. Samma monotona typ av basgång och liknande rullande trummor. Konstant genom låten hörs också en visselpipa vilket ju blev poppis 20 år senare inom acid house.


Silver Apples - Oscillations (1968)

Sedan kan jag ju inte låta bli att komplettera med Donovans Barabajagal som Magnus nämnde. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Happy Mondays byggt hela sin karriär på just den låten. Om jag inte tror att Joy Division lyssnat på Silver Apples så finns det stora möjligheter att Happy Mondays influerats av Donovan. De har t o m gjort en låt som heter Donovan och jag har för mig att de plockade med Donovan på en turné någon gång under deras storhetstid.


Donovan - Barabajagal (1969)

Skivhyllan: Donovan - Wear Your Love Like Heaven (1967)

Redan i det absolut första Spengo-inlägget skrev jag om min kanske ende idol, Donovan. Nu ger serien Skivhyllan mig anledning att återkomma till honom. Jag är den gången tvungen att vara extra nördig.

Donovan har aldrig varit känd för sina album. De var ganska ojämna och spretiga med ett par undantag. Om folk överhuvudtaget minns superstjärnan från 60-talet är det för en handfull av hans hits – Sunshine Superman, Mellow Yellow, Colours eller Hurdy Gurdy Man. Donovans diskografi är snårig, men det finns hjälp att få. Wear Your Love Like Heaven, ett av hans finaste album, kräver till exempel sin förklaring.

I slutet av 1967, när den unge skotten stod på toppen av sin karriär, skulle dubbel-LPn A Gift From A Flower To A Garden släppas i Staterna. Men skivbolaget litade inte på att den unga amerikanska poppubliken var beredd att investera i en dyrare dubbel-LP. De båda skivorna släpptes för säkerhets skull också som två separata album, Wear Your Love Like Heaven och For Little Ones. Det skulle visa sig att det försiktiga skivbolaget gjort en felbedömning. De två budgetalbumen sålde dåligt. Den fina dubbel-LPn – utgiven i en luxuös box innehållande läckra litografier med texter och illustrationer – blev en försäljningsframgång i USA, senare även i Storbritannien.

Wear Your Love Like Heaven var popskivan som följde upp singeln med samma namn, som varit en smärre hit i USA tidigare under hösten. Den drömska låten Wear Your Love Like Heaven används visserligen än idag ibland som en signaturmelodi för flower power-eran, men albumet i övrigt är inte direkt psykedeliskt, utan snarare mestadels jazzig pop, spelad av en kärna av medmusiker på orgel, ståbas, vispande trummor och bongotrummor. Bara ibland är låtarna krönta med en fjärilslik tvärflöjt, varmt ljudande xylofon eller ett sparsmakat orkesterarrangemang.

boomp3.com

Stämningen på skivan är rakt igenom avspänd och inemellan lekfull. Donovans sång är mer anspråklös och ledig än någonsin. De tio låtarna blir tillsammans ett enhetligt album. När skivan får puttra på skivtallriken höjs mysfaktorn med flera enheter i lägenheten. Med knappt 24 minuters speltid är det kanske det kortvarigaste album jag äger, kort men naggande gott.

Om plattan Wear Your Love Like Heaven representerar den tidens Swinging London, så befinner sig For Little Ones på Hebriderna utanför Skottlands västkust. På den skivan ikläder sig Donovan rollen som acid folk-bard med akustisk gitarr. Han sjunger stämningsfulla sagoberättelser för barn (som en del vuxna nog gillar i högre grad) och kryddar här orden med en lätt skotskt accent. Tror du att du skulle kunna gilla dessa olika sidor av Donovan så skaffa då A Gift From A Flower To A Garden.

Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.

Del 1: Tio goda skäl att gilla Donovan!

Jag inleder denna typ av lista med att kort uppmärksamma en av mina gamla husgudar, Donovan. Han var en superstjärna som liksom ingen annan förkroppsligade det glada sextiotalet. Han var så förknippad med sin tid att han, när decenniet nått sitt slut, imploderade och försvann från popvärldens stjärnhimmel. Goda människor som Rick Rubin försökte i slutet av nittiotalet ge honom den upprättelse han så väl förtjänar. Ja, till och med onda människor, som Happy Mondays, har försökt hjälpa till. Faktum är att Donovan lever än i dag och har hälsan.
För mig är han en loj gud från hippieeran som obesvärat blandade pop, psykedelia, folk och jazz och lämnade efter sig en diger spännande diskografi. Här kommer i kronologisk ordning tio goda skäl att digga

Donovan: Sunny Goodge Street (65)
Season Of The Witch (66)
Celeste (66)
Wear Your Love Like Heaven (67)
Oh Gosh (67)
Hurdy Gurdy Man (68)
Get Thy Bearings (68)
Superlungs My Supergirl (69)
Season Of Farewell (70)
Cosmic Wheels (73)