Time of the Season

Finns det särskild säsongsmusik? Den frågan är inte helt okontroversiell. Jag fick mig en släng av sleven när jag i något sammanhang skrev att jag tyckte reggae hörde våren och sommaren till. Det var i och för sig en riktigt klumpig formulering av mig. Jag lyssnar ju på reggae året runt. Men just då var det väl någon skiva, kanske The Gaylads sköna rock steady, som kändes lite extra speciell den där tidiga vårdagen. Jag fick hur som helst äta upp mina ord. Min belackare hävdade något om att"ja, det är väl konstigt. Så fort solen visar sig säljs hela förrådet av Absolute Reggae slut på nolltid. Musiken är väl bra nog för att räcka året runt?" Min belackare hade givetvis rätt.

Men som ett svar på min egen fråga; ja, det finns vissa skivor jag lyssnar hellre på när solen kryper fram. Eller för den delen, när solen tackar för sig för säsongen. Hösten är en sådan årstid då jag oftare än annars plockar fram en skiva som jag nästan bara lyssnar till då. Talk Talks omistliga Colour of Spring är en sådan skiva. Konstigt eller hur? Den heter ju Colour of SPRING, för satan! Men omslaget och musiken ANDAS höstlöv och kall, hög luft.

Det finns dock en låt som får mig i brygga varje år, då lövens murrigt gröna färg förvandlas till rött guld. Den låten är lite mer uppenbar; Autumn Leaves. Speciellt är det Frank Sinatras version som får mig på fall.

Jag tror att det var Lennart Persson som i någon text skrev att han hade det lite svårt för Sinatra. Han var för kontrollerad i sin teknik, det låter för perfekt. Det kanske är därför jag tycker Sinatra är så jävla bra; hans sångteknik ger Sinatra maximalt utrymme att utrycka sina känslor. Sinatra slarvar aldrig med textens betydelse, Sing it like you mean it. DET borde stå på hans gravsten.

Autumn Leaves finns med på Frank Sinatras klassiska Capitol-album Where Are You? Det var snarare regel än undantag när Sinatra låg på Capitol, att en up-tempo platta följdes av balladskiva. Som obotlig romantiker dras jag som malen till ljuset av den här delen i Sinatras digra produktion.

Autumn Leaves är 2.52 min lång och den tar slut alldeles för fort. På den tiden skapar arrangören Gordon Jenkins och Frank Sinatra ett mentalt landskap som ingen julsång i världen klarar av. Hösten smyger sig på som en kylig vind från det första svepet med stråkarna till det sista. Sinatra har aldrig, aldrig låtit så ensam som han gör i den här låten. Då talar vi ändå om en artist som upphöjde The Loner till en konstart i sig. I see your lips, the summer kisses, the sun-burned hands, I used to know... Efter regn kommer solsken? Nej, efter sommaren kommer en kall höst. Och du får genomlida den själv, ensam med dina minnen.

Försök att lyssna på den här låten när du åker tåg eller bil och träden du passerar tappar sina röd-gula löv. Försök också att inte känna någonting.

Jag slår vad om att du inte klara av det.

Skivhyllan 1994 Public Enemy-Muse sick-n-hour mess age

Jag har ett komplicerat förhållande till funken. Rent teoretiskt borde jag älska den. Den är bas och rytmbaserad, är mångfacetterad och omväxlande. Men när jag lyssnar så händer det ofta inget. Okej James Brown, The Meters , Lee Dorsey eller afro funk kan väl ingen sitta still till. Men hur är det med George Clintons alla projekt eller Bootsy Collins? Visst har de sina stunder men med tanke på på hur mycket de gjort så är guldkornen få.


På senare tid har jag brottats med en teori om att problemet ligger ca 20 år tillbaka i tiden och att det är den twangiga basen jag inte kan med. Funklåtar där basen framhäver sig själv mer än den ligger som grund för groovet är olyssningsbara.

20 år bakåt i tiden innebär högstadietid tillsammans med en säkert mycket skicklig basist, namne med mig. Hans stora förebild var en viss Mark King, bandledare och basist i Level 42. De hade väl några hits i mitten av 80-talet men jag minns inte titlarna och tänker definitivt inte kolla upp det, man vet ju inte vilka undantryckta känslor som kan blossa upp. På den tiden var Harry Belafonte det mest fonky jag kände till därför blev Mark King på något sätt förknippat med funk. Sådana avtryck i tonåren är svåra att tvätta av. Nu kan Muse sick-n-hour mess age på inget sätt förknippas med Mark King utan har mycket mer med James Brown och hans anhangs typ av funk att göra.

1994 ansågs Public Enemy som föredettingar inom hip hopen.
Muse sick-n-hour mess age, hade dröjt tre år och under tiden hade en ny generation tagit för sig. Wu tang clan hade debuterat med en jazzinspirerad rökig och förtrollande platta året före. NAS hade våren -94 släppt Illmatic en i mina öron kandidat till bästa storstadssoundtracket, en platta som har samma känsla som plattorna som spelades in i Brill building eller av Phil Spector. Gang starr och A tribe called quest följde i De la souls fotspår med en lite ljusare och popigare jazzinfluerad stil. Och i LA hade Dr Dre uppfunnit G-funken.

Föregångaren, jag räknar inte Greatest misses, Apocalypse 91... the enemy strikes back är för mig, efter tre fulländade album, en mellanplatta. Den är inte dålig, innehåller många bra låtar, men den är lite tråkigare och enformigare, med hardcore och metal inslag, och upplevs musikaliskt som mer statisk än de tidigare plattorna.

Med Muse sick-n-hour mess age gör de en partyplatta. En 72 minuter lång kanonad med härliga beats, skönt sväng, soulkänsla och djupa basgångar. Stundtals är det omöjligt att sitta still. Den inleds med furiösa Whole lotta love goin on in the middle of hell. Efter den kommer en tidstypisk dansgolvsröjare, både Cypress Hills Insane in the brain och House of Pains Jump around bygger på samma koncept. Refrängen upprepas som ett mantra, och är så pass enkel att man både kan hoppa vristhopp på stället och hytta med näven samtidigt som man sjunger med.




Så fortsätter festen plattan igenom. Tempot varieras och de korta pratpartier emellanåt är perfekta för att inta någon slags förfriskning. Absoluta höjdpunkten är Race against time. Efter en inräkning snodd från James Brown skakar låten igång i ett hetsigt tempo. Ljudbilden är mycket lättare jämfört med övriga plattan och Public Enemy har väl aldrig varit så nära 60-talets soullandskap. I slutet samlar låten ihop sig inför en avslutande spurt precis som i Chamber brothers Time has come today.

Race against time

Ge Muse sick-n-hour mess age en lyssning om ni gillar James Brown, Isley brothers, Sly Stone eller någon av alla andra artister som stilmässigt ligger i närheten av dessa. Även om ni inte lyssnar på hip hop normalt så känns det som att plattan kan uppskattas och kanske leda till ytterliggare utforskning av denna genre. Man kan exempelvis gå vidare med 94 års bästa funk, Warren Gs Regulate.

Skivdoktorn skakar på rumpan i en progg pogo

Inspirerad av Birros utmärkta TV-serie ”Upp till kamp”, om proggåren, införskaffade skivdoktorn ett ex av The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979, ännu en av Premiums finfina blädderböcker. Som gammal X-punkare var det för honom en omskakande upplevelse att upptäcka hur många av dess skivor som faktiskt smugit sig in i hyllorna under åren. Något som dock inte hindrat honom från att skaffa ännu fler. I likhet med punken fanns här en hel del mediokra musiker som spelade hellre än bra med en rejäl dos naivitet i texterna. Detta är denna charm som gör att även mycket av det som tiden sprungit ifrån fortfarande är lyssningsbart. Inga digitala datorfinesser här inte – är det inspelat i en skokartong med usla musiker och usla texter så är det. Slå an strängarna och var stolt över din trasiga gitarr din förbannade proletär!

Först ut i denna era var de dock de drivna musikerna, banden där musiken var proggresiv inte politiken. Här finner vi vårt bästa 60-tals band: Hansson & Karlsson. Doktorn kan fortfarande vakna genomsvett av febriga drömmar om en gigantisk cd box med deras livetejper. Gimme! Gimme! Gimme! Icke att förglömma är Made in Swedens två första plattor med Jojje Wadenius som sedan kom att göra den geniala barnplattan ”Goda, Goda” och Mecki Mark Men, som i en inkarnation var Baby Grandmothers med vilka vi får en live cd medföljandes encyklopedin. Först fanns Pärson Sound som blev International Harvester som blev Harvester som blev Träd, Gräs och Stenar, vars första lp är väl värd ett inköp med klassikern Sanningens Silverflod och grooviga covers på Satisfaction och All Along the Watchtower. Ur denna bandröra kom Per Odeltorp som sedermera bytte namn till Stig Vig.

Pop Workshops två jazzrocksfusion plattor lär vara eftersökta av samlarna men låter i doktorns öron mest som ett tröttsamt excellerande. Den andra skivan har dock ett förlåtande drag då den är illustrerad av skräck maestro illustratören Hans Arnold. Förra året kom boken ”Veckans Chock” med illustrationer från åren 1954-1979 och i höst återutges klassikern ”Monsterland”. Skräcken i dessa två böcker avnjutes bäst till tonerna av Hans Edlers särlingverk ”Elektron Kukéso”. Detta märkliga och fascinerande försök av Edler att göra elektronpop redan 1971. Vill ni däremot begrunda skönheten hos Arnold så snurra igång Turid som med akustiskt ackompanjemang och sin mjuka, klara röst gjorde ett antal plattor på Silence och sedan Metronome. Hörs bäst på samlingen ”I Retur”. Stillsamt och njutbart.

Sedan har vi de seriösa politikerna. Band som Hoola Bandola, Blå Tåget och Nationalteatern. Musiker som kunde spela och tyckte de hade något himla seriöst att säga. Nationalteatern är det band som hållit bäst tack vare sitt mer rockiga anslag. Men här finns pärlor bland ostronen som till exempel Stoppa Matchen, Den ena handen vet vad den andra gör och Sillstryparns klassiker: Doin´ the omoralisk schlagerfestival. Så finns där förstås Peps också, denne ständige överlevare som är en av de få som fortfarande låter lika bra nu som då.

Den inriktning från denna era som skivdoktorns öron finner mest njutbara idag är proggens punkare. Alla de där banden som spelade hellre än bra och var fräscht naiva. Gudibrallan kanske mer tillhör föregående kategori men att översätta Hendrix Hey Joe till Hej Gud är all kred ett band behöver, lägg därtill klassiker som T-doja, Sosse och Uti vår hage. Det finns en befriande humor i Gudibrallans politiska texter och ett musikaliskt driv som nätt och jämnt rors lite vingligt i hamn, hade de poppat upp några år senare skulle de ha varit ett av våra bästa punkband. Satsa på cd samlingen T-doja och ni har vad ni behöver. Åh, Oskar varför är alla så stygga mot dig? En riktig joker dyker upp i encyklopedin: Tom Zacharias. Idag mest hågkommen för Belinda och uppföljaren Belindas döttrar som såldes via annonser i porrtidningar. När ni väl kommit över de osedvanligt råa porrtexterna kommer ni att höra ett av de få exemplen på riktigt bra sjuttiotalsfunk som gjordes i Sverige. Finns numer återutgiven på cd tillsammans med de engelskspråkiga versioner som aldrig kom ut när det begav sig.

Bäst av alla var förstås Philemon Arthur and The Dung; kvintessensen av allt som var bra med proggen. Musikaliskt kaos, vansinne och poesi i en glittrande förening, absurda dada texter ackompanjerade av diverse hushållsattiraljer. Philemon lyckades inte bara få Grammis galan nedlagd under många år de är också ett av de få band från denna era som fortfarande låter fräscha och helt unika. Vill ni ha en fylligare redogörelse för dessa två senare inriktningar och Philemon rekommenderas Håkan Laghers bok ”Proggen: musikrörelsens uppgång och fall”.

En som aldrig kommer att omnämnas i något rocklexikon från Bonniers men poppar upp i progg encyklopedin är en av våra största och mest underskattade svenska artister: Anders F Rönnblom. Denna ulv utan fårakläder som vet hur man snärtar ut en minnesvärd treminutare. Det tog sin tid men på gamla dar verkar det inte bättre än att skivdoktorn gått och blivit ett F-head genom införskaffandet av Rönnbloms samlade verk i den gigantiska F-boxen på 18 cd skivor, en dvd och en bok (det finns nu mindre än tio ex kvar av denna begränsade utgåva på 1000 numrerade ex, med andra ord: köp dig själv en rejäl julklapp. Finns på Anders hemsida). Lägg därtill den dubbel live och Underground vol 1 som kommit sedan dess och ni blir sittande med runt 300 låtar att dissekera. Puh! Men vilken glädje, vilken yra!

De flesta så kallade rockpoeter är tråkiga och förutsägbara, de står där och kräker ur sig sitt senaste knippe trista låtar om sin senaste skilsmässa. Tror fan att ingen orkar vara gift med dessa bleka kopior. Anders gör inte detta misstag, vi behöver inte höra honom tala om hur han mår idag, det förstår vi genom att se genom de ögon han ser på omgivningen med. Här serveras inga enkla svar, tvetydigheter och tvivel staplas på varann i en aldrig sinande ordström som närmaste för tankarna till beat poeter som Ferlinghetti, Kerouac och William Burroughs. Dystopi och romantik med ett stänk cut up i helig allians. Med andra ord inget som får försäljningslistorna att rulla igång. Musikaliskt finns här stänk av vispop, rock, reggae, elektroniskt, country och jazz men med grundstommen i den perfekta tre minuters poplåtens arkitektur. Rönnbloms samlade produktion är en svensk kulturskatt utan like i våra musikannaler.

Rönnblom har dock inte mycket med proggen att göra (tack och lov). För den som vill göra en mer försiktig dykning ner i denna era rekommenderas de två volymerna av Proggklassiker (MNW). Ett hyfsat axplock ur 70-tals eran med de mer kända sångerna. Kompletteras lämpligen med den nyligen utkomna ”Lägg av! Ni fattar ingenting! Göteborgsprogg 1970-1980”. Vad som däremot saknats är samlingar med de tidigare mer musikaliskt progressiva banden och även de mer udda banden som idag är nästan helt och hållet bortglömda förutom oss de mer fanatiska proggsamlarna. Vi andra får vårt lystmäte tillgodosett om ett par veckor då Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979 släpps. En fyra cd box som kompletterar encyklopedin med 70 artister representerade med varsin sång. Den skäggige progg tomten kommer tidigt i år.

Det roligaste med att bläddra i encyklopedin är att finna de verkligt udda utgåvorna som gör en nyfiken. Stinkfotarna som gjorde en singel och döpte sig efter lukten i skivstudion. Roger Ekman gjorde en egenbekostad lp om hälsovården betitlad ”Ångest”, han hade inte råd att trycka egna omslag så han vände ut och in på vanliga skivomslag, målade dem vita och stämplade på sitt eget namn. Medan Kjell Höglund lät trycka samma omslag till sina två första lp och sedan skrev dit olika titlar för hand. Clabbe poppar upp med sin proggplatta ”Out of my hair” från 1970. Här finns ett överflöd av fantastiska bandnamn som Elda med höns, Husmoderns bröst, Förbundet Kommunists Propagandalag i Bromma (med singel b-sidan ”Om Peter Himmelstrand vore kommunist”), De Gladas Kapell, Radiomöbel, Kontinuerlig Drift och det allra bästa: Anna Koka Fem Ägg Jag Är Värd i Huset, som lär påminna om ett musikaliskt Philemon Arthur om nu någon kan hitta ett av de 300 ex som pressades. Priset för bästa albumtitel går till Ulf Bejerstrand för ”Åt helvete me´ hela skiten”, illustrerat med en bild på kungaparet.

Sug på den era jävla borgarbrackor!

Kenny Rogers – Ruby don’t take your love to town

Låten skrevs av Mel Tillis, Waylon Jennings var en av de första som spelade in den och Kenny Rogers and The First Edition hade en superhit med den två år senare, sommaren 1969. Jag pratar om Ruby don’t take your love to town, en av mina absoluta favoritlåtar/-texter. Ett diskbänksdrama på tre minuter med krigsinvaliden, kärestan och svartsjukan som huvudrollsinnehavare.
Här i en liveinspelning med The First Edition från mars 1972, knappt tre år efter genombrottet med Ruby don’t take your love to town. Texten var nog så aktuell i Vietnamkrigets USA (även om ”that old crazy Asian war” syftar på Koreakriget), den känns minst lika aktuell i dag. En tidlös klassiker. Tyvärr, kanske man bör tillägga.
Stort tack till Martin, som med gårdagens köp av samlingsplattan Ruby don’t take your love to town med Waylon Jennings från 1973 fick mig att börja rota i skivhyllorna.

You’ve painted up your lips
And rolled and curled your tinted hair
Ruby are you contemplating
Going out somewhereThe shadow on the wall Tells me the sun is going down
Oh Ruby
Don’t take your love to town

It wasn’t me
That started that old crazy Asian war
But I was proud to go
And do my patriotic chore
And yes, it’s true that
I'm not the man I used to be
Oh, Ruby I still need some company

It's hard to love a man
Whose legs are bent and paralysed
And the wants and the needs of a woman your age
Ruby I realize,
But it won't be long I’ve heard them say until I not around
Oh Ruby
Don’t take your love to town

She’s leaving now cause
I just heard the slamming of the door
The way I know I’ve heard it slamming
Some 100 times before
And if I could move I’d get my gun
And put her in the ground
Oh Ruby
Don’t take your love to town

Oh Ruby for God’s sake turn around

Musikens helande kraft – #1

Onsdagen för två veckor sedan var inte mitt livs bästa dag. Långtifrån den sämsta, men verkligen inte den bästa. Ett besked under förmiddagen gjorde mig en smula nedstämd. Försökte därför, lite halvhjärtat och utan större framgång, lura med några vänner på krogen för ett par pilsner. Förbannade det faktum att den kommande helgens EM-kval omöjliggjorde alternativet att själv uppsöka första bästa sportbar, titta på Champions League samt dricka tio pint ale under matchen.
Istället för krogen tillbringade jag kvällen hemma, hällde upp en stadig whisky och spelade plattor. Det funkar alltid. Efter ett tag lyssnade jag på The only way is up med George Jackson. Spelade den gång efter annan, för just så var det: The only way is up!
En låt vars text i mycket består av att refrängen ”the only way is up”, upprepad med en dåres envishet. Så rätt, så rätt.

The only way is up
For you and me baby
We’ve been down for so long
You and me baby

Att sedan sången handlar om något helt annat än vad som tyngde mig gjorde inte det bittersta. Upplyftande musik, med en oemotståndlig, smått himmelsk funkgitarr, som när man väl hört den är omöjlig att förtränga. Effektivt lyckades George Jackson sudda bort min sura min. Efter fem spelningar var humöret på topp igen och grannarna troligtvis rasande. Ungefär som det ska vara, alltså.


George Jacksons demo var fram till för något år sedan outgiven, men soulsångaren Otis Clay gav i början av 80-talet ut en singel med The only way is up på egna bolaget Ecko. George Jacksons original är bättre. Tydligen hade även engelska bandet Yazz – någon som egentligen minns det i dag? – en hit med den 1988. Om jag någonsin har hört Yazz’ version så har jag sedan länge förträngt det.
Som artist är George Jackson tämligen okänd. Däremot har han skrivit massor med sånger åt andra artister. Mängder. Till i stort sett alla från The Osmonds till James Brown, känns det som när man läser hans låtskrivar-CV. Störst framgång på egen hand hade han med Aretha, Sing one for me, som för 25 år sedan nådde en respektingivande 38:e plats på Billboards R&B-lista.



Aretha, Sing one for me var ursprungligen en svarslåt till Aretha Franklins Don’t play that song (som Jackson inte skrivit), som knappt två år tidigare toppat Billboards R&B-lista.


Den ende soulartist som genom åren haft fler Billboardhits än Aretha Franklin är faktiskt James Brown. En sång som Aretha Franklin däremot inte hade någon större framgång med var hennes tolkning av klassikern Try a little tenderness från 1962 på Columbia. Förvisso ingen hit, visst, men som ”The Queen of Soul” sjunger. Betagande! Om något ett bevis på musikens helande kraft.

Skivhyllan: Kjell Höglund – Undran (1971)

En sak är att dö för det
som man aldrig trott sig se
en annan sak att dö för det man anat

Punk. Visst de skulle dröja men det är faktiskt så att delar av den idag ofta kollektivt bespottade proggen innehöll element av prepunk som var precis lika viktiga för vad som skulle komma att hända i Sverige som någonsin Stooges och Jonathan Richman i USA eller pubrocken i England. Proggen var både en vägvisare och något att revoltera mot. Något man kunde köra över med snabba ackord men också något man kunde dra nytta av när det gäller hur en egen musikkultur byggs rent praktiskt. Jag har alltid sett Kjell Höglund som en outsider på den svenska proggscenen. Han drogs minst lika mycket till mysticism som marxism och han var ofta hellre lekfullt naiv än plakataktiv men framför allt var han punk. I betydelsen att han gick helt sin egen väg. Att han gjorde det själv utan att vänta på andras godkännande. Något som dock inte var så svårt som man kan tro på den svenska vänsterkanten 1971. Det som senare skulle komma att skällas för den dogmatiska, stela, humorbefriade och osvängande proggen var fortfarande en helt öppen affär när Kjell gjorde sin första platta Undran.

1971 hade Hoola Bandoola Band precis övergett engelskspråkiga texter och gett ut sin första platta och dess namn hade faktiskt passat lika bra på en 80-talsbar med kopplingar till ultraliberala Frihetsfronten som någonsin Laissez faire. Hoolas första hette Garanterat Individuell. Det kunde ha varit en programförklaring för SAF men också för Kjell Höglund. Samtidigt kunde Contact släppa en så spelmansgille- och Evert Taube-doftande singel som Fyrvaktarens Dotter (om inte låtskrivarnaTed Ström och Lorne de Wolfe tokspisat Balladen om Briggen Blue Bird av Hull innan de satte ihop den ska jag äta upp mitt ex av Till det kämpande Vietnam som är precis så tråkproggig som ni föreställer er med stelopererat osvängig frireligiös sång och baksidestext av Jan Myrdal och allt) på storbolaget Polydor och ändå ses som ett proggband och året efter gav Charlie och Esdor ut den tokflummiga Grönt e skönt på proggens moderskepp Musiknätet Waxholm (MNW), en EP som låg betydligt närmare Pughs debutplatta Ja dä ä dä än partiprogrammen från VPK eller KPML(r). Proggen var helt enkelt mer än vad det vid första anblicken kan verka men nu skulle det ju handla om Kjell Höglund.



Själv köpte jag Kjelles debutplatta Undran på lilla affären Ängsull (mest känd för att de sålde mycket gamla militärkläder och att försvarets Rysslandsexpert Kihlsten var make till ägarinnan) i Uppsala för en tia för knappa femton år sedan. Det står hans namn, skivtiteln och ett telefonnummer handtextat på ena etiketten medan den andra bara lyser vit. Inget omslag och ursprungligen saknade plattan det. Historien om Undran och låtlistan hittade jag istället på dubbeln Undran och Blomstertid (från 1979?) där Kjell samlat sina två första skivor. Vid det laget fanns det till och med ett skivbolagsnamn i form av Alternativ. Det var ju det han var. På baksidan av dubbeln berättar han om hur man gör sina egna skivor och det är här det blir punk eller åtminstone DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Det var det punken ville lära oss innan den kidnappades och kläddes i nitar och tuppkammar. Kjell låg bara lite före.



Jag ger er en radda lösryckta citat från skivomslagets baksida: ”Vi spelade in fyra gånger hemma i min lägenhet”, ”När vi spelat in två gånger insåg vi att det fanns något som heter lågbrusband”, ”Sen fick vi höra att det skulle kosta femhubndra att få banden klippta med sångerna i rätt ordning och lämplig paus mellan dom. Bengt gjorde det istället”, ”När vi kom till Europafilm för gravering blev det en jäkla cirkus”, ”Vi hade inget konvolut till att börja med utan bara en vit innerpåse, och vi hade otryckta etiketter som jag själv fyllde i”, ”Sen sålde vi till vänner och ute på stan och på krogen och på studenthem och sisådär och nästan alla trodde att det var något skumt”, ”Och bry dig inte om dom som tycker det är larvigt och att bara dom som är jättebra ska göra skivor och att det måste vara supersound och helst fyrakanalsstereo. Dom har inte fattat vad som håller på att hända”.

Hur låter det då? Taffligt, eget, barnsligt, vackert, tunt, vispoetiskt, naivt, ålderdomligt. Visa dagar har jag verkligen svårt att förstå vad jag ser i det här men andra vill jag bara sitta på ett solvarmt golv och försvinna in i Kjells värld. Några år i mitten och slutet på 80-talet hade Kjell faktiskt något som kanske kan kallas för hits med låtar som Maskinerna är våra vänner, En stor stark och Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Den sistnämnda en nyinspelning av andra spåret på Undran. Tyvärr var låten den här gången inte ”…inspelad på valborgsmässofest hos min vän trollkarlen. Därav den skrattande flickan.”



Kjell Höglund har förstås gjort mängder av skivor, skrivit böcker och gett konserter i massor sen Undran kom ut första gången men frågan är om han någonsin igen träffat så rätt, om han så perfekt slagit an den naiva strängen men samtidigt kommit ihåg att myntet alltid har två sidor. Det är ju trots allt här som Gustav bor under en trappa/ där bor och hans mamma och pappa och det är här vi kan Titta på Tant Solen/ Hur hon breder ut den gula kjolen samtidigt som vi får komma in i Tekniska Röntgencentralen där Vi har så många fina och glänsande maskiner/som pekar ut dom skyldiga och ger dom mediciner och det är här Kjell sjunger Jag har hört smällen från en handgranat/den låg i magen på en soldat/det gjorde mej desperat i låten Jag bor i en butelj. Medan jag lyssnade på Undran och kontrollerade lite fakta på Kjells hemsida och MySpace fick jag reda på att han varit väldigt dålig under hösten men att han ska vara på bättringsvägen. Jag hoppas verkligen att han ska kunna fortsätta att gå sin egen väg.



Jag avslutar som jag började. Som Kjell gör på skivan.

märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer

Van Morrison - Bulbs

Van Morrison och hans lyhörda snortajta kompband spelade live i det danska TV-programmet Musikladen år 1974. Bulbs är en slags countrysoul som bara går rakt in. Klippets kvalitet är dålig, men i just det här fallet hindrar det inte mig.



Detta är något helt annat än den gången jag själv såg honom livs levande på Hultfredsfestivalen 1989, efter han precis fått en hit med Have I Told You Lately och en ny renässans. Jag hade sett filmen Good Morning Vietnam på bio föregående vinter och i den golvats av Baby Please Don't Go med Them i soundtracket, där en ung Van Morrison sjöng kaxigare än själve Mick Jagger. Jag traskade till Hawaiiscenen för att se legenden och hade väl inte tänkt på att det gått tjugofem år sedan Baby Please Don't Go. Van hade blivit en tjock gammal surkart som spelade tråkjazz och sjöng med gubbgrötig röst. Så uppfattade jag i alla fall honom då jag var artonåring.

Först ett decennium senare när jag själv mognat lite och börjat känna vuxna känslor, började jag uppskatta hans musik och röst. Jag blev för tusan tokkär i kvinnan - som jag sedan tio år lever med och har två barn ihop med - till tonerna av Van Morrison. Vi satt en sommarkväll i baren på Möllan i Malmö och de spelade Wild Night i just det ögonblicket. Inte konstigt att Van Morrison har en speciell plats i mitt musikhjärta.

Allt om min Bush

När Magnus S bjöd in mig till Spengo blev jag förstås väldigt smickrad. Jag har ett stort musikintresse men går mer på bredd än på spets. Dessutom är jag, i mitt tycke, ingen vidare skribent. Men, det är ju inte ofta som jag får ett forum att breda ut mitt personliga förhållande till musik i (förutom i det "privata" forumet Hifive. Detta forum kanske jag återkommer till). Dessutom har jag följt Spengo med nyfikenhet och uppskattning sedan starten.

Jag tackade tacksamt ja till Magnus förfrågan! När väl den euforiska känslan av att få "briljera" med mina musikkunskaper hade lagt sig fick jag först lätta svettningar och sedan småpanik. Va fan ska jag skriva om? Känslan av att få gå loss i min favoritskivbutik efter stängningsdags, med obegränsad ekonomi, infann sig. Möjligheterna var med ens oändliga.

Ska jag skriva om min återupptäckt av den europeiske eleganten Bill Pritchard? Mannen som gjorde två fantastiska, Morrissey-doftande album i slutet av 80- och början av 90-talet? Eller ska jag skriva om min alltime favourite desert island disc, Frank Sintras Watertown som kom 1970? Men The Someloves då, vars samlade output i form av två CD-skivor jag nyligen fick, direkt i min hand, från skivbolaget Half A Cow i Australien? Men så plötsligt, som det ju så ofta är med mig och musik, etsade sig en låt fast i min hjärna.

Den vägrade släppa greppet, den tog över mitt liv. Det hela började med en diskussion om Kate Bush på tidigare nämnda Hifive-communityn (ok då, jag slipper inte undan en förklaring. Hifive är i korta ordalag en mejl-community som funnits i tio år där medlemmarna med jämna eller, nuförtiden, ojämna mellanrum skickar fem-i-topp-listor till varandra. Communityn fyller tio år i år, BTW).

Hur som helst, en av våra medlemmar hade gjort en fantastisk samling över Kate Bush. Den saknade bara en låt. Men den är å andra sidan en av Kate Bushs bästa låtar, This Woman´s Work, som finns med på, i mitt tycke, hennes bästa skiva The Sensual World. När jag väl hade kommenterat detta på Hifive var jag tvungen att kolla på youtube om det fanns en video med This Woman´s Work. Det gjorde det, men det fanns också något annat.

I menyn till höger fanns också Maxwell med. Maxwell? Är inte det en r´n´b-snubbe som släppte ett haussat album i mitten av 90-talet? Då klickade det till i min hjärna; han hade ju faktiskt gjort en cover på This Woman´s Work. Nu hoppade jag raskt över till iTunes och laddade ner Maxwells cover på This Woman´s Work. Minnena ramlade över mig nu. Nu visste jag med säkerhet vad jag skulle skriva på Spengo om.

Jag kommer ihåg att jag hade hört Maxwells version av This Woman´s Work på radion när det begav sig. Av olika anledningar köpte jag inte skivan som den fanns med pådå. Kanske för att det var en MTV Unplugged-skiva och för att Maxwells övriga output inte lockade mig tillräckligt mycket för att köpa en live-skiva med honom. (Covern släpptes f ö senare i en inte riktigt lika bra studioversion på Maxwells album Embrya. Då hade jag släppt tanken på honom och låten).

Men nu hade jag låten smidigt nedladdad i digitalt format på datorn. Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan tog till lipen när jag lyssnade på den. Den är så vacker! Och Maxwells cover är så fantastisk. Det är inte bara att Maxwells kusligt precisa falsett ger låten en extra skörhet, som inte Kate Bush ens kommer i närheten av.

Det finns andra dimensioner. Till exempel att en svart r´n´b-snubbe gör en cover där originalet har gjorts av en kritvit konstrock-chick. Kan tyckas något märkligt, men Maxwell lyckas hitta den underliggande, i brist på bättre ord, soul som finns i Bush´ original och förstärker temat om sorg och förlust. Slutresultatet blir en varmare version än Kate Bush´original. Märkligt nog känns Maxwells version också mer feminin än Bush´. Utan att dra några paralleller i övrigt tänker jag på drag queens! De drar de feminina dragen till sin spets, gör en slags karikatyr. Men Maxwell gör ingen karikatyr, han förstärker det mjuka i This Woman´s Work.

I slutänden är det ju trots allt så här, det går att analysera låtar sönder och samman. Ibland fungerar det att göra så, andra gånger inte funkar det inte alls. Det här är ju också mina helt personliga reflektioner. Det räcker faktiskt med att lyssna på låten och dras in melodin och texten.

Skivhyllan 1998 Belle and Sebastian-The boy with the arab strap

I mitten av 90-talet tappade jag nästan helt och hållet kontakten med den musik som gjordes just då runt om i världen. Orsakerna är säkert många. Jag bodde då ute på landet utan daglig kontakt med skivaffärer, internet var inte heller var mans sak på den tiden. Indiepopbanden som jag följt troget hade blivit de nya dinosaurierna som tagit över topplistorna.

Men den kanske viktigaste orsaken var explosionen av återutgivningar av bra 60-tals pop och soul på CD. Samlingar eller CDs med enormt extramaterial översköljde marknaden och det var bara att välja och vraka bland guldkornen som man åren innan varit helt övertygad om att man aldrig skulle få höra. Återutgivningarna gav ju också det goda med sig att många uppdaterade sig till CD och sålde sina LP exemplar, vilket gav en möjlighet att samtidigt hitta bra och billig vinyl om man någon gång var nära civilisationen.

I denna situation var det kanske inte så konstigt att skotska Belle and Sebastians andra platta If you are feeling sinister från 96 drabbade mig så hårt. När dessutom plattan låter som att man plockat ihop Arthur Lee, Nick Drake, The Smiths, Crystals och Velvet underground till en session så är succen given.


Nu är ju If you are feeling sinister tillräckligt hyllad, skriver därför några ord uppföljaren The boy with the arab strap. Stil och influenser känns igen. Det är som om musiken är med i en tävling som går ut på att viska högst. Det är vänt och ljuvt men inte utan att fasaden ibland spricker upp. Det som för mig gör Belle and Sebastian så älskvärda jämfört med mycket av annan indiepop är deras förmåga att våga låta rytmen svänga , som i Sleep the clock around. Den luftigare ljudbilden och att de fyller rummet med allehanda ljud gör att poplåtarna inte låter så kritvita, vilka de ju i grund och botten egentligen är.

När man går tillbaka och läser om vilket mottagande plattan fick, jämförs den ofta med Velvet undergrounds självbetitlade tredje skiva. Det ser jag inte som en helt relevant jämförelse, Velvet har spelat in ett mästervek som håller ihop in i minsta detalj men där låtarna både kan stå var och en för sig själv men alla är också nödvändiga för att skapa helheten. Riktigt så bra är inte The boy with the arab strap.

Seymour Stein

Nej istället får jag via låten Seymour Stein associationer till en låt på Loaded, nämligen New age. I båda låtarna har gränserna mellan vers och refräng suddats ut, eller så hör jag det inte eftersom jag lyssnar så intensivt på texterna. Det är nästan så att jag upplever mig vara mitt uppe i ett samtal med artisterna. Den Mr Stein som åsyftas är den gamla skivbolagsprofilen som under 70-talet bland annat såg till att Blondie och Ramones gav ut sina plattor på Sire. Han får här symbolisera den kommersiella musikindustrin.

Alla som gillar Jens Lekman men inte hört Belle and Sebastian hoppas jag kan finna något lyssningsvärt här. Kan det sedan också vara en ingång till Velvet Underground lyssnande så är det en finfin bonus.

Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.

Skivhyllan: Duffy - I love my friends (1998)

Det finns ingen annanstans jag kan börja när jag nu ska försöka ge mig in i jätteprojektet Skivhyllan. Stephen Duffy är förmodligen den viktigast artist jag upptäckt de senaste femton åren. Viktigast för mig. I den mån han alls är känd för en bredare allmänhet är det väl som en av grundarna av Duran Duran eller som låtskrivarpartner till Robbie Williams men låt inte det avskräcka. Det är det som finns däremellan och vid sidan av som är väldigt värt att upptäcka, inte minst eftersom han bara blir bättre och bättre. Efter Duran Duran och en kort men intensiv popstjärnekarriär under artistnamnet Tin-Tin vände Duffy branschen och karriären ryggen för att spela folkrock i The Lilac Time. Han gjorde ett kort försök till att på nytt nå popstjärnestatus under brittpopvågen med den självbetitlade plattan Duffy men nu verkar han vara nöjd med att tjäna pengar som låtskrivare och att ha en liten lojal skara fans.

Jag tyckte bitvis mycket bra om plattan Duffy men uppföljaren I love my friends är på alla sätt bättre. Opretentiös snygg pop av trettio-nånting-män står högt i kurs hemma hos mig och den här plattan seglar långt ovanför index. Duffy omger sig med idel vi-skulle-vara-större-popstjärnor-än-vi-är-om-bara-världen-vore-lite-rättvis musiker. Ric Menck trummar på de flesta spåren. Andy Partridge har producerat två (för några sekunder bara skriker det XTC om You are) Aimee Mann är med och körar på en låt som nästan fick mig att trilla omkull under provlyssningen på skivaffären The Beat Goes On. Och så spelar ostmannen Alex James (som ju faktiskt är/varit framgångsrik popstjärna) från Blur bas. Stephen Street har producerat det mesta och det är bara alldeles jätttebra.



Duffy sjunger om sin ungdom, om sin karriär i Lilac Time om gamla flickvänner som överdoserat, det hjärtskärande munspelet och textraderna i Postcard, och om vardagliga små problem och stunder av lycka. Aimee sjunger "what if this is only love", (dåvarande flickvännen?) Kat kommer in och säger "happy" på ett spår. Gitarrerna stampar och hugger som på en Elektronic-platta men där Johnny Marr är rakbladsvass och kristallklar är Duffy mer brödkniv och muggig engelsk heltäckningsmatta. Allt börjar med ett fejkat rattande på en radios stationsväljare precis som på Dexys Midnight Runners Burn it down/Dance Stance men istället för andras hits som där är det bara Duffys egna låtar som hörs. Och istället för att Kevin kommer in och säger "For Gods sake burn it down" kommer Duffy in och sjunger "I was born in poverty". Några låtar senare börjar han en med "I was born in Birmingham". Det är självbiografiskt, det är popigt och det är bitvis svidande vackert.

I låten Twenty Three sjunger han: "I’d betray my childhood/ betray my class if I could/ for a moment truly understood/ a reason to belive". Det skakade min värld. Det rörde vid något allra längst där inne. Det satte ord. Om jag inte var så konservativ med sådant skulle det vara en stark kandidat till text på min gravsten när den dagen kommer. Plattan floppade förstås i kommersiella termer. På sin mycket underhållande hemsida skrev Duffy något om, texten verkar tyvärr vara borttagen nu, att han under sin karriär blivit droppad av samtliga majorskivbolag men det gör ju inte så mycket så länge han fortsätter att ge ut plattor som berör. Om ungefär någon vecka är det dags för nästa när Stephen Duffy & The Lilac Time följer upp den smått fantastiska Keep Going med nya skivan Runout Groove. Den är redan innan den kommit ut årets skivhändelse i min värld.

Skivhyllan: Dogs - Legendary Lovers (1983)

På 80-talet hade franska Dogs en självklar plats hos den skånska rockpubliken, tack vare bejublade liveframträdanden i Malmö (vilket medlemmarna faktiskt själv vittnade om i en intervju i fanzinet The Eye) och entusiastisk marknadsföring av eldsjälen Lennart Perssons tongivande skivaffär, Musik & Konst. Ja, det fanns till och med ett rockband i Klippan som var döpt efter det fantastiska album jag tänker skriva om. Jag och de flesta musikpolarna från Österlen hade minst en platta var av Dogs, detta till trots att vi var för unga för att ha sett dem live och köpt de bästa plattorna när de kom i början av 80-talet.

Som tjugoåringar förvaltade vi faktiskt rock- och poparvet från punken och framåt och något senare även det från sextiotalet, samtidigt som vi i början av 90-talet storkonsumerade sprillans färsk indiepop och alternativrock. Det berodde på att en av oss hade en garagerockälskande storebrorsa som faktiskt var basist i Legendary Lovers, men även mycket därför att vi läste skribenter som Lennart Persson (Larm, Feber och Pop), Hans Olofsson (Now & Then och Pop) och John L Byström (Sound Affects).

Jag tar fram Dogs Legendary Lovers ungefär vartannat år. Då sträckspelas skivan i en vecka och jag konstaterar att det är tidlöst magnifik. Egentligen är det en sån platta som sätter fart på förfester när man spontandansar vid stereon och råkar spilla ut lite öl på mattan (vilket tyvärr är ytterst sällsynt numera). Här möts det bästa av pubrock, garagerock och powerpop. Det är jävligt snärtigt och avspänt på en och samma gång. Sångaren Dominique Laboubée är skön med sin loja engelska med gallisk brytning. Och den store pubrockproducenten Vic Maile har rattat ljudet, vilket är en självklar kvalitetsgarant. Legendary Lovers känns mer som en samlingsplatta med singlar än ett album. Varje låt är försedd med hullingar, så att de definitivt ska fastna i hjärnans melodicentrum.


Dogs - I'm Just Losing That Girl (1983)

På min utbyggda CD-version av plattan finns en vidunderlig version på modersmålet av höjdarlåten Secrets.

Dogs - Secrets [Version Francaise] (1983)

Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want you på Blood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.