Skivhyllan 1994 Public Enemy-Muse sick-n-hour mess age

Jag har ett komplicerat förhållande till funken. Rent teoretiskt borde jag älska den. Den är bas och rytmbaserad, är mångfacetterad och omväxlande. Men när jag lyssnar så händer det ofta inget. Okej James Brown, The Meters , Lee Dorsey eller afro funk kan väl ingen sitta still till. Men hur är det med George Clintons alla projekt eller Bootsy Collins? Visst har de sina stunder men med tanke på på hur mycket de gjort så är guldkornen få.


På senare tid har jag brottats med en teori om att problemet ligger ca 20 år tillbaka i tiden och att det är den twangiga basen jag inte kan med. Funklåtar där basen framhäver sig själv mer än den ligger som grund för groovet är olyssningsbara.

20 år bakåt i tiden innebär högstadietid tillsammans med en säkert mycket skicklig basist, namne med mig. Hans stora förebild var en viss Mark King, bandledare och basist i Level 42. De hade väl några hits i mitten av 80-talet men jag minns inte titlarna och tänker definitivt inte kolla upp det, man vet ju inte vilka undantryckta känslor som kan blossa upp. På den tiden var Harry Belafonte det mest fonky jag kände till därför blev Mark King på något sätt förknippat med funk. Sådana avtryck i tonåren är svåra att tvätta av. Nu kan Muse sick-n-hour mess age på inget sätt förknippas med Mark King utan har mycket mer med James Brown och hans anhangs typ av funk att göra.

1994 ansågs Public Enemy som föredettingar inom hip hopen.
Muse sick-n-hour mess age, hade dröjt tre år och under tiden hade en ny generation tagit för sig. Wu tang clan hade debuterat med en jazzinspirerad rökig och förtrollande platta året före. NAS hade våren -94 släppt Illmatic en i mina öron kandidat till bästa storstadssoundtracket, en platta som har samma känsla som plattorna som spelades in i Brill building eller av Phil Spector. Gang starr och A tribe called quest följde i De la souls fotspår med en lite ljusare och popigare jazzinfluerad stil. Och i LA hade Dr Dre uppfunnit G-funken.

Föregångaren, jag räknar inte Greatest misses, Apocalypse 91... the enemy strikes back är för mig, efter tre fulländade album, en mellanplatta. Den är inte dålig, innehåller många bra låtar, men den är lite tråkigare och enformigare, med hardcore och metal inslag, och upplevs musikaliskt som mer statisk än de tidigare plattorna.

Med Muse sick-n-hour mess age gör de en partyplatta. En 72 minuter lång kanonad med härliga beats, skönt sväng, soulkänsla och djupa basgångar. Stundtals är det omöjligt att sitta still. Den inleds med furiösa Whole lotta love goin on in the middle of hell. Efter den kommer en tidstypisk dansgolvsröjare, både Cypress Hills Insane in the brain och House of Pains Jump around bygger på samma koncept. Refrängen upprepas som ett mantra, och är så pass enkel att man både kan hoppa vristhopp på stället och hytta med näven samtidigt som man sjunger med.




Så fortsätter festen plattan igenom. Tempot varieras och de korta pratpartier emellanåt är perfekta för att inta någon slags förfriskning. Absoluta höjdpunkten är Race against time. Efter en inräkning snodd från James Brown skakar låten igång i ett hetsigt tempo. Ljudbilden är mycket lättare jämfört med övriga plattan och Public Enemy har väl aldrig varit så nära 60-talets soullandskap. I slutet samlar låten ihop sig inför en avslutande spurt precis som i Chamber brothers Time has come today.

Race against time

Ge Muse sick-n-hour mess age en lyssning om ni gillar James Brown, Isley brothers, Sly Stone eller någon av alla andra artister som stilmässigt ligger i närheten av dessa. Även om ni inte lyssnar på hip hop normalt så känns det som att plattan kan uppskattas och kanske leda till ytterliggare utforskning av denna genre. Man kan exempelvis gå vidare med 94 års bästa funk, Warren Gs Regulate.