Skivhyllan 1998 Belle and Sebastian-The boy with the arab strap

I mitten av 90-talet tappade jag nästan helt och hållet kontakten med den musik som gjordes just då runt om i världen. Orsakerna är säkert många. Jag bodde då ute på landet utan daglig kontakt med skivaffärer, internet var inte heller var mans sak på den tiden. Indiepopbanden som jag följt troget hade blivit de nya dinosaurierna som tagit över topplistorna.

Men den kanske viktigaste orsaken var explosionen av återutgivningar av bra 60-tals pop och soul på CD. Samlingar eller CDs med enormt extramaterial översköljde marknaden och det var bara att välja och vraka bland guldkornen som man åren innan varit helt övertygad om att man aldrig skulle få höra. Återutgivningarna gav ju också det goda med sig att många uppdaterade sig till CD och sålde sina LP exemplar, vilket gav en möjlighet att samtidigt hitta bra och billig vinyl om man någon gång var nära civilisationen.

I denna situation var det kanske inte så konstigt att skotska Belle and Sebastians andra platta If you are feeling sinister från 96 drabbade mig så hårt. När dessutom plattan låter som att man plockat ihop Arthur Lee, Nick Drake, The Smiths, Crystals och Velvet underground till en session så är succen given.


Nu är ju If you are feeling sinister tillräckligt hyllad, skriver därför några ord uppföljaren The boy with the arab strap. Stil och influenser känns igen. Det är som om musiken är med i en tävling som går ut på att viska högst. Det är vänt och ljuvt men inte utan att fasaden ibland spricker upp. Det som för mig gör Belle and Sebastian så älskvärda jämfört med mycket av annan indiepop är deras förmåga att våga låta rytmen svänga , som i Sleep the clock around. Den luftigare ljudbilden och att de fyller rummet med allehanda ljud gör att poplåtarna inte låter så kritvita, vilka de ju i grund och botten egentligen är.

När man går tillbaka och läser om vilket mottagande plattan fick, jämförs den ofta med Velvet undergrounds självbetitlade tredje skiva. Det ser jag inte som en helt relevant jämförelse, Velvet har spelat in ett mästervek som håller ihop in i minsta detalj men där låtarna både kan stå var och en för sig själv men alla är också nödvändiga för att skapa helheten. Riktigt så bra är inte The boy with the arab strap.

Seymour Stein

Nej istället får jag via låten Seymour Stein associationer till en låt på Loaded, nämligen New age. I båda låtarna har gränserna mellan vers och refräng suddats ut, eller så hör jag det inte eftersom jag lyssnar så intensivt på texterna. Det är nästan så att jag upplever mig vara mitt uppe i ett samtal med artisterna. Den Mr Stein som åsyftas är den gamla skivbolagsprofilen som under 70-talet bland annat såg till att Blondie och Ramones gav ut sina plattor på Sire. Han får här symbolisera den kommersiella musikindustrin.

Alla som gillar Jens Lekman men inte hört Belle and Sebastian hoppas jag kan finna något lyssningsvärt här. Kan det sedan också vara en ingång till Velvet Underground lyssnande så är det en finfin bonus.