Van Morrison - Bulbs
Van Morrison och hans lyhörda snortajta kompband spelade live i det danska TV-programmet Musikladen år 1974. Bulbs är en slags countrysoul som bara går rakt in. Klippets kvalitet är dålig, men i just det här fallet hindrar det inte mig.
Detta är något helt annat än den gången jag själv såg honom livs levande på Hultfredsfestivalen 1989, efter han precis fått en hit med Have I Told You Lately och en ny renässans. Jag hade sett filmen Good Morning Vietnam på bio föregående vinter och i den golvats av Baby Please Don't Go med Them i soundtracket, där en ung Van Morrison sjöng kaxigare än själve Mick Jagger. Jag traskade till Hawaiiscenen för att se legenden och hade väl inte tänkt på att det gått tjugofem år sedan Baby Please Don't Go. Van hade blivit en tjock gammal surkart som spelade tråkjazz och sjöng med gubbgrötig röst. Så uppfattade jag i alla fall honom då jag var artonåring.
Först ett decennium senare när jag själv mognat lite och börjat känna vuxna känslor, började jag uppskatta hans musik och röst. Jag blev för tusan tokkär i kvinnan - som jag sedan tio år lever med och har två barn ihop med - till tonerna av Van Morrison. Vi satt en sommarkväll i baren på Möllan i Malmö och de spelade Wild Night i just det ögonblicket. Inte konstigt att Van Morrison har en speciell plats i mitt musikhjärta.
3 kommentarer:
Hej M
Jättefint klipp.
På din SMS fråga om jag har "Common one" så svarar jag att jag inte vågat följa Van in i 80-talet. Men på allmusic så nämns både "In a silent way" och philly soul i beskrivningen, så det blir nog till att skriva upp på vill ha listan.
Common One är ett måste och sen sitter ni snart där och letar bootlegs för att få höra ännu en tagning av Summertime in England.
Det var ju ett lustigt sammanträffande med lyssnandet på Veedon Fleece Magnus men det är ju sådana dagar nu.
Wild Night. Jag förstår dig.
Chrille, det finns fler klipp på YouTube från just det TV-framträdandet, bland annat en härlig "Warm Love".
Om du redan har allt från hans första oslagbara storhetsperiod som soloartist mellan 1968 och 1974, så kan du trösta dig med att det inte tar slut där. "Into The Music" från 1979 är en genomtrevlig upplevelse. Men uppföljaren "Common One" känns i sitt drömska stämningsläge besläktad med såväl magiska "Astral Weeks" som sublima "Veedon Fleece" (varifrån den i och för sig rätt otypiska "Bulbs" kommer från).
Tack för glada tillrop, Martin!
Skicka en kommentar