Allt om min Bush

När Magnus S bjöd in mig till Spengo blev jag förstås väldigt smickrad. Jag har ett stort musikintresse men går mer på bredd än på spets. Dessutom är jag, i mitt tycke, ingen vidare skribent. Men, det är ju inte ofta som jag får ett forum att breda ut mitt personliga förhållande till musik i (förutom i det "privata" forumet Hifive. Detta forum kanske jag återkommer till). Dessutom har jag följt Spengo med nyfikenhet och uppskattning sedan starten.

Jag tackade tacksamt ja till Magnus förfrågan! När väl den euforiska känslan av att få "briljera" med mina musikkunskaper hade lagt sig fick jag först lätta svettningar och sedan småpanik. Va fan ska jag skriva om? Känslan av att få gå loss i min favoritskivbutik efter stängningsdags, med obegränsad ekonomi, infann sig. Möjligheterna var med ens oändliga.

Ska jag skriva om min återupptäckt av den europeiske eleganten Bill Pritchard? Mannen som gjorde två fantastiska, Morrissey-doftande album i slutet av 80- och början av 90-talet? Eller ska jag skriva om min alltime favourite desert island disc, Frank Sintras Watertown som kom 1970? Men The Someloves då, vars samlade output i form av två CD-skivor jag nyligen fick, direkt i min hand, från skivbolaget Half A Cow i Australien? Men så plötsligt, som det ju så ofta är med mig och musik, etsade sig en låt fast i min hjärna.

Den vägrade släppa greppet, den tog över mitt liv. Det hela började med en diskussion om Kate Bush på tidigare nämnda Hifive-communityn (ok då, jag slipper inte undan en förklaring. Hifive är i korta ordalag en mejl-community som funnits i tio år där medlemmarna med jämna eller, nuförtiden, ojämna mellanrum skickar fem-i-topp-listor till varandra. Communityn fyller tio år i år, BTW).

Hur som helst, en av våra medlemmar hade gjort en fantastisk samling över Kate Bush. Den saknade bara en låt. Men den är å andra sidan en av Kate Bushs bästa låtar, This Woman´s Work, som finns med på, i mitt tycke, hennes bästa skiva The Sensual World. När jag väl hade kommenterat detta på Hifive var jag tvungen att kolla på youtube om det fanns en video med This Woman´s Work. Det gjorde det, men det fanns också något annat.

I menyn till höger fanns också Maxwell med. Maxwell? Är inte det en r´n´b-snubbe som släppte ett haussat album i mitten av 90-talet? Då klickade det till i min hjärna; han hade ju faktiskt gjort en cover på This Woman´s Work. Nu hoppade jag raskt över till iTunes och laddade ner Maxwells cover på This Woman´s Work. Minnena ramlade över mig nu. Nu visste jag med säkerhet vad jag skulle skriva på Spengo om.

Jag kommer ihåg att jag hade hört Maxwells version av This Woman´s Work på radion när det begav sig. Av olika anledningar köpte jag inte skivan som den fanns med pådå. Kanske för att det var en MTV Unplugged-skiva och för att Maxwells övriga output inte lockade mig tillräckligt mycket för att köpa en live-skiva med honom. (Covern släpptes f ö senare i en inte riktigt lika bra studioversion på Maxwells album Embrya. Då hade jag släppt tanken på honom och låten).

Men nu hade jag låten smidigt nedladdad i digitalt format på datorn. Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan tog till lipen när jag lyssnade på den. Den är så vacker! Och Maxwells cover är så fantastisk. Det är inte bara att Maxwells kusligt precisa falsett ger låten en extra skörhet, som inte Kate Bush ens kommer i närheten av.

Det finns andra dimensioner. Till exempel att en svart r´n´b-snubbe gör en cover där originalet har gjorts av en kritvit konstrock-chick. Kan tyckas något märkligt, men Maxwell lyckas hitta den underliggande, i brist på bättre ord, soul som finns i Bush´ original och förstärker temat om sorg och förlust. Slutresultatet blir en varmare version än Kate Bush´original. Märkligt nog känns Maxwells version också mer feminin än Bush´. Utan att dra några paralleller i övrigt tänker jag på drag queens! De drar de feminina dragen till sin spets, gör en slags karikatyr. Men Maxwell gör ingen karikatyr, han förstärker det mjuka i This Woman´s Work.

I slutänden är det ju trots allt så här, det går att analysera låtar sönder och samman. Ibland fungerar det att göra så, andra gånger inte funkar det inte alls. Det här är ju också mina helt personliga reflektioner. Det räcker faktiskt med att lyssna på låten och dras in melodin och texten.