Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want you på Blood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.