Status Quos gyllene år - del 4

Quo
Quo är förmodligen Status mest ambitiösa skiva. Där finns, förutom de vanliga rökarna, den nära 10 minuter långa Slow train, som blandar in folky tongångar och gitarrsamspelet mellan Rossi och Parfitt firar triumfer, skivans centrala spår Backwater och Just take me, vilka både på skiva och live vävs ihop till en lång låt. De båda sistnämnda sjungs av Alan Lancaster som skrivit dem tillsammans med Rich Parfitt.

Alan Lancaster hade sedan några år känt att hans roll i bandet minskats. Francis Rossi skrev fler och fler av låtarna tillsammans med bandets turnéledare Bob Young. För att checkarna inte skulle trilla ut alltför ojämnt skrevs samtliga medlemmar som upphovsmän på vissa låtar trots att det egentligen var Rossi och Young som skrivit dem. I och med Quo fick Lancaster en viss revansch. Det är intressant att om man kollar på kommentarer till Status-videor på YouTube skrivs det mycket om att Lancaster var hjärtat och den som "rockade hårdast" i bandet. Jag tror till viss del det är en efterkonstruktion. De hårdaste låtarna stod ofta Parfitt som upphovsman till. Mycket av det eftermälet tror jag Lancaster fått genom att en viktig orsak till att han lämnade bandet var att Margerita time släpptes som singel. Ni som hört låten känner säkert att detta är en fullgod anledning till att lämna ett band, hur framgångsrikt det än må vara. Även Nicke Andersson i Hellacopters är inne på samma spår. När de släppte sitt album betitlat Rock 'n' roll is dead frågade en journalist honom när rocken egentligen dog. Svaret var "samma dag som Alan Lancaster fick sparken från Status Quo". Status Quo hade dock varit ett ointressant band ett antal år innan Lancaster lämnade skutan.

Personligt minne: Även omslaget signalerar den mer ambitiösa inriktningen, medlemmarnas huvuden växer upp ur en gemensam rot. Jag är väldigt svag för omslag där man använder medlemmarnas ansikten i olika sammanhang vilket oftast passar 70-talets mytologiserande av rockstjärnan bra. Deep Purple var bäst i denna gren: Deep Purple in rock – uthuggna huvuden i sten a'la Rushmore, Fireball – medlemmarna är eldklot, Machine head – medlemmarna bakom glas som det regnat på, Who do we think we are – medlemmarnas huvud är i bubblor och så min favorit, Burn, som faktiskt kombinerat två bra saker. Medlemmarna är ljus, när man vänder på skivan är ljusen halvt nedbrunna. En lång parentes, det är ju faktiskt Status Quo det ska handla om.

Låtval:
• Just take me - Väldigt annorlunda mot det mesta de gjort men väldigt väldigt bra.


Just take me (1974)

• Don't think it matters at all - Ännu en Parfitt-Lancaster komposition med Lancaster på sång. Ytterligare ett bevis på det fantastiska gitarrsoundet. Svårt medryckande och nära nog omöjligt att ha i iPoden om jag är i närheten av folk.


Don't think it matters at all (1974)

Gillar du raka rör och öppna spjäll? Fortsättning följer...