Fyra lektioner i dynamik

Dynamik skapas i spelet mellan kontraster. Man kan skapa kontraster i musik på många olika sätt. Det är med hjälp av dynamiken som man fångar lyssnaren i ett grepp.

Tänk dig ett snabbtåg, det är mycket snabbt, men du kan bara åka med om det stannar och låter dig kliva på. Likaså kan det vara svårt att hänga med i en låt som tjurrusar eller kör på fullt ställ från början till slut. Jag tänker illustrera hur dynamik kan funka med fyra rocklåtar av fyra olika band från Boston, en stad som har levererat den mest egensinniga, oslipade och fascinerande rockmusiken under flera decennier.


The Remains - Don't Look Back (1966)

Numera ingår The Remains och resten av den legendariska garagerock-samlingen Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era i rockens kanon. Har man inte redan köpt den eller åtminstone hört den, bör man göra det genast, även om man bara är det minsta intresserad av rockmusik. Don't Look Back med The Remains är bland det bästa som finns, den perfekta korsningen mellan The Beatles och The Rolling Stones och låten överträffar det mesta de båda förbilderna själva gjorde.

Don't Look Back har ett bra driv och är laddad med mollackord som gör låten ödesmättad. Men det som gör den speciell är mittpartiet, det s k breaket [1:06-1:36]. Den fantastiske sångaren Barry Tashian ropar plötsligt: "Alright now, hold it, hold it, you know there's one thing I wanna say, I said there's one thing I wanna say". Låten stannar upp. Sedan faller han in i något som till formen liknar en gospelpredikan. Sedan kommer några sekunders otroligt funky trumspel. Ja, det är flera stopp och starter under dessa händelserika 30 sekunder. Jag minns hur jag gick i spinn när jag hörde detta för första gången för 20 år sedan. Låten gick sedan över i ett stick [1:36-1:54] som fungerade som en avfyrningsramp och när Barry & The Remains åter föll in i versen och refrängen satt jag i raketen som sprängde genom stratosfären.


La Peste - Better Off Dead (1978)

En enda singel gav La Peste ut och A-sidan blev en milstolpe i amerikansk punk. En snaskig liten historia om föräldrars ogillande till minderårigt tonårssex. Introt - ja, hela låten - är verkligen en lektion i hur man skapar dynamik med så få toner och ackord som möjligt och hur man kan spänna nerverna på lyssnaren tills de nästan går av. La Peste ligger kvar i introt med gitarr och bas på en enda olyckssalig ton. Trummorna dundrar in med ekoartad fördröjning. Man åker med på ett effektivt treackords-riff [0:28-] och man spänner öronen extra när sångaren Peter Dayton kommer in [0:40] med ett nervigt "well, well, well" rakt in i sexet i flickrummet. Mellan varje vers stannar låten upp och spinner på tonen igen. Efter en extatisk sista refräng slutar låten tvärt, i kontrast till det utdragna introt. Och lyssnaren är vid det laget gastkramad.





The Lyres - Help You Ann (1982)

Garagerock-puritanen Jeff "Monoman" Conolly och hans band Lyres visste verkligen hur man skulle spela just garagerock. Den skulle spelas primitivt, monotont och med väldigt få watt i förstärkarna. Ja, det skulle låta tanigt och med mycket luft omkring. För att det ska rocka måste man jobba tätt tillsammans, åt exakt samma håll, som en spjutspets. Hör hur gitarr, farfisaorgel, bas och trummor förstärker varandra. Introt fångar in dig som lyssnare. Alla instrument kör riffet på fyra toner, som är fullständigt hypnotiserande i Help You Ann. Trummorna är i princip bara virveltrumslag som går av som pisksnärtar. Det är en del avbrott från det malande riffandet, särskilt i partier där Jeff Conollys sång markeras med trumvirvlar.

Men den stora uppvisningen i dynamik sker efter gitarrsolot [1:26-1:43]. Det som sker under dessa tio sekunder [1:44-1:54] är ett av rockhistoriens mest förhäxande mikroögonblick. Känner du igen knepet som La Peste använde i Better Off Dead? Farfisaorgeln stannar kvar på en vibrerande ton i sex magiska sekunder innan den går tillbaka in i riffet igen. Kom ihåg att intensitet är inte en fråga om watt och ljudvolym.


Pixies - Gouge Away (1989)

Jäpp, en favoritlåt med Pixies! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet loud-quiet-loud-dynamiken som Nirvana några år senare vände upp på hela 90-talet med: en nedtonad, avvaktande, ofta mollstämd och ibland melodisk vers som exploderar i refrängen med gitarrväggar och höjda röster. Mjukt och hårt förstärker varandra, omväxlande sordin och oväsen skapar dynamik. Hör också hur Pixies använder mollackord som skapar en förtätad stämning av undertryckta starka känslor - ilska, förtvivlan och skräck. Basisten Kim Deals hummande och nynnande förstärker det suggestiva och dröjande i verserna. Och Joey Santiagos gitarr låter som förvrängda feberdrömmar. Man kan förstå varför Gouge Away borrade sig in i mitt artonåriga medvetande då den kom.