Status Quos gyllene år - del 1

Det finns få genrer jag har så svårt för som bluesbaserad boogierock, förmodligen har min uppväxt i Motala haft en del med detta att göra. Det finns en massa band som verkar härliga när jag läser om dem och jag vill gilla dem lika mycket som jag vill gilla Bob Dylan (men inte kan). Ett Spengo-anknutet exempel är The Faces. De verkar vara såna härliga, okonstlade killar så jag vill verkligen gilla dem men varje försök slutar med samma besvikelse. Jag känner samma sak med The Rolling Stones efter 1968.

Men jag har alltid gillat Status Quo, än mer på senare år då jag återvänt till de gamla plattorna. Det brukar förvåna folk som tycker att Status är själva symbolen för något förutsägbart, tråkigt och bluesbaserat. Anledningen till bandets låga status (f'låt) kan vara att bandet inte är så rootsy som det kan verka vid en första anblick utan inte kan låta bli att smyga in perfekta popmelodier och vägrar att helt släppa sin psykedeliska bakgrund. Det är helt enkelt inte "äkta", vilket jag förstått att Stones och grabbarna är. Sedan är medlemmarna inte rockikoner som många av deras kollegor. Innan jag började läsa deras självbiografi visste jag inte mycket om medlemmarna och hade inte hört så många bra rock 'n' rollhistorier om dem. Men det finns jag lovar.


De flesta band som hållit på ett tag har sina gyllene år. Det finns en uppgång och ett fall. Det kan gå snabbt eller knappt märkbart. Status Quo’s gyllene år sträcker sig från Dog of two head från 1971 till och med Blue for you från 1976. Men innan jag går in på detta kan jag inte undanhålla er ett klipp från deras psykedeliska period kring 1967-68. De är omkring 18 år här och särskilt Francis Rossi (eller Mike Rossi som han då kallade sig, Francis ansågs för fjolligt) är knappt igenkänningsbar.


Pictures of matchstick men (1968)

Francis Rossi - Sologitarrist och sjunger på den övervägande delen av gruppens låtar. För varje skiva tog han ett steg mot att bli bandets ansikte utåt. Skrev i regel låtar tillsammans med bandets turnéledare Bob Young.

Rich Parfitt – Kompgitarrist och sjunger sina egna låtar. Verkar vara en rätt okomplicerad typ som har snygga brudar och bilar som största intressen. I början av karriären skrev han inget material och anser sig inte heller som låtskrivare i första hand trots vissa storverk. Jag tror att hans okomplicerade natur gjort att han fortfarande håller ihop med den mer koleriske Rossi.

Alan Lancaster – Bassist och sångare. När jag ser intervjuer med bandet pratar Lancaster väldigt mycket och jag får intrycket att han inte alltid var en enkel person att samarbeta med. På Dog of two head skrev han nära halva skivan och han verkade ha lidit av att hans roll successivt minskade i bandet.

John Coghlan – Trummis som verkar vara vad man brukar beteckna som "hemlig". På bilder, i intervjuer, live, alltid samma nollställda ansiktsuttryck.


Dog of two head
När Dog of two head kom ut 1971 hade Status Quo gjort skivor i fyra år. Från början som ett psykedeliskt popband med stora hits som Pictures of matchsticks men och Ice in the sun men som med tiden glidit mot ett mer bluesbaserat sound. Stämpeln som föredettingar fanns både hos publiken och kritiker och det påverkade förstås även bandet. Dog of two head var den skiva som bandet betraktade som en nystart (som en del av nystarten hade bandet långt framskridna planer på att byta namn till S Quo, inspirerade av den T.Rex-feber som rådde vid denna tidpunkt). Skivan är spretig på ett sätt som var vanligt kring 69-71. Här finns lite psychedelica, folk, blues, pubrock och pop. I alla fall i England blev det snart väldigt viktigt att ha ett klart definierat sound och helst en passande image till detta för att nå framgångar.

Personligt minne: Dog of two head kändes länge lite mytologisk för mig. Skivan fanns aldrig i skivaffärer, det var ingen jag kände som ägde den eller ens hade den inspelad. Loggan på omslaget, den tvåhövdade bulldogen, fanns avbildad som en miniatyr på senare skivor vilket ytterligare retade min nyfikenhet. Den spänningen kring en skiva finns ju tyvärr inte idag då nyfikenheten omedelbart stillas med ett par knapptryckningar.

Låtval:
• Gerdundula – En av mina absoluta favoriter i Status katalog. Den låter inte som något annat. Rytmisk, laidback, lite proggig och totalt oemotståndlig. Hade jag fortfarande haft förfester hade detta varit en lika självklar komponent som starkölen och jordnötterna.


Gerdundula (demoversion) (1971)

• Nanana – En någon anledning finns denna låt med 3 gånger på LP:n. I 15,45 sekunders versioner plus den vanliga 2 ½ minuters versionen. Låten har en härlig brittisk pubfeeling. Man kan lätt tänka sig öldoftande heltäckningsmattor och skrålande allsång i refrängen.


Nanana (1971)

Vill du ha mer Status? Håll ut, fortsättning följer...