BLACK SABBATH- THE REBEL (DEMO 1969)
För länge sedan när jag var 18 hade jag en video om Sabbath med Ozzy jag tyckte mycket om. I början spelades en väldigt kort snutt av demolåten The Rebel som lät väldigt bra, men ovanlig för dem. Det var piano och melodiös sång med det tunga soundet. Jag har inte tänkt på låten förrän nyligen när min mor tog videon med upp till Stockholm, eftersom jag haft en intensiv Sabbathfas i över en månad. Det är främst låtar som Fairies wear boots, Sabbath bloody sabbath, Never say die och The Wizard som spelats, och kicken har varit enorm!
Black Sabbath- The Rebel (Demo 1969)
När jag kollade på videon nyligen blev jag återigen fångad av den bortglömda demolåten, och tänkte att nu bör den väl gå att hitta på internet och bingo! Tydligen skäms de väldigt för The Rebels poppiga sound, och vägrar släppa den officiellt. Det är synd för jag tycker den är riktigt bra, och lyssnar mycket hellre på den, än exempelvis Hand of doom. Sessionen ska ha skett i övergången mellan de olika gruppnamnen Earth och Black Sabbath. Låten skrevs av keyboardisten Norman Haines i ett annat Birmingham-band, Locomotive, och denne spelar också pianot i låten. Black Sabbaths manager Jim Simpson tvingade dem att spela in The Rebel i förhoppning att den skulle generera ett skivkontrakt. Det lyckades också, men den musik som kom att fylla deras första album var långt ifrån demolåtens melodiösitet, och ännu längre från den hippekultur som blommade för fullt i februari 1970, när plattan med det illavarslande omslaget hamnade på skivdiskarna…
3 kommentarer:
Hej Spengo!
Vill bar tala om att jag just hittat din blogg och att jag tycker den är outstanding!
Mvh
M X Eriksson
(gå med i min Facebookgrupp "Lägg ut Ny Våg på nätet, om du inte redan gjort det).
Ps. Jag snodde Aaron Neville-klippet och lade ut det på min facebooksida.
Stort tack för lovorden, Mikael X! Det är bara att sprida YouTube-klipp, bilder och låtar vidare, för allt är ju lånat.
Ja se, det var en överraskning med Black Sabbath! En poplåt alltså. Ett föredömligt inlägg i all sin enkelhet, Mats. Det breddar och nyanserar pop- och rockhistorien lite grand.
Skicka en kommentar