Fyra lektioner i dynamik

Dynamik skapas i spelet mellan kontraster. Man kan skapa kontraster i musik på många olika sätt. Det är med hjälp av dynamiken som man fångar lyssnaren i ett grepp.

Tänk dig ett snabbtåg, det är mycket snabbt, men du kan bara åka med om det stannar och låter dig kliva på. Likaså kan det vara svårt att hänga med i en låt som tjurrusar eller kör på fullt ställ från början till slut. Jag tänker illustrera hur dynamik kan funka med fyra rocklåtar av fyra olika band från Boston, en stad som har levererat den mest egensinniga, oslipade och fascinerande rockmusiken under flera decennier.


The Remains - Don't Look Back (1966)

Numera ingår The Remains och resten av den legendariska garagerock-samlingen Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era i rockens kanon. Har man inte redan köpt den eller åtminstone hört den, bör man göra det genast, även om man bara är det minsta intresserad av rockmusik. Don't Look Back med The Remains är bland det bästa som finns, den perfekta korsningen mellan The Beatles och The Rolling Stones och låten överträffar det mesta de båda förbilderna själva gjorde.

Don't Look Back har ett bra driv och är laddad med mollackord som gör låten ödesmättad. Men det som gör den speciell är mittpartiet, det s k breaket [1:06-1:36]. Den fantastiske sångaren Barry Tashian ropar plötsligt: "Alright now, hold it, hold it, you know there's one thing I wanna say, I said there's one thing I wanna say". Låten stannar upp. Sedan faller han in i något som till formen liknar en gospelpredikan. Sedan kommer några sekunders otroligt funky trumspel. Ja, det är flera stopp och starter under dessa händelserika 30 sekunder. Jag minns hur jag gick i spinn när jag hörde detta för första gången för 20 år sedan. Låten gick sedan över i ett stick [1:36-1:54] som fungerade som en avfyrningsramp och när Barry & The Remains åter föll in i versen och refrängen satt jag i raketen som sprängde genom stratosfären.


La Peste - Better Off Dead (1978)

En enda singel gav La Peste ut och A-sidan blev en milstolpe i amerikansk punk. En snaskig liten historia om föräldrars ogillande till minderårigt tonårssex. Introt - ja, hela låten - är verkligen en lektion i hur man skapar dynamik med så få toner och ackord som möjligt och hur man kan spänna nerverna på lyssnaren tills de nästan går av. La Peste ligger kvar i introt med gitarr och bas på en enda olyckssalig ton. Trummorna dundrar in med ekoartad fördröjning. Man åker med på ett effektivt treackords-riff [0:28-] och man spänner öronen extra när sångaren Peter Dayton kommer in [0:40] med ett nervigt "well, well, well" rakt in i sexet i flickrummet. Mellan varje vers stannar låten upp och spinner på tonen igen. Efter en extatisk sista refräng slutar låten tvärt, i kontrast till det utdragna introt. Och lyssnaren är vid det laget gastkramad.





The Lyres - Help You Ann (1982)

Garagerock-puritanen Jeff "Monoman" Conolly och hans band Lyres visste verkligen hur man skulle spela just garagerock. Den skulle spelas primitivt, monotont och med väldigt få watt i förstärkarna. Ja, det skulle låta tanigt och med mycket luft omkring. För att det ska rocka måste man jobba tätt tillsammans, åt exakt samma håll, som en spjutspets. Hör hur gitarr, farfisaorgel, bas och trummor förstärker varandra. Introt fångar in dig som lyssnare. Alla instrument kör riffet på fyra toner, som är fullständigt hypnotiserande i Help You Ann. Trummorna är i princip bara virveltrumslag som går av som pisksnärtar. Det är en del avbrott från det malande riffandet, särskilt i partier där Jeff Conollys sång markeras med trumvirvlar.

Men den stora uppvisningen i dynamik sker efter gitarrsolot [1:26-1:43]. Det som sker under dessa tio sekunder [1:44-1:54] är ett av rockhistoriens mest förhäxande mikroögonblick. Känner du igen knepet som La Peste använde i Better Off Dead? Farfisaorgeln stannar kvar på en vibrerande ton i sex magiska sekunder innan den går tillbaka in i riffet igen. Kom ihåg att intensitet är inte en fråga om watt och ljudvolym.


Pixies - Gouge Away (1989)

Jäpp, en favoritlåt med Pixies! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet loud-quiet-loud-dynamiken som Nirvana några år senare vände upp på hela 90-talet med: en nedtonad, avvaktande, ofta mollstämd och ibland melodisk vers som exploderar i refrängen med gitarrväggar och höjda röster. Mjukt och hårt förstärker varandra, omväxlande sordin och oväsen skapar dynamik. Hör också hur Pixies använder mollackord som skapar en förtätad stämning av undertryckta starka känslor - ilska, förtvivlan och skräck. Basisten Kim Deals hummande och nynnande förstärker det suggestiva och dröjande i verserna. Och Joey Santiagos gitarr låter som förvrängda feberdrömmar. Man kan förstå varför Gouge Away borrade sig in i mitt artonåriga medvetande då den kom.

Status Quos gyllene år - del 4

Quo
Quo är förmodligen Status mest ambitiösa skiva. Där finns, förutom de vanliga rökarna, den nära 10 minuter långa Slow train, som blandar in folky tongångar och gitarrsamspelet mellan Rossi och Parfitt firar triumfer, skivans centrala spår Backwater och Just take me, vilka både på skiva och live vävs ihop till en lång låt. De båda sistnämnda sjungs av Alan Lancaster som skrivit dem tillsammans med Rich Parfitt.

Alan Lancaster hade sedan några år känt att hans roll i bandet minskats. Francis Rossi skrev fler och fler av låtarna tillsammans med bandets turnéledare Bob Young. För att checkarna inte skulle trilla ut alltför ojämnt skrevs samtliga medlemmar som upphovsmän på vissa låtar trots att det egentligen var Rossi och Young som skrivit dem. I och med Quo fick Lancaster en viss revansch. Det är intressant att om man kollar på kommentarer till Status-videor på YouTube skrivs det mycket om att Lancaster var hjärtat och den som "rockade hårdast" i bandet. Jag tror till viss del det är en efterkonstruktion. De hårdaste låtarna stod ofta Parfitt som upphovsman till. Mycket av det eftermälet tror jag Lancaster fått genom att en viktig orsak till att han lämnade bandet var att Margerita time släpptes som singel. Ni som hört låten känner säkert att detta är en fullgod anledning till att lämna ett band, hur framgångsrikt det än må vara. Även Nicke Andersson i Hellacopters är inne på samma spår. När de släppte sitt album betitlat Rock 'n' roll is dead frågade en journalist honom när rocken egentligen dog. Svaret var "samma dag som Alan Lancaster fick sparken från Status Quo". Status Quo hade dock varit ett ointressant band ett antal år innan Lancaster lämnade skutan.

Personligt minne: Även omslaget signalerar den mer ambitiösa inriktningen, medlemmarnas huvuden växer upp ur en gemensam rot. Jag är väldigt svag för omslag där man använder medlemmarnas ansikten i olika sammanhang vilket oftast passar 70-talets mytologiserande av rockstjärnan bra. Deep Purple var bäst i denna gren: Deep Purple in rock – uthuggna huvuden i sten a'la Rushmore, Fireball – medlemmarna är eldklot, Machine head – medlemmarna bakom glas som det regnat på, Who do we think we are – medlemmarnas huvud är i bubblor och så min favorit, Burn, som faktiskt kombinerat två bra saker. Medlemmarna är ljus, när man vänder på skivan är ljusen halvt nedbrunna. En lång parentes, det är ju faktiskt Status Quo det ska handla om.

Låtval:
• Just take me - Väldigt annorlunda mot det mesta de gjort men väldigt väldigt bra.


Just take me (1974)

• Don't think it matters at all - Ännu en Parfitt-Lancaster komposition med Lancaster på sång. Ytterligare ett bevis på det fantastiska gitarrsoundet. Svårt medryckande och nära nog omöjligt att ha i iPoden om jag är i närheten av folk.


Don't think it matters at all (1974)

Gillar du raka rör och öppna spjäll? Fortsättning följer...

Fun Things - Lipstick

Det verkar bara vara rock 'n' roll på Spengo nu. Och det är nästan det enda som gäller för mig nu, fart och fläkt i högtalarna. Jag antar att det är den tiden i livet och på året.


Fun Things - Lipstick (1980)

Fun Things var ett gäng tonåringar från Brisbanes legendariska punkrockscen (även The Saints kom därifrån). Gitarristen och sångaren Brad Shepherd blev senare gitarrist i Hoodoo Gurus. Hans föräldrar bekostade Fun Things EP, som gavs ut strax före upplösningen av bandet. Idag är EPn en av genrens mest eftertraktade vinylbitar. Njut av Lipstick, så mycket ungdomlig garagepunk-energi att det nästan slår över i det komiska.

Staus Quos gyllene år - del 3

Hello
Med Hello tog Status ett ordentligt kliv uppåt i karriären. Här finns många av de låtar som fortfarande utgör stommen i bandets liveframträdanden, som ständiga inledningslåten Caroline och Forty-five hundred times samt Roll over lay down. I samband med släppet av Hello tog också bandet det strategiska valet att endast släppa en singel per skiva. I början av 70-talet var detta val viktigt. Mer lättviktiga band som Sweet, Mud och Suzi Quatro fokuserade nästan enbart på singlar. Deras motsats var Led Zeppelin som vägrade ge ut singlar. Gav man ut en singel per skiva och that's it kunde man få acceptans bland kritiker och en lite äldre publik. Bandet var efter de tunga åren innan Piledriver trötta på att försöka få till catchy låtar som ändå snart var glömda. Övergången från Pye till Phillips progressiva underetikett Vertigo gjorde det möjligt för bandet att bygga upp en långsiktig karriär som LP-band.

Ett samtal med Noddy Holder i Slade, ett band som Francis Rossi beundrade, var också avgörande. Holder upplevde det som pressande att få till en hitsingel varannan månad som var tvunget att nå toppen av hitlistan för att det inte skulle snackas om att bandet var slut. De album Slade släppte försvann däremot rätt snabbt trots att flera av dem är utmärkta.

Personligt minne: Jag bytte bort min allra första lp-skiva, Gilbert O'Sullivans I’m writer not a fighter, mot Hello med en kompis granne. Hans föräldrar var frikyrkliga och var måttligt glada över hans rockintresse. De tyckte säkert, liksom jag att det var ett bra byte.

Låtval:
• And it's better now - När jag skulle välja låtar till det här inlägget trodde jag att fler av Status fina lugnare låtar skulle få plats. Nu blev det inte så men här är en av dem i alla fall.


And it's better now (1973)

• Roll over lay down
When I got home that night early one morning
Seeing the note written in ink pinned to the door
Taking a drink cool from the fridge from the table
drank a toast you were the most the night before
Roll over lay down and let me in
Roll over it's a long way where I've been
Roll over lay down and let me in
Roll over lay down


Roll over lay down (1973)

Ja några poetiska djupingar kanske vi inte ska anklaga Status för att vara. Många av texterna handlar om typ tjejer som går nedför gatan och är snygga eller om hur turnélivet ter sig. Dock tror jag att rytmen i orden var det viktiga för dem. Texten sitter ju verkligen som en smäck till musiken.

Slave to the boogie? Fortsättning följer...

BLACK SABBATH- THE REBEL (DEMO 1969)

För länge sedan när jag var 18 hade jag en video om Sabbath med Ozzy jag tyckte mycket om. I början spelades en väldigt kort snutt av demolåten The Rebel som lät väldigt bra, men ovanlig för dem. Det var piano och melodiös sång med det tunga soundet. Jag har inte tänkt på låten förrän nyligen när min mor tog videon med upp till Stockholm, eftersom jag haft en intensiv Sabbathfas i över en månad. Det är främst låtar som Fairies wear boots, Sabbath bloody sabbath, Never say die och The Wizard som spelats, och kicken har varit enorm!


Black Sabbath- The Rebel (Demo 1969)

När jag kollade på videon nyligen blev jag återigen fångad av den bortglömda demolåten, och tänkte att nu bör den väl gå att hitta på internet och bingo! Tydligen skäms de väldigt för The Rebels poppiga sound, och vägrar släppa den officiellt. Det är synd för jag tycker den är riktigt bra, och lyssnar mycket hellre på den, än exempelvis Hand of doom. Sessionen ska ha skett i övergången mellan de olika gruppnamnen Earth och Black Sabbath. Låten skrevs av keyboardisten Norman Haines i ett annat Birmingham-band, Locomotive, och denne spelar också pianot i låten. Black Sabbaths manager Jim Simpson tvingade dem att spela in The Rebel i förhoppning att den skulle generera ett skivkontrakt. Det lyckades också, men den musik som kom att fylla deras första album var långt ifrån demolåtens melodiösitet, och ännu längre från den hippekultur som blommade för fullt i februari 1970, när plattan med det illavarslande omslaget hamnade på skivdiskarna…

Status Quos gyllene år - del 2

Piledriver
Dog of two head var egentligen en smygstart för det nya Status quo. Det var på Piledriver allt hände. Paper plane blev en stor hit och bandet fick plötsligt en image. Då de allra flesta band hängde på glamrockvågen med smink och glitter gjorde Status Quo ingenting. Det började skrivas om deras slitna jeanskläder och så var det fixat. Även om det inte var planerat tog bandet tacksamt emot sin nyfunna image. Särskilt som den var ganska enkel att leva upp till. Francis Rossi signum, den knäppta västen, tillkom också under denna period.


På Piledriver finns mycket av det man förknippar med Status Quo redan på plats. Boogiekompet, de starka melodierna och de finessrika arrangemangen. Det finns ett gäng bluesbaserade spår, några fina lugna låtar som A year och All the reasons, genombrottslåten Paper plane och förstås Big fat mama. Francis Rossi och Rich Parfitts gitarrspel och sound bör också nämnas. I band med blues eller hårdrocksinriktning brukar sologitarristen ha en roll likställd med sångaren. Sologitarren mixas genomgående högt och när det blir dags för det obligatoriska solot bör alla känna att "närmare gud än så här kommer vi aldrig". Detta finns inte alls hos Status. Även om Francis Rossi benämns sologitarrist har han aldrig denna upphöjda roll. Parfitt och Rossis gitarrer väver om varandra och är mer baserade på melodier än blueslicks. Själva gitarrljudet är en historia för sig. Särskilt om man lyssnar i lurar slås man av hur väl avvägt ljudet är. Mjukt och varmt men ändå hårt och vasst på samma gång.

Personligt minne: I tolvårsåldern, när Status-febern grasserade som värst, tyckte jag detta var Status tuffaste skiva. Det baserade sig förmodligen mycket på omslaget , gitarristerna och bassisten står nära varandra med det (så som jag minns det) extremt långa håret hängande ned över ansiktet så att det inte går att skönja vem som är vem. Säkert kan gorillan på konvolutets baksida, som håller i någon form av bomb, säkert gjort sitt till.

Låtval:
• Paper plane - Utmärkt exempel på Status förmåga att göra perfekt pop med enkel grund och boogiekomp.


Paper Plane (1972)

• Big fat mama - Mellanöl, ungdomsgård och tonårssvett. Jag vill se den vars händer inte automatiskt drar sig mot luftgitarrläge när huvudriffet startar efter 20 sekunder


Big fat mama (live in Madrid 1975)

You like to boogie? Fortsättning följer...

Status Quos gyllene år - del 1

Det finns få genrer jag har så svårt för som bluesbaserad boogierock, förmodligen har min uppväxt i Motala haft en del med detta att göra. Det finns en massa band som verkar härliga när jag läser om dem och jag vill gilla dem lika mycket som jag vill gilla Bob Dylan (men inte kan). Ett Spengo-anknutet exempel är The Faces. De verkar vara såna härliga, okonstlade killar så jag vill verkligen gilla dem men varje försök slutar med samma besvikelse. Jag känner samma sak med The Rolling Stones efter 1968.

Men jag har alltid gillat Status Quo, än mer på senare år då jag återvänt till de gamla plattorna. Det brukar förvåna folk som tycker att Status är själva symbolen för något förutsägbart, tråkigt och bluesbaserat. Anledningen till bandets låga status (f'låt) kan vara att bandet inte är så rootsy som det kan verka vid en första anblick utan inte kan låta bli att smyga in perfekta popmelodier och vägrar att helt släppa sin psykedeliska bakgrund. Det är helt enkelt inte "äkta", vilket jag förstått att Stones och grabbarna är. Sedan är medlemmarna inte rockikoner som många av deras kollegor. Innan jag började läsa deras självbiografi visste jag inte mycket om medlemmarna och hade inte hört så många bra rock 'n' rollhistorier om dem. Men det finns jag lovar.


De flesta band som hållit på ett tag har sina gyllene år. Det finns en uppgång och ett fall. Det kan gå snabbt eller knappt märkbart. Status Quo’s gyllene år sträcker sig från Dog of two head från 1971 till och med Blue for you från 1976. Men innan jag går in på detta kan jag inte undanhålla er ett klipp från deras psykedeliska period kring 1967-68. De är omkring 18 år här och särskilt Francis Rossi (eller Mike Rossi som han då kallade sig, Francis ansågs för fjolligt) är knappt igenkänningsbar.


Pictures of matchstick men (1968)

Francis Rossi - Sologitarrist och sjunger på den övervägande delen av gruppens låtar. För varje skiva tog han ett steg mot att bli bandets ansikte utåt. Skrev i regel låtar tillsammans med bandets turnéledare Bob Young.

Rich Parfitt – Kompgitarrist och sjunger sina egna låtar. Verkar vara en rätt okomplicerad typ som har snygga brudar och bilar som största intressen. I början av karriären skrev han inget material och anser sig inte heller som låtskrivare i första hand trots vissa storverk. Jag tror att hans okomplicerade natur gjort att han fortfarande håller ihop med den mer koleriske Rossi.

Alan Lancaster – Bassist och sångare. När jag ser intervjuer med bandet pratar Lancaster väldigt mycket och jag får intrycket att han inte alltid var en enkel person att samarbeta med. På Dog of two head skrev han nära halva skivan och han verkade ha lidit av att hans roll successivt minskade i bandet.

John Coghlan – Trummis som verkar vara vad man brukar beteckna som "hemlig". På bilder, i intervjuer, live, alltid samma nollställda ansiktsuttryck.


Dog of two head
När Dog of two head kom ut 1971 hade Status Quo gjort skivor i fyra år. Från början som ett psykedeliskt popband med stora hits som Pictures of matchsticks men och Ice in the sun men som med tiden glidit mot ett mer bluesbaserat sound. Stämpeln som föredettingar fanns både hos publiken och kritiker och det påverkade förstås även bandet. Dog of two head var den skiva som bandet betraktade som en nystart (som en del av nystarten hade bandet långt framskridna planer på att byta namn till S Quo, inspirerade av den T.Rex-feber som rådde vid denna tidpunkt). Skivan är spretig på ett sätt som var vanligt kring 69-71. Här finns lite psychedelica, folk, blues, pubrock och pop. I alla fall i England blev det snart väldigt viktigt att ha ett klart definierat sound och helst en passande image till detta för att nå framgångar.

Personligt minne: Dog of two head kändes länge lite mytologisk för mig. Skivan fanns aldrig i skivaffärer, det var ingen jag kände som ägde den eller ens hade den inspelad. Loggan på omslaget, den tvåhövdade bulldogen, fanns avbildad som en miniatyr på senare skivor vilket ytterligare retade min nyfikenhet. Den spänningen kring en skiva finns ju tyvärr inte idag då nyfikenheten omedelbart stillas med ett par knapptryckningar.

Låtval:
• Gerdundula – En av mina absoluta favoriter i Status katalog. Den låter inte som något annat. Rytmisk, laidback, lite proggig och totalt oemotståndlig. Hade jag fortfarande haft förfester hade detta varit en lika självklar komponent som starkölen och jordnötterna.


Gerdundula (demoversion) (1971)

• Nanana – En någon anledning finns denna låt med 3 gånger på LP:n. I 15,45 sekunders versioner plus den vanliga 2 ½ minuters versionen. Låten har en härlig brittisk pubfeeling. Man kan lätt tänka sig öldoftande heltäckningsmattor och skrålande allsång i refrängen.


Nanana (1971)

Vill du ha mer Status? Håll ut, fortsättning följer...

Band jag minns med värme del 2 - Punk Anderson

Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.

Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.


Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.


Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)

Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn.

Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!


Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)

En påminnelse om vår existens

Nej ni är inte ensamma, Spengo finns fortfarande här för att ge er värmande musikaliska upplevelser. Men ibland behöver vi också sänka tempot och låta allt man hört och sett sjunka in och bearbetas. Under tiden så lyssna till ett av de lite förbisedda sena 70-tals popbanden, The Rubinoos. Ett fint band som kanske saknade det där lilla extra för att få sin självklara plats i musikhistorian. En knippe bra låtar blev det i alla fall. Där deras cover på Tommy James and the Shondells I think we´re alone now, och I wanna be your boyfriend väl är de mest kända. Klippet är däremot en fin sång, Hold me, från deras andra platta, Back to the Drawing board. Även detta en cover, på PJ Probys första hit från 1964(tack Magnus).


The Rubinoos som låg på Beserkley, var därmed skivbolagskamrater med Jonathan Richman och det finns onekligen en del likheter. Tuffheten att våga vara snälla och städade med fokus på melodierna. Men där Jonathan Richman ständigt sökte nya former och uttryckssätt, fastnade The Rubinoos i att vara kopior av The Beatles anno 1964. Mycket av popen från denna tid hittas lätt i tio kronors backarna, och för åtminstone första plattan är det ett fyndpris.

Top of the pops

Eftersom jag utnämnt juni till en inköpsfri månad går jag nu tillbaka i skivsamlingen för att leta rötterna till mitt musiklyssnande. Det är så lätt att glömma bort det som gav en kickar för tjugo år sen, i jakten på nya röster, band eller refränger. För varje The Nodzzz, Fergus and Geronimo eller Harlem man tror skapat den perfekta poppärlan så finns det en Julian Cope, Nick Drake eller ett Byrds. Artister och låtar som gett en kickar minst lika laddade som de man ständigt söker i det nya olyssnade. När jag, oftast av en slump, blir fångad av någon gammal favorit kan jag ibland förundras över varför jag inte gett den mer lyssningstid. Varför plockas den inte fram spontant ur skivhyllan utan att man påverkats av någon utomstående trigger.


Få låtar gör väl skäl för namnet som Top of the pops med The Rezillos. Den innehåller det gottaste ur påsen med Glam, Punk och Pubrock. Extremt spetsiga gitarrer, spretig sång, melodiös basgång och lättsmält refräng. The Rezillos representerar den sorts pop som gjorde att jag blev helt fångad av musik i de övre tonåren. Relativt lättillgängliga melodier som hade energi och rastlöshet men också en liten sårbarhet. Om ni är bekanta med The Undertones, Buzzcocks och Blondie så tänk Teenage kicks, Ever fallen in love och X offender. Triggern till att lägga plattan på skivspelaren kom förresten när jag letade efter fina Blondie videos på YouTube, vilket det finns gott om, men det får bli en annan post.