Körsbärsröd Extravaganza
Jag har egentligen inget djupare förhållande till Cherry Red Records även om jag verkligen gillar Everything But The Girls första singel, Tracey Thorns A Distant Shore, Monochrome Sets Cast a long shadow och ibland spelar låtar från den gamla 99 pence-samlingsskivan Pillows & Prayers med artister som de redan nämnda och Felt, The Misunderstood, Ben Watt och många fler (lite märkligt är det att Monochrome Set har med Eine Symphonie Des Grauens på den trots att min vinylsingel av den är utgiven på Rough Trade). Bland dessa förstås också Marine Girls.
Men det var egentligen inte alls de som var min tanke när jag gick in på CD-WOW igår. Jag skulle kolla om de hade den mycket efterlängtade utgåvan av The Blue Ox Babes, gruppen Kevin Archer bildade efter sin tid med tidiga Dexys Midnight Runners, platta Apples & Oranges som just Cherry Red gett ut i år till ett vettigt pris. Det hade de och den ska beställas snarast. När jag ändå var inne sökte jag på Cherry Red och fick några träffar. Mest imponerade förstås boxen I'll Give You My Heart: Cherry Red Singles med bolagets singlar som ska släppas nu i höst. Jag tror knappast att jag kommer att köpa den men tänk vad coolt att de släppte Dead Kennedys Kill The Poor på singel mitt i all mjukare musik. Som om det funnits en tanke med det kom jag med buss 77 istället för 4 från Fridhemsplan till Hornstull efter jobbet och passade därför på att smita in en snabbis på Mickes Skivor. En av plattorna i den första cd-bunten jag kollade på i nyhetshögarna var samlingen med Marine Girls. Den snurrar nu och medan jag lyssnar är det väl inte mer än rätt att ni får en liten Cherry Red Extravaganza med hjälp av YouTube.
3 kommentarer:
Pillow and prayers-samlingen hade en oerhört stor betydelse för mig som 18-årig anglofil. Allt var oerhört brittiskt men det fanns också en enorm variation. Marine girls naiva pop, mystiken i Joe Crow's compulsion, Quentin Crisp stan up nummer (eler vad man ska kalla det) och The Misunderstood's garagerock.
När den här skivan fanns inte independent för mig. Punk och new wawe-band kom i regel ut på stora bolag och gjorde de inte det märktes det inte i var de recenserades eller hur man fick tag på skivorna. Nu öppnades en ny värld och om jag någon gång varit ''indie'' så var det nog just efter Pillows and prayers release och ett par år framåt.
Mest av allt älskade jag nog Monochrome sets kombination av new wawe och brittiska 40-tals melodier samt alla kombinationer som Tracey Thorn och Ben Watt medverkade i. Videon till Marine Girls ''A place in the sun'' kastar mig direkt tillbaka till pojkrumemts febriga Englandslängtan för 27 år sedan.
Den andra samlingsskivan som haft nästan lika stor för mig var en Rought trade samling som MNW gav ut året efter Pillows and prayers. Där fanns Go Betweens, Aztec camera, The Gist, Weekend och Robert Wyatt. Men det är en annan historia.
Vad kul att texten väckte en sådan reaktion. Kanske får återkomma med Monochrome Set-singlar framöver.
Skicka en kommentar