Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 4: Sagittarius - Another Time

Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.


Sagittarius - Another Time

Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.


Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.