The King and the High Priestess of Soul

Otis Redding är oftast förbisedd av soulkonnässörer, troligen för att han blev populär hos en stor vit publik och ganska exploaterad efter sin förtidiga död. Möjligen anses han vara för mjuk och slätstruken av de som bara hört (Sittin' On) The Dock Of The Bay, Try A Little Tenderness och andra av hans ballader.

Sommaren 1967 - ett halvår före flygkraschen i en sjö i Wisconsin - fick Otis ett hejdundrande genombrott hos den hippa publiken på tongivande festivalen i Monterey. Han hade också gjort bejublade turnéer i Europa med bland andra Sam & Dave, backad av Booker T & The MGs. Han hade några hits i ryggen då han plötsligt rycktes bort från jordelivet vid 26 års ålder. En månad senare, i januari 1968 släpptes (Sittin' On) The Dock Of The Bay och blev den första listettan i populärmusikens historia som släppts postumt. (Sittin' On) The Dock Of The Bay är faktiskt en av de få soullåtarna som man förknippar med hippieeran. Det hade varit intressant att se i vilken riktning Otis (som själv skrev mycket av sitt material) hade gått musikaliskt om han inte hade dött i den där flygkraschen.

Men alla skeptiker, lyssna på den här låten:


Otis Redding - You Made A Man Out Of Me (1967/1969)

You Made A Man Out Of Me kom som B-sida till en av de mindre kända singlar som släpptes under åren efter hans död, men den finns gudskelov också på några av de senare årens samlingar. Det låter som en Otis som sjunger som försatt i ett transtillstånd som gör att han inte hör kompet bakom honom. Det är skevt och avigt, det glappar på ett härligt sätt. Det är väldigt svart musik, som inte kan anklagas för att vara anpassad för en vit publik, och det gjorde aldrig Otis. I rösten finns det så mycket grit, som är ett svåröversatt uttryck, men som bokstavligen betyder grovkornigt grus eller slipkorn.

En annan artist som också är förknippad med det sena 60-talet är Nina Simone, men inte så mycket för hennes musik vid den tiden, utan hennes engagemang i medborgarrättsrörelsen och senare även black power-rörelsen.

Även om hon har rörde sig fritt mellan musikgenrerna jazz, blues, folk, musikal och pop kallas hon High Priestess of Soul, inte så mycket i egenskap av soulartist, utan för hennes känslomässiga intensitet, uttrycksfullheten i hennes omisskännliga androgyna röst, som kunde nå en barytons djup ibland.


Nina Simone - It Be's That Way Sometime (1967)

På albumet Silk & Soul från 1967 närmade hon sig dock soulgenren och plattan inleddes med It Be's That Way Sometime. Pow! Med stenhårda funky trummor någonstans under henne i ljudbilden, driver hon låten framför sig med en kraft som kan böja stål. Nina gör här en helt egen tappning av soul. En låt med en cynisk betraktelse av kärlek, skriven av hennes bror, Sam Waymon. Här finns ingen vilja att sjunga vackert. Hon kunde till och med sjunga falskt ibland om hon ville det. Det högaktar jag henne för.