Om att klä sig i Teddy ibland

Jag har aldrig lyssnat på musik på grund av att den tekniska kvaliteten eller kompetensen varit hög. Det har inte heller varit något hinder, men annat har varit viktigare. Framförallt är det melodierna som fäst mig vid högtalaren eller hörlurarna, men också uttryck, attityd och säregenhet har varit suveränt själva framförandet eller inspelningens kvalitet. Därför har jag inte heller berörts nämnvärt av de stora rösterna inom soulmusiken. Tre undantag bör nämnas Al Green, Curtis Mayfield och Levi Stubbs, men de rösterna har också haft ett oerhört låtmaterial att arbeta med, och ingången till lyssnande har snarare varit dessa. Det är väl så att jag föredragit de röster som likt kardborrens fröställningar hänger kvar trots att de inte är naturens, i traditionell mening, vackraste skapelse.


Harold Melvin and the Blue notes - Nobody could take your place

En röst som varje soulkonnässör verkar gå upp i brygga till är Teddy Pendergrass. En artist som under 70-talet förgyllde den slicka soulen först genom att ha ingått i Harold Melvin and the Blue Notes och sedan med en framgångsrik solokaririär. För mig glider karln förbi som en pulka i en nyfryst backe. Det innebär inte att jag inte uppskattar hans röst, men för mig är hans solokarriär uppbyggd på att hans röst är det som skall dominera och han får arbeta med låtar som framhäver densamma. Jag tappar snabbt intresset och även om det säkert finns guldkorn även här så orkar jag inte vaska tillräckligt intensivt för att finna dem.

Nej för mig var Teddy som störst tillsammans med Harold Melvin och producenterna Gamble och Huff. De skapade en musik första halvan av 70-talet som får en att tappa andan både av hänförelse och av danstegen som den frammanar. Symbiosen mellan melodi, arrangemang, stråkar, blås, röster och tystnad är här fulländad och Teddy bidrar här i mycket större grad till att stor konst skapas då han är en bit i ett stort soulpussel. Nobody could take your place är hämtat från Harold Melvins album To be true, 1975, deras i mitt tycke bästa platta välbalanserad mellan ballader och dansgolvsgodis.