Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 2

Det var inte bara min vän Johans blandband som styrde min musiksmak mot det mjuka 70-talet, utan också bristen på pengar eller kanske snarare min snålhet. På den begagnade vinylmarknaden står den här musiken fortfarande lågt i kurs - förbisedd, underskattad eller bortglömd. Än idag är den här musiken knappast återutgiven på CD, om det inte är några entusiastiska japaner som gjort det i en exklusiv upplaga. Det är svårt att att hitta musiken för nedladdning (omöjligt om det är obskyrt). Alltjämt är det gammal vinyl det som gäller.

Väl definierade musikgenrer har alltid sina samlare. Men en anledning till att det mjuka 70-talet är så bortglömt kan vara att det ofta är svårkategoriserat. Musiken rör sig ofta mellan eller vid sidan av olika genrer. Även om melodier och harmonier står i centrum är det långt ifrån alltid pop. Det mjuka 70-talet kan vara färgat av såväl rock, folk och country som av jazz eller soul.

Före Internet-revolutionens tidevarv fick jag pröva mig fram på egen hand, eftersom det aldrig skrevs om det mjuka 70-talet i poptidningar eller rocklexikon. För en tia eller två gick det ju att chansa om bara omslaget såg lovande ut. Det var helt okej om det åtminstone fanns ett par bra låtar på skivan för det ringa priset. Dök det upp riktiga pärlor kändes det som om man själv dykt efter dem. Jag kunde ibland känna mig som en exalterad arkeolog med ett fynd som jag grävt fram ur kulturlagren av vinyl. Och det mjuka 70-talet är ännu inte ordentligt kartlagt.


Gary Ogan & Bill Lamb - I Want To Live (1972)

Skivor svämmade över alla breddar i mexitegelvillan och garaget samt i en hyrd lagerlokal. Mannen hade förlorat herraväldet över sitt samlande. Han köpte då och då in hela skivsamlingar billigt, plockade ut det bästa åt sig själv och dumpade sen det som blev över i sin omgivning. Frun tröttnade på att dagligen vada runt i vinyl och ställde honom inför ett ultimatum. Han ordnade så en loppmarknad. I hans garage i utkanten av Tomelilla hittade jag albumet Portland av duon Gary Ogan & Bill Lamb. Plattan var fortfarande inplastad och kostade 3 kronor! Min polare Chrille köpte också ett lika fint exemplar åt sig själv.



Gary Ogans och Bill Lambs enda album tillsammans döptes efter hemstaden i Oregon och gavs ut på det legendariska skivbolaget Elektra. Behöver jag tillägga att skivan inte sålde överhuvudtaget? Med sina stämsångsharmonier för duon förstås tankarna till Simon & Garfunkel, det mjuka 70-talets gudfäder. Det finns ett andligt sökande i deras texter, något känns kristet med Ogan & Lamb, även om det är outtalat.

I Want To Live är den fullständigt bländande avslutande låten på skivan. Låten vittnar om vilken omedelbar påverkan Neil Youngs storsuccé Harvest hade med sin pedal steel guitar och den typiska tillbakalutade lufsande takten (som är valstakt fast baklänges). Kanske kom inspirationen från Neils låt Helpless med Crosby, Stills, Nash & Young.


Graham Nash - Hey You (Looking At The Moon) (1972)

Apropå den sistnämnda supergruppen vill jag hävda att medlemmarna var långt bättre på egen hand än tillsammans, då de ofta var pretentiösa och uppblåsta. Särskilt den lite mer jordnära och melodiske Graham Nash gjorde ett par fina soloplattor på 70-talet. Graham sjöng som om resonerade direkt med lyssnaren.


Efter genomtrevliga Songs For Beginners år 1971 kom det dystra, avskalade och i mitt tycke magnifika albumet Wild Tales ut vid årsskiftet 1973/74. Skivan spelades in efter att Grahams flickvän Amy Gosage mördats av sin bror. Wild Tales skildrade tomheten och problemen som kom efter de glada åren i slutet av 60-talet. I den vingliga och nästan skeva Hey You (Looking At The Moon) hör vi återigen ekon från Neil Youngs musik.

Tell me how come everything appears to be hazy,
there's nothing left to see
Tell me how come everyone appears to be crazy too

Ian Matthews är annan engelsman som slog ner bopålarna i USA. Eftersom han är en av mina husgudar har jag skrivit om honom tidigare.


Ian Matthews - Home (1974)

Även om han oftast brukade göra smakfullt valda covers, så är nästan gräddigt lena Home en angenäm låt, skriven av honom själv. Ian Matthews sjunger med en mjuk, känslig och lätt nasal röst. Musiken är djupt influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men Ians röst har en sval engelsk prägel (och är inte direkt är någon countryröst). Dessutom har han en bakgrund i den engelska folkrockinstitutionen Fairport Convention. Man kan säga att han i sin musik lyckas överbrygga Atlanten.


Gary Ogan & Bill Lamb - Portland Rain (1972)

Slutligen vill jag återkomma till Gary Ogan & Bill Lamb med Portland Rain, deras finaste stund. Jag känner att låten här nästan är ovärdigt krympt till en mp3-fil. Jag har funderat mycket på vad Portland Rain egentligen handlar om. Möjligen kretsar den kring sorg och saknad efter ett syskon eller en mamma. Även om jag inte riktigt greppar helheten blir jag alltid gripen och rörd av låten i all sin litenhet. Lyssna efter orgeln i refrängen!