Nittiotalets höst (1995-99)

Så här i efterhand känns hela första halvan av 90-talet som en fest eller rättare sagt som en festival. Detta var tiden för indiepop, alternativrock och grunge. Hit jag har återkommit till vid flera tillfällen på Spengo (läs om mitt förhållande till indie). Varje generation har sin guldålder och gudarna ska veta att dom åren tillhörde oss som var födda i början av 70-talet och sent 60-tal.


Men så begick Kurt Cobain självmord våren 1994. Luften började sakta pysa ur. Britpopen blev enorm i Storbritannien och väldigt ointressant i samma sekund Liam Gallagher öppnade munnen. Och jag slutade väl lyssna på svensk indie ungefär samtidigt som Broder Daniel gjorde entré. Till exempel Radioheads kolossala popularitet och influens med 1997 års album OK Computer gjorde mig till ett enda stort frågetecken. Det som tidigare varit alternativt var nu det nya kommersiella. Också mina favoritband från 90-talets första halva fortsatte visserligen göra alltmer utslätade plattor (långa CD-album utan dynamik) under den senare delen av decenniet och min entusiasm falnade och jag slutade följa banden, det ena efter det andra.

För mig ersatte 60-talets pop, psykedelia, garagerock och soul den energi och glöd som jag upplevt tidigare i samtida musik. Min musiksmak blev retro. Men därmed inte sagt att jag slutade köpa nya skivor helt. Det var bara så den nya musiken hade hade växlat ner en eller två växlar. Den var nu mer tillbakalutad och akustisk. Alltfler soloartister - singer/songwriters - tog de tidigare favoritgruppernas plats.


Ron Sexsmith - Strawberry Blonde


Beck - Dead Melodies


Wilco - Red Eyed And Blue

Man kan dra paraleller mellan 90-talet och sista halvan av 60-talet samt de första åren på 70-talet. Mitten av 60-talet hade varit en urladdning av framför allt popmusik, som utvecklades i ett rasande tempo och exploderade i ett fyrverkeri av regnbågens alla färger år 1967 med sin psykedeliska pop- och rockmusik. Men redan året efter började så smått en rörelse bort från de flashiga effekterna i musiken tillbaka till populärmusikens rötter - till blues, country och folkmusik. Musiken blev mer intim och ofta tillbakalutad runt 1970 (i och för sig anlände ju hårdrocken samtidigt). En våg av singer/songwriters kom i kölvattnet av hippieeran.

Likaså dök singer/songwriters upp i slutet av 90-talet och de blev en växande skara ju längre tiden led. I Staterna tog en renässans countryrock form, den gick under beteckningarna alternative country, No Depression eller americana. Jag antar att allt hänger samman med att man blir några år äldre, att man blir vuxen.

Slutligen vill jag presentera ytterligare några personliga favoriter, bland annat countryrockarna i Ben från Helsingborg och Alimony från Götet, längre uppåt E6:an.


Ben - Recovering Clarity (1997)


Alimony - All We Had (Was Each Other) (1999)


Vic Chesnutt - Swelters (1996)


Smog - Cold Blooded Old Times (1999)