The Moon Is A Harsh Mistress

Radka Toneff från Norge är en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna, men för världen är hon fortfarande ganska okänd.

Jag fick en avskedspresent av några kära vänner när jag skulle flytta från Uppsala i mitten av 90-talet. Med albumet Fairytales ville vännerna visa hur ledsna de var över att jag var på väg tillbaka till Skåne. Jag kom att spela skivan någon enstaka gång och tyckte lite ytligt att den var fin. Jazzvärlden var ny för mig och jag var lite fjunig till en början. Men för varje år närmade jag mig musiken på Fairytales.

I adventstid förra året stannade jag och ett par kollegor på konstskolan kvar på kvällen för att dricka några flaskor julebrygd och spisa jazzskivor som vi tagit med hemifrån. Mitt på det tomma stengolvet i den stora nedsläckta matsalen hade vi ställt några fåtöljer och ett bord med en skivspelare för vinyl, kopplad till skolans stora ljudanläggning. Den enda ljuskällan var en spotlight med ett blått filter.

Jag tog bland annat med Fairytales. Mina arbetskamrater, gamla jazzdiggare i medelåldern, kände särskilt till amerikansk-svenske pianisten Steve Dobrogosz. De var i mindre grad bekanta med Radka, men kollegorna berättade något jag inte visste om henne strax innan jag satte ner nålen i det svarta spåret.


The Moon Is A Harsh Mistress (1982)

En stor klump växte i halsen när vi betryckta lyssnade på hennes och Steves avskalade tolkning av Jimmy Webbs ballad The Moon Is A Harsh Mistress. Sången hade plötsligt fått en helt ny innebörd. På hösten 1982 begick Radka Toneff självmord, inte långt efter att skivan kommit ut. Hon blev 30.

Ute i decembermörkret föll snön tyst. Inne hos oss var det blå timmen.