Del 8: Tio goda skäl att gilla NRBQ
För mig är musiklyssnandet ett sökande. En jakt efter den ultimata audionoma upplevelsen. En jakt som alltjämt pågår och som ibland leder en in på mindre angenäma sidospår och en ängslig undran kan då infinna sig om allt letande är värt mödan. Sådana stunder är man lycklig över att band som NRBQ finns. Ett litet chosefritt band som vägrar inordna sig musikhistorians genreindelning och därför tyvärr enligt min mening aldrig fått den status som det förtjänar.
Bandet fyller i år 40 och den lineup som varat längst, mellan 74-94, är Terry Adams keyboard, Al Anderson gitarr, Tom Ardolino trummor och min favorit Joey Spampinato bas. Bandets plattor är som ett smörgåsbord, med den skillnaden att man inte är ett dugg däst efter att ha lyssnat på dem utan istället bara vill ha mer. Där samsas pop, rock´n roll, jazz, country, folkmusik och nonsens låtar. I grunden finns en rocksättning, men den kompletteras ofta med ett blås eller andra mer eller mindre fantasieggande instrument, som är mer glädjefyllda än perfekta vilket passar mig. Det gör det söta inehållet lite ruffare, ungefär som det håriga skalet på ett moget krusbär. Plattorna är absolut inte överproducerade utan snarare förstärker intrycket att de måste vara ett fantastiskt liveband, något som bekräftats av en hängiven Spengomedlem.
Jag har lagt upp de 10 låtar jag känner mest för. De flesta är ganska enkla men fantasiska popsånger skrivna av Joey Spampinato. Närmsta referenser är för mig, Paul McCartneys tidiga soloalster och Jonathan Richman men också senare band som Maher Shalal Hash Baz.
Låtarna kommer från plattor utgivna mellan 69 och 80. Jag har inte lyssnat in mig på de senare plattorna, kommer att göra det framöver. Har inte heller hört Carl Perkins-samarbetet Boppin´the blues och ser framemot synpunkter på plattan från er som har den.
Om ni nu inte är inne på popspåret så ge NRBQs första självbetitlade platta en chans eller vad sägs om att spår 1 är en självsvängande version av Eddie Cochranes "C´mon everybody". På detta följer en cover på Sun Ras "Rocket number nine", som skulle kunna bli mitt val om Spengo anordnade omröstning om bästa covern genom tiderna. Man får fundera en del på vilka debutplattor som inletts med en liknande kanonad.
Och om nu inte låtarna är skäl nog för att knocka er så uppger Wikipedia att alla medlemmarna i NRBQ spelade zombies i George A. Romeros film Day of the dead från 1985, och där var ni nere för räkning. Trevlig lyssning!
NRBQ-You can´t hide (Jody St Nicholas, NRBQ,69)
NRBQ-Only you (Spampinato,Scraps,72)
NRBQ-It´s not so hard (Spampinato, Scraps,72)
NRBQ-Boys in the city (Spampinato, Scraps,72)
NRBQ-Mona (Spampinato, Workshop,73)
NRBQ-That´s alright (Spampinato, All hopped up,77)
NRBQ-Ridin´in my car (Al Anderson, NRBQ at Yankee stadium,78)
NRBQ-Chores (Spampinato, Kick me hard,79)
NRBQ-It was an accident (Al Anderson, Kick me hard,79)
NRBQ-Beverly (Spampinato, Tiddlywinks,80)
5 kommentarer:
Hm. Något verkar galet med booMP3-filerna Chrille. De tycks inte ladda alls. Ser dock fram emot det!
:-)
Ja men nu vet jag vad som är fel och det kommer att åtgärdas under dagen
Ah. Riktigt bra låtar rätt igenom. Har tidigare lyssnat på Scraps och Yankee Stadium en del.
"Beverly" var ju söt som spunnet socker. Tack för en riktigt bra post!
Mycket insiktsfullt och övertygande skrivet om NRBQ, Chrille! Generöst med alla tio favoritlåtar som MP3:or. Ungefär samma låtar som jag själv håller av mest.
Tänker passa på att publicera vad jag skrev om den konsert jag var på med NRBQ på Akkurat i början av december 2003. Det är en av de fem bästa konsertupplevelserna jag har haft:
"Liksom Försvarets konserver verkar NRBQ sakna bäst-före-datum. Trots att dessa män befinner sig långt in i silveråldern är dom fortfarande begåvade med en smittande barnslig optimism och spontanitet.
NRBQ hade med många låtar från storhetstiden under 70-talet på sin liverepertoar, särskilt från gruppens enda storbolagssatsning - albumet At Yankee Stadium. Till skillnad från andra åldrande band spelade NRBQ sina gamla låtar som om dessa var skrivna dagen innan pubspelningen.
På tal om ålder, en bra metod för att själv känna sig ung och fräsch när man börjar bli en bit över trettio samt småbarnsförälder, det är inte att krampaktigt hålla fast vid sin egen ungdoms musik (särskilt inte indie). Det gäller istället att ligga steget före och gå på konserter där man nästan är yngst.
Slutligen undrar ni väl om Mats Olsson var där? Jag
svarar med två motfrågor. Bajsar björnen i skogen? Är påven katolik?"
Jag passar även på att att posta det jag skrev om två av favoritplattorna med nämnda grupp. Jag köpte plattorna och upptäckte hur jävla bra NRBQ var för 4½ år sedan.
"At Yankee Stadium (kalasbra studioalbum från 1978)
Detta är ett urtöntigt band med fyra goofy killar som är tokroliga och blandar gammaldags rock 'n' roll, jazz och glimmande pop på sina plattor. Det här har alltid varit musikernas och nördarnas band. NRBQ spelar på ett egenartat och bakvänt sätt. På deras debutskiva 1969 gjorde de en Captain Beefheart-liknande rocklåt av Sun Ras 'Rocket Nr. 9'.
Formidabla At Yankee Stadium bjuder på stilkast, fantastisk musik och faktiskt ovanligt lite komedi. Det är rätt skönt, även om jag absolut inte tillhör dem som tycker att musik alltid ska vara allvarlig.
Här finns till exempel originalversionen på en favoritlåt från ungdomen: 'I Want You Bad' som The Long Ryders gjorde en lysande cover på i slutet av åttiotalet. Ett annat spår som borde få status som evig popklassiker är 'Ridin' In My Car'. Plattan är en riktig godispåse och jag vill höra mer av NRBQ."
"Scraps (ytterligare en blandad gottepåse i albumform från 1972)
Någonstans läste jag att NRBQ var sjuttiotalets Ben Folds Five. Man skulle snarare kunna säga att de var sjuttiotalets Lovin' Spoonful. NRBQ kombinerade också sin musikalitet med lättsinne och lekfullhet och lyckades med att göra amerikansk rotmusik som catchy popmusik, men hade inte alls samma kommersiella framgång som Lovin' Spoonful hade haft.
Men det är inte bara skoj och klacksparkar på den här skivan, utan även ytterligt fina popmelodier, till exempel i 'It's Not So Hard' som är härligt Byrdsdoftande [vilket skönt popnördsbegrepp]."
Skicka en kommentar