The bitterest pill (I ever had to swallow)

Det är så jäkla härligt att hitta låtar som får en att tappa andan med artister man för länge sen trodde sig vara färdig med. I mellandagarna hände det mig. Jag hade sett klart This is England '86. En miniserie på fyra avsnitt som är en uppföljare till filmen utan tilläggsårtal. Ett avsnitt varje dag är ett utmärkt sätt att hålla sig kvar i tv seriens stämning utan att vardagen påverkar upplevelsen allt för mycket.

Shane Meadows skapar i Tv-serien en stark bild av hur det var att leva som ung i England under mitten av 80-talet. Rädslan att förlora sin ungdom brottades ständigt med behovet att mogna för att få jobb och kunna leva ett drägligt liv. Förutom att vara en utmärkt berättare är Shane en hejare på att lägga bra musikspår. Bland annat får Dr.Feelgoods sköna All through the city ligga över ett taffligt gängslagsmål mellan våra mod-kompisar och stadens löjliga moppegäng.

Men det är inte den låten jag tänkt spela för er, utan eftertexterna gick igång tillsammans med en välbekant men inte igenkänd gitarrslinga. När sången gick igång identifierade jag Paul Wellers röst men det dröjde tills refrängen innan jag fattade att det var The Jams The bitterest pill (I ever had to swallow). Hänförd satt jag med ståpäls och var näst intill tårögd. Så starkt hade jag aldrig upplevt denna låt, som jag ändå haft i skivhyllan i snart 20 år.


The Jam The bitterest pill (I ever had to swallow)

The Jam är ett av de band som jag fortfarande uppskattar som jag haft längst förhållande till. Några av deras tidigaste låtar var med på Palmgrens punkkassett från 1987, sista terminen i grundskolan. En kassett som tyvärr är försvunnen men som betydde enormt mycket för min fortsatta inriktning på mitt musiklyssnande. Att jag ”missat” The bitterest pill (I ever had to swallow) medan jag älskar låt oss säga English rose eller Smithers-Jones för att jämföra med två lite lugnare The Jam-favoriter kan man nog hitta en förklaring till.

Eftersom jag skaffade mig singelsamlingen The Snap relativt snabbt har jag aldrig brytt mig om att köpa The Jam på sjutummmare. The bitterest pill (I ever had to swallow) är The Jams näst sista singel utgiven hösten 1982 mellan A town called Malice och Beat surrender. Två låtar som vissa dagar i mitt liv utnämnts till världens bästa. Poplåtar med ett beat som glödgar dansgolvet och mitt inresevisum till soulen innan jag ens visste var Detroit låg. Med andra ord är det inte lätt att glänsa, The bitterest pill (I ever had to swallow) sprattlar på men den ljuva melodin har ändå bara setts som en skön chans till drickapaus. När den nu istället får följa på en suverän Tv-upplevelse blommar den ut i sin fulla prakt och blir till 2011 års första riktigt stora musikupplevelse.

For funk's sake!

Den för många allra mest efterlängtade lönehelgen under året nalkas. Den gastkramande vinterkylan lär nog dock lägga sordin på det värsta firandet. Men jag fyrar av ett stycke glöthet, slirig och skitig deep funk som en salut till helgen som kommer.


Johnnie King & The Fatback Band - Peace, Love Not War (1969)

Jag återupptäckte den här störtsköna låten i lördags när jag stod i köket och lagade mat, samtidigt som jag körde Chrilles sista blandkassett (inspelad innan de brännbara CD-skivorna tog över för cirka tio år sedan). Peace, Love Not War var hämtad från den överväldigande samlingen Soul Spectrum Vol. 1.

Maracasfest med The Flamin' Groovies!

The Flamin' Groovies - Slow Death (live på fransk television 1972)

Slow Death är kulmen och slutet på deras Stones-period som började ungefär 2-3 år tidigare. Bakom maracas-klasarna ser vi en ung Chris Wilson, nyrekryterad som sångare efter av vildbasen Roy Loney lämnat gruppen. Dock hann Loney vara med och skriva Slow Death innan han drämde igen dörren till replokalen.

För mig är trummisen Danny Mihm den stora stjärnan i detta klipp. Vilken fröjd det är att se honom banka igång låten iförd pilotbrillor och skinnpaj! Han var rock 'n' roll-själen i bandet lika mycket som Roy Loney. Jag kan föreställa mig att han slutade när Cyril Jordan ville att de skulle bli poppigare, klippa håret och skaffa sextiotalskostymer.

Del 13: Tio goda skäl att gilla The Flamin' Groovies

Herregud, denna blogg har funnits i nästan 4 år och inte någon gång har det skrivits om The Flamin' Groovies. Kanske är det för att jag inbillat mig att alla som är det minsta intresserade av pop- och rockmusik redan har hört bandet och gillar deras musik. Men det är möjligt att det inte är så längre.

På den tiden när paisleyskjortan var uniform och skribenter som Lennart Persson, John L Byström och Hans Olofsson dikterade vad jag som ung valp borde leta efter i vinylbackarna, då var The Flamin' Groovies ett högt aktat band. De hade visserligen knappast gjort något under 1980-talet, men en hel uppsjö av grupper var influerade av dem. Dessutom fanns musiktidskrifter som Bucketfull Of Brains att närstudera om de inhemska tidningarna inte räckte till för oss paisleymönstrade och där var de gudar. Dessutom indoktrinerade några polare mig med väl valda spår av The Groovies på blandkassetter. Detta var före Lokko & Co. hade anlänt med Tidningen Pop och ville att vi skulle lyssna på andra grejer som var hippare och ballare.

The Flamin' Groovies är ett av få band som kan tillfredsställa min aptit på såväl rock 'n' roll som pop. De hade det mesta som jag gillar, helt enkelt.


Den tidiga upplagan av dem var ett illmarigt, oborstat och energiskt band som gärna spelade femtiotals-rock 'n' roll när resten av rockvärlden var kvar i hippieeran. Med Roy Loney längst fram hade de ett slags gapighet och klacksparksattityd som jag gillar. Ibland kunde de ge The Rolling Stones en match rent musikaliskt på deras hemmaplan.


Yesterday's Numbers (1971)


Headin' For The Texas Border (1970)

Men det har samtidigt alltid legat The Flamin' Groovies i fatet, att de varit suveräna på musikstilar som andra grupper varit kända för. Därför har många också hävdat att gruppen var en slags traditionalister utan personlighet. Det kan man väl få tycka om man dras till det nyskapande och experimentella.


Det var efter Roy Loneys avhopp 1971 som gruppen, under Cyril Jordan som obestridd ledare, gradvis styrde mot sextiotalspop i The Beatles, The Byrds och Paul Revere & The Raiders anda. De klippte sig, tog på kostymer med stuprörsbyxor och smala kavajslag. De gick aldrig i takt med tiden, antingen var de efter den eller före. Innan närmast identiska coverversioner tog över alltmer på skivorna, skrev de låtar med oöverträffad popkänsla.


When I Heard Your Name (1978)


Yes It's True (1976)

Här är sålunda tio (ok, elva) favoritlåtar:
Headin' For The Texas Border (från Flamingo [1970])
Teenage Head (från Teenage Head [1971])
Yesterday's Numbers (från Teenage Head [1971])
Slow Death (singel [1972])
Shake Some Action (från Shake Some Action [1976])
Yes It's True (från Shake Some Action [1976])
I'll Cry Alone (från Shake Some Action [1976])
You Tore Me Down (från Shake Some Action [1976])
When I Heard Your Name (singel-B-sida [1978])
Don't Put Me On (från Flamin' Groovies Now [1978])
Jumpin' In The Night (från Jumpin' In The Night [1979])

Måste erkända jag precis börjat lyssna på mini-LPn Sneakers och debutalbumet Supersnazz från slutet av 1960-talet. Jag är säker på att listan måste revideras efter några lyssningar.

Cover Lover pt. 13 - I Love Rock N Roll

Det är inte lönt att försöka räkna ut hur många gånger jag har varit på nåt landsortsdisco när discjockeyn plötsligt spunnit igång I Love Rock N Roll med Joan Jett & The Blackhearts (se videon) och berusad har man spelat luftgitarr, headbangat och gjort rockgester som en fullständig galning. Låten var en av de pålitligaste temperaturhöjarna på ett dansgolv ute på vischan på 1980-talet.


Jag tyckte att gitarrerna i I Love Rock N Roll hade sådant bett och löd. När låten blev en hit 1982 var den unik. Detta var definitivt inte new romantic eller synth, inte heller heavy metal och inte punk eller new wave, utan kort och gott ROCK. Jag skulle vilja påstå att rak rock var ovanlig på 1980-talet, särskilt på hitlistorna. Och inom rocken var Joan Jett vid den här tiden ganska ensam som kvinna (Bette Midler, nja..).

Helt nyligen förstod jag att Joan Jetts hit var en cover. Runt 1976-77 turnerade Joan med The Runaways i England och på något hotellrum såg hon den engelska gruppen Arrows framföra låten i deras egna TV-show på Granada Television och tydligen tog hon notis. Redan 1979 spelade hon in I Love Rock N Roll tillsammans med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols, men lät inspelningen ligga till samlingen Flashback kom på 1990-talet. Sedan plockade hon upp den igen och gjorde den definitiva versionen med sin grupp The Blackhearts i slutet av 1981. Läs mer om I Love Rock N Roll! Tydligen har även Britney Spears gjort en cover av den ("The Horror! The Horror!").


Arrows - I Love Rock N Roll (1975)

Det visade sig när jag hörde originalet att Joan Jett gjort en ganska bokstavstrogen version av det. Arrows var en kortlivad rockgrupp som producerades av den framgångsrike Mickie Most för RAK Records.


Killarna i bandet var riktiga sötnosar och därför ansågs de vara TV-mässiga nog för en egen serie, med vid det laget hade de redan sina två inhemska hits bakom sig, Touch Too Much och My Last Night With You. Intressant nog gick singeln I Love Rock N Roll inte upp på den engelska listan.

The Beau Brummels rediscovered

Jag blev inspirerad efter mitt förra inlägg om The Beau Brummels för ett par veckor sedan och fortsatte att lyssna och fylla luckor jag hade haft. Den första tiden på Warner Bros Records 1966-67 var just en sådan vit fläck i gruppens produktion. De inspelningarna har nästan aldrig samlats i efterhand, men jag lyckades finna en av skivorna från boxen Magic Hollow på Soulseek. Först ut är en fristående singel som The Beau Brummels inledde med på sitt nya skivbolag våren 1966 (efter att deras gamla bolag Autumn Records hotats av konkurs och hela stallet köpts över av Warner).


One Too Many Mornings (1966)

Här visar The Beau Brummels sin tuffare sida i en cover på en Dylan-låt. One Too Many Mornings är ett energiskt stycke garagefolkrock med fuzzgitarrintro och låten blev direkt en Beau Brummels-favorit för mig.

Warner Bros Records hade i början inte kontroll över rättigheterna till den huvudsaklige låtskrivaren Ron Elliotts låtar, eftersom hans musikförlag hade sålts någon annanstans av det sönderfallande Autumn Records. Därför övertalade gruppen av Warner att göra ett coveralbum istället med sådant material som Warner egna förlag hade kontroll över.

Beau Brummels '66 kan räknas som en bottennotering i gruppens produktion, en riktigt lam platta vid en tid då många andra band och artister nådde sin absoluta formtopp. Ett undantag var en cool tolkning av en tidig solohit med Cher, Bang Bang (My Baby Shot Me Down).


Bang Bang (1966)

Även om The Beau Brummels började falla sönder som grupp, då medlem efter medlem lämnade den och vistelserna på hitlistorna var ett minne blott, så föll saker och ting på plats på Warner. De kunde åter börja ge ut sin egen musik. Den unge producenten Lenny Waronker, som hade mycket inflytande på Warner, tog sig an The Beau Brummels och de började tillsammans arbeta med det ambitiösa, drömska och unika albumet Triangle, av många ansett som The Beau Brummels mästerverk.

Att färdas tillbaka i tiden

När jag var mellan 20 och 25 hade jag en fin röd Volvo Amazon av årsmodell 1966. Åhh, vad jag älskade att köra runt i den och spela sextiotalspop på kassettdäcket. Bilen kändes bastant med sin gediget tjocka plåt och jag upplevde att jag flöt fram som i en båt.

En vårförmiddag, då jag körde uppför backen på den gatstensbelagda norra infarten till Simrishamn, dagdrömde jag att bilen nästan var fabriksny och musiken som ljöd ur bilradion var nysläppt. Det var våren 1966. Jag var en yngling med hornbågade glasögon, duffel, snävt skurna kläder och lång lugg, en popdiggare som följde populärmusikens snabba utveckling i realtid.


The Cyrkle - How Can I Leave Her (1966)

Kanske var det något i den här stilen som man fick höra om man hade tur. Underbara, oskuldsfulla How Can I Leave Her, definitivt en av sextiotalets finaste poplåtar, var B-sidan till hiten Red Rubber Ball (se videon) med den ganska kortlivade amerikanska gruppen The Cyrkle.

Plötsligt kändes allt nytt och oprövat. Världen hade vårens skira färger.

Om att klä sig i Teddy ibland

Jag har aldrig lyssnat på musik på grund av att den tekniska kvaliteten eller kompetensen varit hög. Det har inte heller varit något hinder, men annat har varit viktigare. Framförallt är det melodierna som fäst mig vid högtalaren eller hörlurarna, men också uttryck, attityd och säregenhet har varit suveränt själva framförandet eller inspelningens kvalitet. Därför har jag inte heller berörts nämnvärt av de stora rösterna inom soulmusiken. Tre undantag bör nämnas Al Green, Curtis Mayfield och Levi Stubbs, men de rösterna har också haft ett oerhört låtmaterial att arbeta med, och ingången till lyssnande har snarare varit dessa. Det är väl så att jag föredragit de röster som likt kardborrens fröställningar hänger kvar trots att de inte är naturens, i traditionell mening, vackraste skapelse.


Harold Melvin and the Blue notes - Nobody could take your place

En röst som varje soulkonnässör verkar gå upp i brygga till är Teddy Pendergrass. En artist som under 70-talet förgyllde den slicka soulen först genom att ha ingått i Harold Melvin and the Blue Notes och sedan med en framgångsrik solokaririär. För mig glider karln förbi som en pulka i en nyfryst backe. Det innebär inte att jag inte uppskattar hans röst, men för mig är hans solokarriär uppbyggd på att hans röst är det som skall dominera och han får arbeta med låtar som framhäver densamma. Jag tappar snabbt intresset och även om det säkert finns guldkorn även här så orkar jag inte vaska tillräckligt intensivt för att finna dem.

Nej för mig var Teddy som störst tillsammans med Harold Melvin och producenterna Gamble och Huff. De skapade en musik första halvan av 70-talet som får en att tappa andan både av hänförelse och av danstegen som den frammanar. Symbiosen mellan melodi, arrangemang, stråkar, blås, röster och tystnad är här fulländad och Teddy bidrar här i mycket större grad till att stor konst skapas då han är en bit i ett stort soulpussel. Nobody could take your place är hämtat från Harold Melvins album To be true, 1975, deras i mitt tycke bästa platta välbalanserad mellan ballader och dansgolvsgodis.

Länge leve Fading Yellow!

En av mina närmaste vänner kom upp till Stockholm strax före nyår och besökte mig. Vi vältrade oss som vanligt ohämmat i musik, för det är ju det bästa vi vet. Han hade tagit med sig ett par utgåvor Fading Yellow-serien som han nyligen fått på posten. Den här raden av samlingsskivor har gjort oss närmast besatta, för under de tio senaste åren kan Fading Yellow mycket väl vara det bästa som hänt en popdiggare med retrosmak. Har man väl fastnat, så väntar man som en äggsjuk höna på att nästa utgåva ska komma. Vi lyssnade tillsammans på den senaste delen i serien: Volume 10, The Better Side (A Collection Of Euro, UK & Australian '60s/Early 70's Pop-Sike And Other Delights). Jag måste säga att den volymen praktiskt taget är fulländad och hänger samman så väl att man kan tro att det är en och samma artist på skivan.

Mannen som så omsorgsfullt gjort samlingarna är en passionerad skivsamlare från en svensk småstad, Jörgen Johansson (läs en intervju om denne hjälte och ytterligare en artikel om honom). Allt kommer från hans egna singlar och LP-skivor.

Fading Yellow har nästan blivit en egen musikgenre. Det är pop från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som är marinerad i melankoli, sofistikerat orkestrerad med stråkar och ibland även med blås och oftast ligger någon klaviatur och akustisk gitarr i botten. En känslig röst är omgiven av andra stämmor. Musiken är till sitt väsen mjuk och luftig utan att försöka vara något annat. Det är en ambitiös, högstämd och ytterligt melodiös populärmusik som missade hitlistorna fullständigt och lämnades i glömskans töcken. För mig är det en popmusik som kommer från en drömvärld strax bortom verklighetens horisont. Man kan inte påstå att musiken är tidlös, främst för att den inte görs längre. I vår tid är den en orimlighet.


Richard Twice - I Knew You Were The One (1969)[från Vol. 7]


Garry Benson - Holly (1970) [från vol. 5]


The Lamp Of Childhood - First Time, Last Time (1967) [från vol. 3]
Ursäkta ljudkvaliteten där, men jag kan intyga att den blivit bättre för varje utgåva.

Adjö, Gerry Rafferty!

Artister med karriärens höjdpunkter långt bakom sig sörjs när de går bort, framför allt för att de var en länk till den tiden de gjorde storverk. De och deras verk utgör på något sätt ju ramen för en tidsepok. Länken bryts plötsligt. Många sörjde också sitt förlorade 1950-tal då Elvis Presley dog och en viktig del av 1960-talet rycktes bort från många människor när de fick reda på att John Lennon skjutits. Gerry Rafferty dominerade aldrig en era på samma sätt, men han satte ett par betydliga avtryck på 1970-talet, framför allt med dunderhitsen Stuck In The Middle With You och Baker Street.

Han var svårt sjuk under en lång tid innan han vid 63 års ålder slutligen avled efter att ha vårdats på sjukhus för leversvikt. Det värmer att man uppmärksammat att han har gått bort i media, även om jag tvivlar på att någon kommer att göra mer än att citera TT-telegrammet ordagrant. Jag passar dock på att hylla Gerry Rafferty med damma av ett snart tre år gammalt inlägg som är fylligare än notiserna och rymmer fler musikaliska guldkorn av honom än ovan nämnda hits.

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty >>

The Beau Brummels revisited

Många pop- och rocksnobbar har genom åren beklagat att det amerikanska sextiotalsbandet The Beau Brummels inte blev mer välkänt och kommersiellt framgångsrikt, så också jag. Framgångsmässigt började de på topp med de särdeles fina hitsen Laugh Laugh och Just A Little, först ut bland amerikanska grupper vid årsskiftet 1964/65 med att replikera den brittiska invasionen av pop och rhythm 'n' blues. Men sedan kantades gruppens väg av hinder och problem. Historien om The Beau Brummels är redan skriven, faktiskt även på svenska, då av den gode Hans Olofsson för hans kortlivade tidskrift Impact (läs hela artikeln). Men efter sig har gruppen lämnat en omfattande produktion som oftast håller fantastiskt hög klass. Dessutom är gruppens diskografi snårig på ett spännande sätt och svår att reda ut på grund av deras trassliga karriär som varade åren 1964-68.


Något som jag inte hade koll på tidigare var The Beau Brummels återförening i mitten av sjuttiotalet, vilken resulterade i ett studioalbum och en liveskiva (som dock gavs ut först år 2000). Jag upptäckte nyligen att båda skivorna faktiskt finns på Spotify. Annars brukar jag hålla mig borta från återförenade sextiotalsband, för det är lätt att bli gruvligt besviken. Nu minns jag plötsligt att jag tyvärr har sett både The Velvet Underground och The Zombies på scen i modern tid. Men när de fem ursprungliga medlemmarna i The Beau Brummels återförenades tidigt år 1974 hade det bara gått nio år sedan de alla spelade ihop. I mitten av sjuttiotalet var de fortfarande bara i trettioårsåldern. Ringrosten hade ännu inte hunnit sprida sig.


The Beau Brummels - Gate Of Hearts (live 1974)


Den här återföreningen handlade i mindre grad om att damma av gamla hits. Bandets musikaliska motor Ron Elliott var galet begåvad och produktiv och han hade med sig ett helt gäng nya låtar. Större delen av liveplattan (inspelad i februari 1974 på en pub i en by utanför Sacramento) består av låtar som varken förr eller senare har givits ut på skiva. Det självbetitlade studioalbumet från 1975 bestod också av nytt material, så när som en nyinspelning av tredje singeln You Tell Me Why från 1965.

Allra mest gillar jag när denna upplaga av The Beau Brummels höll sig till den omisskännliga folkcountry som spirade på mästerliga Bradley's Barn från 1968. Den här musiken utgör kärnan i min musiksmak.


The Beau Brummels - First In Line (1975)

Ack ja, så vackert! Sal Valentinos unika röst hade bara mognat och var finare än någonsin. Karln hade för tusan kunnat sjunga kontoutdraget från banken eller inköpslistan till stormarknaden och fått det att låta själfullt och laddat med känslor.


Men jag måste också passa på att slå ett slag för Ron Elliotts fina soloskiva från 1970, The Candlestickmaker. I slutet av 90-talet, när jag hade en febrigt intensiv Beau Brummels-period, var två av mina absoluta favoritlåtar Gentle Wanderin' Ways och I Grow Old. De sjöngs båda av låtskrivaren Ron Elliott. Normalt hade han rollen som gitarrist i gruppen och sången sköttes av Sal Valentino med sin högst personliga och något påträngande röst. Men Ron hade en mörk och djup röst som påminde starkt om Johnny Cash, vilket var otroligt fräsigt i kombination med The Beau Brummels folkrock. The Candlestickmaker, Ron Elliotts enda soloalbum, är rakt igenom fin avspänd hippiedoftande americana. Den finns förvånande nog även den på Spotify och passar till exempel utmärkt åt alla Gene Clark-diggare som vill ha tag på mer bra musik.


Ron Elliott - All Time Green (1970)