Popens magi del 4: Fantasi och drömmar

Popen har kraften att ta dig till en värld bortom det som sker här och nu.

Ingenstans var fantasin större och drömmarna starkare än i det sena 1960-talets popmusik från Storbritannien. Generationen som släppte den lös hade växt upp i ett land som starkt präglats av minnet från två förödande världskrig och det dröjde kvar i bombkratrar, ransoneringskort, krigsinvalider, sparsamhet, yllekläder, kolsot och föråldrad teknologi. Allting hade gått i brunt och grått så länge de kunde minnas. Nu var tiden inne att släppa alla upptänkliga färger, blommor och regnbågar fria. Det var som om man ville vara barn på nytt i en ljusare och mer optimistisk värld.


Pinkerton's Colours - Magic Rocking Horse (1966)

Poptraditionen går djup i detta land. Det är möjligt att spåra den långt tillbaka till den spröda och sirliga elisabetanska musiken och den enkla, raka och formbundna folkmusiken. Man förnimmer också popens rötter i den inhemska revytraditionen, music hall, i jazzens sångnummer och i den engelska skifflemusiken som smälte samman jazz, blues, folk och country på akustiska och hemgjorda instrument. Alla dessa källor fanns redan att ösa ur och det var kanske därför popformatet utvecklades så otroligt snabbt, månad för månad under 1960-talet av engelska grupper. De unga musikerna tycktes svänga ihop dessa infallsrika melodier så obehindrat.


Thoughts & Words - Morning Sky (1969)

Det finns överlevande åldrande personer som påstår att de gjorde poplåtarna på 1960-talet, men man undrar om det är sant. De kan aldrig riktigt beskriva hur det gick till. Hur mycket de än försöker återskapa lättheten och schvunget i musiken på revival- och återföreningskonserter, så lyckas de inte riktigt. Somliga fixar det inte överhuvudtaget.

Egentligen är det svårt att förklara varför det ofta finns ett slags skimmer över musiken från den här tiden, ett magiskt guldgnistrande stoft. Är det för att skivorna själva på nåt sätt har åldrats, för att inspelningstekniken och instrumenten var annorlunda då? Musiken upplevs vara skapad så långt bort, för så längesen. Det är nästan som om skivorna smugglats in från en parallell sagovärld.


Keith West - On A Saturday (1968)

Men de gamla popskivorna finns kvar. Man kan hitta dem både här och där. Och det, tycker jag, är ett under!