Att åldras med sina idoler.

Jag och några goda gamla vänner var på Gröna Lund en fredagskväll i augusti för att se The Cult, mitt favoritband för tjugo år sedan (läs min hyllning till dem). Visst var de faktiskt bättre än den kassa spelningen med bottenuselt ljud som jag bevittnade för 21 år sedan i Köpenhamn, då de var förband till Aerosmith. Men jag kunde inte riktigt digga med. Det var något som skavde, då menar jag inte andregitarristen som såg ut som en fjollig variant av Elvis Costello (väldigt lite rock, än mindre hårdrock). Det var inte heller den fåfänge och störige hårdrockaren som stötte till mig hela tiden bakifrån med ryggen vänd mot scenen, för han var fullt upptagen med att ta bilder på två foxy hårdrocksbruttor. Nej, problemet var sångaren Ian Astburys klädsel och utseende.



Det såg ut som om Ian spenderat de senaste 15 åren på diverse sunkhak, där han berättat rövarhistorier om det vilda livet som rockstjärna i slutet av 80-talet och vid 90-talets början, omgiven av grabbar som stumma av beundran beställt in fler öl och whisky åt en alltmer sluddrig Ian: "me and Axl and Slash just crashed on the sidewalk, right outside the hotel, after 58 hours of constant..".

Emedan Billy Duffy hade gymmat så mycket att han kunde lira i linne utan att skämmas, så gömde sig Ian i svart munkjacka med uppdragen huva och en bandana som täckte såväl hår som panna. Den var nedtryckt till ögonen. Han hade gått upp i vikt. Visst var Ian fortfarande cool, men han var långt ifrån den hårdrocksglamour han spred för drygt 20 år sedan, som den utpräglade posör han en gång var.

Först när han drog av bandanan och visade att han fortfarande hade äkta hår när han drog i sitt tjocka svarta hårsvall, kunde jag dra en lättnadens suck och slappna av. Då The Cult strax efteråt sparkade igång den gamla rökaren Wild Flower, fick jag tillfälligt kontakt med 18-åringen i mig som dyrkade bandet. Ian ylade med sin hesa pondus ut sina karaktäriska "baby, baby, baby, baby, baby..", dessa ord som han tidigare strött omkring sig i varje låt, men som han denna kväll varit ytterst sparsam med. För mig var det förlösande ord, som jag längtat efter att höra igen.


Fire Woman med hårdrocksgudarna The Cult vid MTV-galan 1989

Men vem är jag att döma min gamle idol? Jag har säkert lagt på kilon i lika hög grad som Ian de senaste 15 åren. Min lever är kanske fräschare, men ändå. Det är jobbigt att se sina idoler åldras, eftersom man undermedvetet påminns om sin egen förgänglighet genom dem. När de ser gamla och slitna ut är man själv inte längre ung. Rockstjärnor är ju gudomliga, man vill inte att de som vanliga dödliga, ska bli gamla och tappa stinget. Det bästa man kan höra sägas om ett återförenat band är: "de har ju faktiskt inte åldrats en dag på dessa 20-25 år, de är nästan ännu bättre nu".