Tankar om The Stones

Jag och min polare Classe såg i fredags TV-dokumentären om The Rolling Stones tid som skatteflyktingar i Sydfrankrike 1971 och inspelningen av Exile On Main Street. Det var givetvis en högtidsstund för oss. Men fick vi veta mer om killarna i bandet, trots att de själva berättade och att man gjorde mesta möjliga av stillbilder och filmupptagningar? Nej! För The Stones är bandet man aldrig kommer nära. De är så mycket rockstjärnor (förutom Charlie Watts som jag kan känna lite sympati för) och har varit så i mer än 45 år. The Stones är så slutna utåt. Vem Mick Jagger är vet han nog minst själv och bakom rocklegenden Keith Richards finns det nog inte mycket kvar. Vem bryr sig om Bill Wyman? Mick Taylor? Ron Wood, lite roligare, men han vill mest vara som Keith Richards känns det som. Och Brian Jones har varit död så länge att han är ett minne blott. Vid en jämförelse har det alltid varit lättare att komma beatlarna in på livet i dokumentärer. Beatles-medlemmarna var öppna på ett helt annat sätt.

Men musiken är fantastisk. The Stones av gammal årgång går att dansa till, det svänger om dem helt enkelt, vilket annars är sällsynt i rocksammanhang. Det finns ett häng i musiken - groove - på grund av de inte spelar exakt utan löst, det är slarvigt lirat faktiskt. Charlie Watts är ingen time keeper direkt, men det lägger grunden för svänget. Roa dig också någon gång med att lyssna efter Bill Wymans bas och jag lovar att den kommer att gäcka dig. Basen gömmer sig bakom de andra instrumenten, så inflätad är den i den musikaliska väven. I sin musik är är The Stones väldigt mycket ett band, där delarna aldrig är större än helheten, om man bortser från Jagger som får bre ut sig hur mycket han vill.

Numera är jag mest nyfiken på bandets musikaliska ansatser som de raskt övergav, återvändsgränder och identitetskriser, när de var ute och trevade sig fram. Vi talar om slutet av 1966 och hela 1967, då The Stones plötsligt hamnade i kölvattnet bakom andra band. Men också runt 1964-65 när de nosade på något som skulle få namnet folkrock, där låten Play With Fire [se ett TV-framträdande från 1965] är det mest lysande exemplet.

Ta Between The Buttons som exempel, en framhastad platta utan vare sig hits, riktning eller riktigt självförtroende. Det är en skiva som inte så många har lyssnat på. Men det finns också höjdpunkter, framför allt en riktigt charmerande rökare som nästan spricker i sömmarna, Miss Amanda Jones.


The Rolling Stones - Miss Amanda Jones (1967)