The Plimsouls - Oldest Story In The World och Everywhere At Once live i Pasadena mars 1983
Det är min plikt att påminna om dessa fantastiska band från 1980-talet som inte verkar få någon ny publik. Troligen har ingen under 30 år hört dem.
Detta högkvalitativa klipp visar att The Plimsouls var ett otroligt skarpt liveband. De hade en enastående förmåga att balansera sina pophooks på en knivsegg av rock 'n' roll. Peter Case är en av de vassaste rockrösterna någonsin. De hade en stor publik hemma i Los Angeles och fick till och med vara med i den romantiska komedin Valley Girl med en ung Nicholas Cage (se klubbscenen med bandet).
När jag och Chrille var i 20-årsåldern var det i första hand de mest sextiotalsaktiga garagerocklåtarna på plattan Everywhere At Once från 1983 som vi fastnade för - Lie, Beg, Borrow And Steal och Play The Breaks. När vi upptäckte The Plimsouls hade det hunnit bli 1990-tal. Jag hörde att albumet hade bra låtar överlag, men produktionen var tidstypiskt tråkig tyckte jag och den tog udden av dem. Därför är det extra härligt att äntligen få höra några av dessa låtar som de borde låta i liveklippet från Pasadena.
Jag och några goda gamla vänner var på Gröna Lund en fredagskväll i augusti för att se The Cult, mitt favoritband för tjugo år sedan (läs min hyllning till dem). Visst var de faktiskt bättre än den kassa spelningen med bottenuselt ljud som jag bevittnade för 21 år sedan i Köpenhamn, då de var förband till Aerosmith. Men jag kunde inte riktigt digga med. Det var något som skavde, då menar jag inte andregitarristen som såg ut som en fjollig variant av Elvis Costello (väldigt lite rock, än mindre hårdrock). Det var inte heller den fåfänge och störige hårdrockaren som stötte till mig hela tiden bakifrån med ryggen vänd mot scenen, för han var fullt upptagen med att ta bilder på två foxy hårdrocksbruttor. Nej, problemet var sångaren Ian Astburys klädsel och utseende.
Det såg ut som om Ian spenderat de senaste 15 åren på diverse sunkhak, där han berättat rövarhistorier om det vilda livet som rockstjärna i slutet av 80-talet och vid 90-talets början, omgiven av grabbar som stumma av beundran beställt in fler öl och whisky åt en alltmer sluddrig Ian: "me and Axl and Slash just crashed on the sidewalk, right outside the hotel, after 58 hours of constant..".
Emedan Billy Duffy hade gymmat så mycket att han kunde lira i linne utan att skämmas, så gömde sig Ian i svart munkjacka med uppdragen huva och en bandana som täckte såväl hår som panna. Den var nedtryckt till ögonen. Han hade gått upp i vikt. Visst var Ian fortfarande cool, men han var långt ifrån den hårdrocksglamour han spred för drygt 20 år sedan, som den utpräglade posör han en gång var.
Först när han drog av bandanan och visade att han fortfarande hade äkta hår när han drog i sitt tjocka svarta hårsvall, kunde jag dra en lättnadens suck och slappna av. Då The Cult strax efteråt sparkade igång den gamla rökaren Wild Flower, fick jag tillfälligt kontakt med 18-åringen i mig som dyrkade bandet. Ian ylade med sin hesa pondus ut sina karaktäriska "baby, baby, baby, baby, baby..", dessa ord som han tidigare strött omkring sig i varje låt, men som han denna kväll varit ytterst sparsam med. För mig var det förlösande ord, som jag längtat efter att höra igen.
Fire Woman med hårdrocksgudarna The Cult vid MTV-galan 1989
Men vem är jag att döma min gamle idol? Jag har säkert lagt på kilon i lika hög grad som Ian de senaste 15 åren. Min lever är kanske fräschare, men ändå. Det är jobbigt att se sina idoler åldras, eftersom man undermedvetet påminns om sin egen förgänglighet genom dem. När de ser gamla och slitna ut är man själv inte längre ung. Rockstjärnor är ju gudomliga, man vill inte att de som vanliga dödliga, ska bli gamla och tappa stinget. Det bästa man kan höra sägas om ett återförenat band är: "de har ju faktiskt inte åldrats en dag på dessa 20-25 år, de är nästan ännu bättre nu".
För tjugo år sedan var världen ny, spännande och cool på ett sätt som den aldrig kan bli igen för mig. Soundtracket till den världen hade fått ett groove.
Happy Mondays - Step On (1990)
Sommaren 1990 drabbades jag av den nya Manchester-musiken eller Madchester (som det kallades hemma i England). Även om jag drogs till de mer poporienterade banden i genren, The Stone Roses och The Charlatans, så gick det inte att komma undan brottarhitsen Kinky Afro och Step On med Happy Mondays. Det var omöjligt att sitta kvar oberörd med starkölen i handen, det var bara att hoppa upp och dansa så där loose och ledigt som Bez (bandets dansare/percussionist/kemist).
I somras lade jag vantarna på en skiva med John Kongos, mest för att den låg mitt favoritbolag Elektra och var från 1972. Jag lyssnade igenom den sent på kvällen med ett öra, samtidigt som en repris av Sopranos gick på TVn. En ganska halvtrist skiva konstaterade jag, ända tills jag nådde sista låten på B-sidan och gjorde en upptäckt.
John Kongos - He's Gonna Step On You Again (1971)
Jag förstod först då att Happy Mondays klassiker i själva verket var en cover. Jag måste tillstå att originalet He's Gonna Step On You Again också var fräckt på sitt glammiga vis. Man får uppenbara associationer till infödingar som frenetiskt dansar sig genom vibrerande natten kring den stora elden. Det var första gången en sampling användes i en skivinspelning enligt Guinness rekordbok, en loop av afrikanskt trumspel. Producenten var den skicklige Gus Dudgeon, som också producerat David Bowie och Elton John. Tydligen var låten en stor hit med en fjärdeplats som bäst på englandslistan försommaren 1971. Men nu är den ganska bortglömd, liksom den sydafrikanske artisten John Kongos som låg bakom den.
Jag hörde någonstans att det var Happy Mondays producent, tillika dansoraklet, Paul Oakenfield som valde låten och lade grunderna själv innan Shaun Ryder lade sin röst på låten, att säga att han sjunger är kanske inte helt korrekt.
Kuriosa: även Def Leppard gjorde sin tolkning av låten på bandets coverskiva, Yeah! från 2006.
För ett par år sedan såg jag The Fleshtones live på Debaser Slussen och de var fortfarande en ångande partymaskin, trots att medlemmarna var 50+. Peter Zaremba och hans vapendragare röjde som om det alltjämt var tidigt 80-tal och rock 'n' roll var utrotningshotat. Det är svårt att teoretisera om dem, men The Fleshtones tog rocken tillbaka till de primitiva garagerock-rötterna (samtidigt som The Cramps), men också till festen där den hör hemma. Njut av två grymma tidiga klipp!
Otis Redding är oftast förbisedd av soulkonnässörer, troligen för att han blev populär hos en stor vit publik och ganska exploaterad efter sin förtidiga död. Möjligen anses han vara för mjuk och slätstruken av de som bara hört (Sittin' On) The Dock Of The Bay, Try A Little Tenderness och andra av hans ballader.
Sommaren 1967 - ett halvår före flygkraschen i en sjö i Wisconsin - fick Otis ett hejdundrande genombrott hos den hippa publiken på tongivande festivalen i Monterey. Han hade också gjort bejublade turnéer i Europa med bland andra Sam & Dave, backad av Booker T & The MGs. Han hade några hits i ryggen då han plötsligt rycktes bort från jordelivet vid 26 års ålder. En månad senare, i januari 1968 släpptes (Sittin' On) The Dock Of The Bay och blev den första listettan i populärmusikens historia som släppts postumt. (Sittin' On) The Dock Of The Bay är faktiskt en av de få soullåtarna som man förknippar med hippieeran. Det hade varit intressant att se i vilken riktning Otis (som själv skrev mycket av sitt material) hade gått musikaliskt om han inte hade dött i den där flygkraschen.
Men alla skeptiker, lyssna på den här låten:
Otis Redding - You Made A Man Out Of Me (1967/1969)
You Made A Man Out Of Me kom som B-sida till en av de mindre kända singlar som släpptes under åren efter hans död, men den finns gudskelov också på några av de senare årens samlingar. Det låter som en Otis som sjunger som försatt i ett transtillstånd som gör att han inte hör kompet bakom honom. Det är skevt och avigt, det glappar på ett härligt sätt. Det är väldigt svart musik, som inte kan anklagas för att vara anpassad för en vit publik, och det gjorde aldrig Otis. I rösten finns det så mycket grit, som är ett svåröversatt uttryck, men som bokstavligen betyder grovkornigt grus eller slipkorn.
En annan artist som också är förknippad med det sena 60-talet är Nina Simone, men inte så mycket för hennes musik vid den tiden, utan hennes engagemang i medborgarrättsrörelsen och senare även black power-rörelsen.
Även om hon har rörde sig fritt mellan musikgenrerna jazz, blues, folk, musikal och pop kallas hon High Priestess of Soul, inte så mycket i egenskap av soulartist, utan för hennes känslomässiga intensitet, uttrycksfullheten i hennes omisskännliga androgyna röst, som kunde nå en barytons djup ibland.
Nina Simone - It Be's That Way Sometime (1967)
På albumet Silk & Soul från 1967 närmade hon sig dock soulgenren och plattan inleddes med It Be's That Way Sometime. Pow! Med stenhårda funky trummor någonstans under henne i ljudbilden, driver hon låten framför sig med en kraft som kan böja stål. Nina gör här en helt egen tappning av soul. En låt med en cynisk betraktelse av kärlek, skriven av hennes bror, Sam Waymon. Här finns ingen vilja att sjunga vackert. Hon kunde till och med sjunga falskt ibland om hon ville det. Det högaktar jag henne för.
En lilaskrimrande diamant av solid psychpop definierar musikåret 1967 för mig, nästan mer än välkända låtar som A Whiter Shade Of Pale, I Am The Walrus eller White Rabbit. Rainy Daze från Denver (Colorado) lyckades i mollfärgade undersköna Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) få in alla tidstypiska element. I en och samma poplåt pressade de in drogpropaganda, mystik, J S Bach-orgel, avlägsna röster, baklängesgitarrer och en naturligtvis fantastisk popmelodi, allt på två och en halv minut.
Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) (1967)
Notera textraden strax innan den första refrängen brister ut: chemistry might be the one, who listens when you pray. Självklart kan det tolkas som ett förespråkande av LSD. Detta berättar också om hur mycket tiderna har förändrats och hur otroligt omstörtande ungdomskulturen var då. I 1960-talets USA fanns stora spänningar och motsättningar med upplopp, ett slags apartheidsystem i Södern, mordattentat och inte minst Vietnamkriget. I amerikansk psykedelia fanns ofta en mörk underström som reflekterade stämningarna, vilka påverkade den unga generationen starkt. I den stenade drömlyriken finns bilder av våld, förvirring och en monumental generationsklyfta.
Du finner Rainy Daze - Blood Of Oblivion (Fe Fi Fo Fum) och mycket annat på samlingsskivan Fading Yellow - Vol. 6 [Another Rich Smorgasbord of Timeless US Pop-Sike & Other Delights]. Samlingskivorna i serien Fading Yellow är det mest fantastiska som hänt i återutgivning av pop på den här sidan av millenieskiftet, och de är sammanställda av en kille som heter Jörgen från Lidköping [läs en intervju med denne popnördarnas okrönte konung].
"Det tråkiga med ny musik är att den kan verka vara bra utan att vara det."
En bekant till mig, som också snart fyller 40, sammanfattade det här att förlora kontakten med samtidens tongångar i en Facebook-status. Just så brukar jag också känna. Problemet med dagens musik och musiker är den genomgripande medvetenheten, tror jag, och att jag blir mer skeptisk ju äldre jag blir.
Jag skulle gissa att Magic Kids inte var omedvetna om The Beach Boys existens innan de spelade in Hey Boy, men en bra poplåt är alltid en bra poplåt.
Popen har kraften att ta dig till en värld bortom det som sker här och nu.
Ingenstans var fantasin större och drömmarna starkare än i det sena 1960-talets popmusik från Storbritannien. Generationen som släppte den lös hade växt upp i ett land som starkt präglats av minnet från två förödande världskrig och det dröjde kvar i bombkratrar, ransoneringskort, krigsinvalider, sparsamhet, yllekläder, kolsot och föråldrad teknologi. Allting hade gått i brunt och grått så länge de kunde minnas. Nu var tiden inne att släppa alla upptänkliga färger, blommor och regnbågar fria. Det var som om man ville vara barn på nytt i en ljusare och mer optimistisk värld.
Pinkerton's Colours - Magic Rocking Horse (1966)
Poptraditionen går djup i detta land. Det är möjligt att spåra den långt tillbaka till den spröda och sirliga elisabetanska musiken och den enkla, raka och formbundna folkmusiken. Man förnimmer också popens rötter i den inhemska revytraditionen, music hall, i jazzens sångnummer och i den engelska skifflemusiken som smälte samman jazz, blues, folk och country på akustiska och hemgjorda instrument. Alla dessa källor fanns redan att ösa ur och det var kanske därför popformatet utvecklades så otroligt snabbt, månad för månad under 1960-talet av engelska grupper. De unga musikerna tycktes svänga ihop dessa infallsrika melodier så obehindrat.
Thoughts & Words - Morning Sky (1969)
Det finns överlevande åldrande personer som påstår att de gjorde poplåtarna på 1960-talet, men man undrar om det är sant. De kan aldrig riktigt beskriva hur det gick till. Hur mycket de än försöker återskapa lättheten och schvunget i musiken på revival- och återföreningskonserter, så lyckas de inte riktigt. Somliga fixar det inte överhuvudtaget.
Egentligen är det svårt att förklara varför det ofta finns ett slags skimmer över musiken från den här tiden, ett magiskt guldgnistrande stoft. Är det för att skivorna själva på nåt sätt har åldrats, för att inspelningstekniken och instrumenten var annorlunda då? Musiken upplevs vara skapad så långt bort, för så längesen. Det är nästan som om skivorna smugglats in från en parallell sagovärld.
Keith West - On A Saturday (1968)
Men de gamla popskivorna finns kvar. Man kan hitta dem både här och där. Och det, tycker jag, är ett under!
När jag och Chrille var i 20-årsåldern var det i första hand de mest sextiotalsaktiga garagerocklåtarna på plattan Everywhere At Once från 1983 som vi fastnade för - Lie, Beg, Borrow And Steal och Play The Breaks. När vi upptäckte The Plimsouls hade det hunnit bli 1990-tal. Jag hörde att albumet hade bra låtar överlag, men produktionen var tidstypiskt tråkig tyckte jag och den tog udden av dem. Därför är det extra härligt att äntligen få höra några av dessa låtar som de borde låta i liveklippet från Pasadena.
