Strindbergs

Jag var på konsert två kvällar i rad på Kulturhusets tak i veckan. Det var åter-återförenade Strindbergs som spelade. Första kvällen var de riktigt bra och andra kvällen var de fullständigt magiska. Strindbergs var helt enkelt rödglödgade på scenen. Så är det med återförenade band, de repar samtidigt som de står på scen. Men Strindbergs slår nog det mesta just nu, och det känns väldigt lite nostalgi om dom.

De få år i början av 80-talet när Strindbergs brann så intensivt på sina skivor och konserter var jag för ung för att vara med. Under senare delen av decenniet, när jag började besöka skivaffärer, brukade jag ofta begrunda omslaget till första LPn Bibeln och undra varför de satt insvepta i skånska flaggan framför statyn över Strindberg, nationalskalden och den främste av alla stockholmsförfattare. Däremot diggade jag singlar som Steg och Vi kommer aldrig fram till fred med John Lenin, som var Johan Johanssons nästa grupp i slutet av decenniet. Jag är nästan tacksam att jag missade Strindbergs då, för deras låtar, som var så laddade med sturm und drang, hade sprängt mitt tonårshjärta, tror jag.

Det rann tårar när jag andra kvällen övermannades av den poetiska texten i Din gyllene regel (läs texten här). Vi kör en fin upptagning från en annan fantastisk konsert som min polare Roger ordnade med Strindbergs nere i Malmö förra hösten.


Strindbergs - Din gyllene regel (live på Bodoni 2009)

Jag vill va' hos dig när bomben faller
Jag vill va' hos dig när bomben faller ner

Hmm, jag minns dom åren på 80-talet, samtidigt som Strindbergs var verksamma. Ovanpå den vanliga tonårsångesten låg den konkreta rädslan att världen när som helst kunde förgöras i ett tredje världskrig. Det kalla kriget nådde nya köldrekord, osäkerheten i världen var stor efter Brezhnevs död med en snabb följd svaga åldrade ledare, vilket gav krigshökarna i Sovjet större makt, detta när krigshetsarna Reagan och Thatcher satt vid makten på andra sidan. När som helst kunde någon trycka på den röda knappen och utlösa undergången med kärnvapenraketer och bombplan. Det var osäkert vilken sida som skulle vinna, om de inte bara skulle förgöra varandra och alla andra. Jag var rädd som fan, ville inte dö då livet knappt hade börjat. Strindbergs fångade verkligen just den rädslan i Din gyllene regel och den desperata viljan att leva, kämpa och älska som varje dag var den sista.

Jag grät på konserten för att jag mindes och kände samtidigt en oerhörd lättnad över att vi överlevt - jag, de andra i publiken och Strindbergs.