Musik vid vägs ände

Det känns som om dödsfallen i musikvärlden duggar tätt i år. Och återväxten av legender är samtidigt gles. Nu är också Bo Hansson borta. Han verkade vara en jordnära enkel man, men hade samtidigt en förmåga att göra en musik som befann sig vid världens ände, vid portalen där knappast någon människa tidigare satt sin fot, i gränslandet till den parallella sagovärlden. Bortom. Hans uttrycksfulla och stämningsskapande instrumentala musik fick sång att framstå som överflödig.


Bo Hansson - Vandringslåt (1972)

På något sätt känns mitt favoritspår med honom, från andra soloalbumet Ur trollkarlens hatt, särskilt passande vid hans frånfälle. Det finns en ovanligt varm harmoni i Vandringslåt.

Antingen är han själv där i denna stund vandrande i den magiska värld han byggt upp med egna händer. Eller så befinner han sig i en evig sommarkväll, sittandes vid sin hammondorgel i en vildvuxen trädgård med prunkande cannabisplantor vid fötterna.