Javisst, ös loss!

I måndags var det lite dagen efter på konst- och designskolan jag jobbar på. Vi hade haft vårutställning i tre dagar under helgen och tagit emot ca 5000 besökare. Jag var trött som en gnu och lämnade skrivbordet för att gå ut i köksregionerna. Vi hade också förvandlat skolans kök till restaurang och café och kundtrycket hade varit hårt. Nu hade kökschefen stängt dörrarna för att städa upp och förbereda den kommande veckan. Också han var upplöst i konturerna och hans tokrolige bäste vän sedan mer än 30 år (tillika gammal kockkollega) var också där och gav handräckning.

Kökschefen ville visa mig lite YouTube-klipp med gamla idoler på sin vita Mac. Numera är han 50. Då i slutet av 70-talet när punken kom var han i perfekt ålder, sedan blev han knockad av punkfunk eller postpunk och no wave. Kökschefen satte fram gryta mustig fond med musslor i och körde ett härligt klipp med avantgarde-hjälten Glenn Branca för att återställa balansen.



Sedan berättade vår kökschef att han och hans gamle polare sett en annan gammal lirare från no wave-eran på en skum klubb i Västberlin 1981, nämligen James Chance och hans band The Contortions. Tydligen hade självaste Elvis Costello stått framför dem i kön till klubben, men hade inte blivit insläppt av någon anledning.


James Chance & The Contortions - I Can't Stand Myself

James Chance och bandet körde en extatisk show med deras blandning av urfunk och punksleaze. Den övertände Mr. Chance hade varit ute i publiken och muckat bråk. De unga svenska kockarna älskade det och bevarade minnet av spelningen i sina hjärtan.