The next big thing: Nodzzz

Tycker du att The Fall släppt för få album? Är musik från perioden 1976-1979 fortfarande oöverträffad? Saknar din skivsamling artister som nämns i Allmusics beskrivning över progrock? Glömmer du livets oväsentligheter när du dina öron tankas med en och en halv minuts högoktanig pop? Är album längre än 20 minuter överarbetade? Om du svarat jag på de flesta av ovanstående frågor så fortsätt läs om och lyssna på Nodzzz.

Rubriken syftar inte på att jag tror att Nodzzz kommer att erövra musikvärldens topplistor eller krascha iTunes servrar. Den skall väl snarare beskriva vad jag känner för gruppen just nu. Jag minns inte när jag senast föll så pladask för ett band som jag gjorde för Nodzzz, när jag hörde Highway memorial shrine på Rough Trades samling över de bästa låtarna 2009. I ett tillstånd av förvirring hörde jag en kompott av The Fall, Modern Lovers, Wedding Present och Violent Femmes, alltså mycket nära perfektion. För första gången på länge beställde jag genast hem allt jag kunde komma över med gruppen, vilket i och för sig endast är två singlar och en LP.

Nodzzz-Highway memorial shrine(2009)

Även om Highway memorial shrine är en lysande låt så är det inte hela grejen. Minst lika viktigt är den smittande entusiasm jag hör i det välvädrade soundet. Man kan göra en jämförelse med 60-talets garagerock, där soundets fräckhet och bandets attityd kan försona en mindre bra melodi. Sen älskar jag band som låter en rak lättsmält melodi köras runt i rullebör på kullersten. De skulle lika väl kunna förpacka melodin i något kommersiellt mer gångbart med möjlighet till ett mer publikt genomslag.

Som jag skrev tidigare så finns det mycket referenser bakåt i min personliga musikaliska kanon. Från 60-talets Garagerock, The Kinks och Velvet Underground, via 70-talets powerpop, Engelsk och Oceansk indiepop från åttiotalet och 90-talets bästa popband Belle and Sebastian. Det handlar alltså egentligen mer om igenkänning än nyupptäckt. Men jag har en känsla av att saker som påminner en om saker tidigt i livet har en förmåga att gå lite djupare och bli känslosammare. Speciellt tonåren är ju en myriad av känslor och upplevelser och jag är överlycklig att jag idag inte har samma storm inom mig som då, det hade jag aldrig orkat. När jag lyssnar på Nodzzz, minns jag mitt pojkrum sprängfyllt med sköra The Chills eller krackelerade Pixies. Nodzzz blir då en smoothie på mina sena tonår.