Länken är bruten.

Så stod vi där i halvdunklet framför scenen på Kägelbanan på Söder. Klockan hade passerat tio denna söndagskväll i februari 2006 och nästan två månaders förväntningar var på väg att antingen grusas eller infrias. Jag och mina två polare var nervösa alla tre.

Jody Stephens, Ken Stringfellow och Jon Auer intog sina positioner på scenen. Men Alex Chilton backade in och började fumla och joxa med sin gitarr, sin förstärkare och sina kläder. Minuterna gick och de andra tre smög igång med lite trevande pausmusik och publiken började fnissa generat. Jag började bli rädd att konserten skulle halta betänkligt, tack vare Mr. Chilton. Var han nu ett vrak som inte längre ens visste hur man skulle hänga på sig en elgitarr? Sedan när han verkade ha fått ihop allting, vände sig för första gången mot publiken. Han fyrade av sitt illmariga leende (som skulle finnas där resten av konserten) och en rysning gick nerför ryggen över att få se en levande legend. Denne rockveteran såg ut som en mycket mager universitetslektor i engelsk litteratur i sina bruna manchesterbyxor och en sladdrig beige polotröja. Jag upplevde inte honom alls en söndersupen man som åldrats i förtid.

Big Star öppnade rockigt med In The Street och fortsatte snabbt med Don't Lie To Me. Jag förvånades över hur tajt det var och hur nära soundet låg jämfört de 33-34 år gamla skivinspelningarna. Alex sjöng med en ganska oförändrad ung röst och han spelade de gamla Big Star-låtarnas ganska kluriga gitarrfigurer och solon relativt obehindrat. Jag hade alltid föreställt mig honom främst som en sångare och inte som den typen av gitarrist (hade mest tänkt på hans skeva gitarrspel med Tav Falcos Panther Burns). Alex stal all uppmärksamhet på scenen. De andra var bara bifigurer och det Big Star som fanns 2006 var inget riktigt band egentligen.

Det kändes ibland lite konstigt. Flera av låtarna från Big Stars två första plattor handlar om hur det var att vara ung och alienerad. För att vara en renodlad retrokille, har jag väldigt svårt för nostalgi. En 55-åring stod och sjöng Thirteen: Won't you let me walk you home from school.. eller Won't you tell your dad "Get off my back!", tell him what we said 'bout Paint It Black. Alex märkte antagligen själv hur konstigt det lät, eftersom han hade svårt att hålla sig för skratt när han sjöng den.

Kvällen största ögonblick var Big Black Car från tredje skivan Third/Sister Lovers. Den låten (liksom albumet) kändes helt tidlös. Jag inbillade mig att Alex sjöng den utan någon slags distans. Även min favoritlåt The Ballad Of El Goodo var makalöst mäktig.

Men varför var jag inte riktigt där uppe i sjunde himlen? Var det för att ett av rockhistoriens mest mytomspunna band nu avmystifierades framför mina ögon? Var det för att jag var en 34-årig tvåbarnsfar och inte en 24-årig student, vars hämmade känsloliv en gång fått utlopp genom musiken och vars värderingar och identitet byggts upp med hjälp av musiken? Var det för att jag inte riktigt kunde slappna av på grund av att det var sen söndagskväll och snart måndagmorgon med lämning av barn på dagis, pendling och arbete? Var det för att en liktorn klämde i skon? Big Star anno 2006 var ju bättre än vad jag nånsin kunde vänta mig. Det var emellertid härligt att uppleva att ett av de mest motgångsdrabbade banden fick ta upp tråden igen, göra en skiva, en turné och dessutom låta riktigt bra. Det var den första och sista gången man fick tillfälle att se Big Star.

I morse när jag fick budet om Alex Chiltons frånfälle, var det plötsligt bara skönt att jag såg honom livs levande, trots att magin och legenderna kring Big Star skringrades något.

- - - -

Till höger om mig på konserten stod min vän, som i cyberrymden kallar sig Z aka mrdantefontana. Läs hans gripande hyllning till sin stora hjälte och lyssna på mannens musik på bloggen PCL Link Dump:
Take him home and make him like it.

Läs mitt också inlägg på Spengo för två år sedan om Big Stars stora betydelse för mig och mina vänner och om bandets andra platta:
Skivhyllan: Big Star - Radio City (1974)