Peppad på Peps

Jag har aldrig direkt lyssnat på Peps Persson, även om jag har haft honom rakt under snudan [skånska för näsan] i hela mitt liv. Han har blivit folkkär och är dessutom en landsman som inte värjer för att sjunga på redig bred skånska. Men jag alltid känt mig främmande inför två saker - progg och reggae - det har helt enkelt inte ingått i min uppfostran. Som barn var jag närmast rädd för den här typen av skäggiga gubbar med runda glasögon, som man uppfattade som gamla då de var i trettioårsåldern, till exempel när de dök upp i Tommy Körbergs progganstrukna musikprogram för barn, Kika digga ding (se signaturen) där jag minns att i alla fall Folk & Rackare och Hoola Bandoola Band var med.

Däremot har respekten för Peps som låtskrivare och sångare växt med åren, men alltid på distans. Häromveckan fick jag för mig att på Spotify lyssna in mig lite bortom standardlåtarna på hans repertoar. Jag tänkte att albumet Spår från 1978 rent tidsmässigt kunde vara ett bra ställe att börja på. Omedelbart blev jag tvungen att gå ner för räkning.


Peps Blodsband - Maskin nr. 2 (1978)

Peps stiger ut ur ganjadimmorna och tar dig ner till plastfabriken. Knivskarp och förbannad är han. Det är smart kritik mot konsumtionssamhället och kapitalismen, men inte tillbakalutat som i Hög standard. Fortfarande rykande aktuellt! Jag får faktiskt lust att lyssna mer på reggae, om än på modersmålet.