PROUD & PUNKY, DIRTY & FUNKY- BUSTER BROWN!

Buster Brown på skrotupplaget i Melbourne 1974. Från vänster Geordie Leach, Gary "Angry" Anderson, Chris Wilson, Phil Rudd, John Moon & Paul Grant.

Mitt senaste inlägg på Spengo om australiensisk rock’n’roll på 70-talet hade en enorm och oväntad inverkan på mig själv. Jag känner mig i princip som när jag var i mitten av tonåren, och för första gången fattade att AC/DC är ju inte heavy metal, det är rock’n’roll när den är som allra bäst- rå, skitig, energisk, rebellisk, upplyftande och svängig. I de andra band som jag skrev om, och senare har satt mig betydligt mer in i, har jag funnit min musikaliska identitet på ett sätt som känns lika pånyttfödande som upptäckten av AC/DC i skarven av 80- och 90-talet.

Ett av dessa band är Melbournes Buster Brown, som jag inte hunnit bekanta mig med när skrev senast. De är totalt min gränd, och därför ska viga denna artikel åt dem. Bandet är berömt för att ha utgjort avstamp för sångaren i Rose Tattoo, Gary ”Angry” Andersons, och trummisen i AC/DC, Phil Rudds musikaliska karriärer. Buster Brown var ett kortlivat boogierock fenomen, som var starkt populära inom den då utbredda Sharpieskulturen (se artikeln Berserk Warriors). Från starten i september ’73 till upplösandet i mitten av ’75 släppte de endast ett album, lp:n Something to say från 1974, producerat av Coloured Ballsledaren och australiens gitarrgud nr 1, Lobby Loyd.


Musiken är en underbar blandning av Thin Lizzy-aktiga gitarrstämmor, Rudds svängiga och stadiga beat, keyboardisten Chris Wilsons boogiepiano, och Andersons råa röst som ger musiken dess gatuattityd och starka arbetarbetoning textmässigt. Den sistnämnde hade börjat sin karriär i hippiebandet Peace, Power & Purity, men var ute efter en tuffare musikalisk inriktning, vilket resulterade i bildandet av Buster Brown under hösten 1973. Tillsammans med gitarristerna John Moon & Paul Grant, bassisten Geordie Leach (senare i Rose Tattoo), Chris Wilson och Phil Rudd började Buster Brown på hösten 1973 spela en aggressiv, men melodisk boogierock, vilket tillsammans med att Anderson gav röst åt Melbournes arbetarungdom, gjorde dem snabbt populära bland stadens Sharpies, i likhet med tidigare nämnda Coloured Balls. Namnet tog man från en 20-talsserie om en amerikansk rackarunge.

The drummer's got rythm- Phil Rudd bakom trummorna i AC/DC, sent 70-tal.

De båda gitarristerna bidrog med skilda referenser till bandets sound. John Moon var stark influerad av Ritchie Blackmore, och gillade komplexa arrangemang, vilket hörs i de här utlagda låtarna. Paul Grant var mer inne på Freegitarristen Paul Kossofs mer minimalistiska och explosiva gitarrstil, och tillsammans hittade de en balans som rymmer både powerackord och Deep Purple-aktiga solon. Detta sound överfördes även på de covers bandet spelade live, som Elton Johns Saturday night’s alright for fighting, Stevie Wonders Superstition och Faces Stay with me. Det sistnämnda bandet var Andersons främsta inspiration, vilket gjorde Buster Brown till en tilltalande smältdeg av det tidiga 70-talets stora rockpersonligheter.

Buster Brown live på Sunbury 1974.

En succespelning på den årliga utomhusfestivalen Sunbury 1974 ledde till ett kontrakt med Mushroom records, och som producent för bandets debutalbum valdes passande nog Lobby Loyd. Pga. bolagets enorma succe med Skyhooks vid samma tid, halverades budgeten för inspelningen av Something to say, och enbart en tolvtimmarssession avsattes för inspelning. Loyd ville göra ett riktigt ”live i studion” album, och blev frustrerad över den minimala tid de fick till förfogande. Anderson var besviken på resultatet, och ansåg att skivan inte fångade bandets essens med sitt relativt rena sound. Möjligen kunde plattan varit lite råare, men överlag tycker jag själv att ljudet är perfekt. Luftigt, stabilt, hårt, svängigt.


Buster Brown- Buster Brown (1974)

Höjdpunkterna är bandets låt om sig själv, den funkrockiga Buster Brown, och det Who-präglade titelspåret Something to say. Båda kännetecknas av tvära temposkiften, härliga gitarrstämmor, ett bastant och jordnära beat, samt Andersons rispande röst. Min enda invändning mot texterna är en rad i Buster Browns boogieparti, ”And I’m just the same as anybody else around”, ett föga inspirerande uttryck av den tröttande jantelag, med vilken arbetare trycker ned sig själva. Annars blir båda låtarna frihetsdränkta rockhymner i stil med The Whos Long live rock och Won’t get fooled again, som också handlar om själva bandet och deras musik.


Buster Brown- Something to say (1974)

Skivan släpptes dock nästan obemärkt i slutet av ’74 med minimal promotion från Mushroom, och överskuggades helt av Skyhooks enorma storsäljare Living in the 70s på samma bolag. I Januari ’75 fick Phil Rudd tips om att AC/DC letade efter en ny trummis, och efter en testspelning gick han med i bandet, och blev därmed en grundläggande arkitekt av deras sound med sin minimalistiska och svängiga spelstil. Something to say uppvisar stor potential som sorgligt nog aldrig togs tillvara på, och bandet upplöstes under sommaren 1975. Anderson kom under följande året att bilda Rose Tattoo med Geordie Leach, och nå betydligt större berömmelse. Inget av det jag hört med dem kommer dock i närheten av den alltför okända musiken på Something to say. Bolaget Aztec records i Nya Zeeland har dock dragit sitt strå till stacken, och släppt albumet i en väldigt fin och fyllig utgåva, liksom med andra viktiga rockalbum från Australien, som Coloured Balls Ball Power från 1973. Let it rock!